Bokåret 2019

Har läst knappt 40 böcker i år. Något färre antal böcker jämfört med 2018 då blev det knappt 50 böcker, men jag läste överlag tjockare böcker under 2019.

Kan rekommendera allt jag läst av Simone de Beauvoir och Édouard Louis. Rekommenderar även utan inbördes ordning Hemstaden av Jacques Werup, Din stund på jorden av Vilhelm Moberg, Se på oss nu av Geir Gulliksen, Alltings början av Karolina Ramqvist, Alla vilda av Birgitta Stenberg och Jag skulle vara din hund av Anneli Jordahl.

Äta djur av Jonathan Safran Foer och Hej lättja av Corinne Maier kan du med fördel hoppa över.

2020 ska jag börja tågskryta

En gammal bekant från Västernorrland flyttade till Skåne innan jag hade några som helst planer på att flytta till Malmö. Valet föll på Malmö för att det var tillräckligt långt bort för att avhålla bekantingen från Sundsvall. Flytten tjänade sitt syfte och min bekant har inte varit i Sundsvall på flera år. (Det är knappt 100 mil från Malmö till Sundsvall eller 9 timmar med tåg.)

Stannar du på marken? Om ja, stannar du också hemma? Jag varken smygflyger eller tågskryter, men nog har jag skrutit om att jag får gratis kaffe om jag reser med SJ. SJ-kaffet som var godare för 10 år sedan.

Jag har publicerat tågselfies med kaffepappersmuggar sedan jag började ta selfies för ett halvt liv sedan. Inte för att skryta om att jag valt bort flyget till förmån för tåget utan för att jag velat dokumentera mitt liv och berätta att jag varit på resande fot. Kanske har jag undermedvetet velat normalisera tågresandet – ett civiliserat sätt att resa. Valet stod dock aldrig mellan att flyga eller ta tåget utan mellan att ta tåget (eller i förekommande fall bussen) eller stanna hemma.

Sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö har det blivit glesare mellan mina tågselfies. Ta tåget inrikes säger jag med samma självklarhet som jag väljer bort 9 timmar ombord på ett tåg. Vi ska inte ens prata om den där gången då jag tog bussen från Malmö till Stockholm.

I början av februari tar jag tåget till Stockholm. Jag tänker inte tågskryta då, snarare skämmas en smula över att jag alldeles för sällan besöker staden och människorna som jag någonstans hoppas att jag en dag kan återvända till. Tillsvidare hoppas jag på snabbtågen.

Firar man jul om man inte är stressad?

I eftermiddags hade jag vägarna förbi stadsbiblioteket och lånade en handfull böcker inför julledigheten. En barnlös kvinna är inte något riktig kvinna, ska August Strindberg ha sagt. Den här oriktiga kvinnan som inte är på ordmärkarhumör ser fram emot att ha svårt att fylla sina dagar under de två nästkommande veckorna. Julen är trots allt barnens högtid.

Jag fortsätter förneka att jag firar jul trots att jag skickar julkort varje år och använder särskilda julfrimärken för ändamålet. Jag har ingenting emot att samlas för att umgås över mat och alkohol. Kalla det julfirande om ni vill. Jag kan till och med uppskatta julkaffe, julte och tjocka strumpor med julmotiv och annat som handeln rear ut i januari.

Julmaten får ni dock behålla för er själva. Kanske är det julskinkan och allt annat på julbordet som jag aldrig har ätit som får mig att svara att jag inte firar jul på frågor om var jag ska fira jul. Jag må vara uppvuxen med att buffé är något utöver det vanliga, men när associerades julbord med buffé? Långt innan jag blev vegetarian var julbord allt jag inte kan äta. Istället har jag förknippat julbord med överflöd och matsvinn. Förvisso inte helt olikt andra bufféer.

Kanske är det frånvaron av julklappar, förväntningar och stress som gör att jag inte känner mig som någon som firar jul. Stress inför julen förtar en del av högtiden tänker jag utan att vara någon julexpert.

 

Cityhandeln står inte och faller med mig

”Frågan är också om det är värt tid och ansträngning att ta sig till en stadskärna för att gå på café om det inte kan kombineras med annat.” skriver Johan Anselmsson och Ulf Johansson, professorer i marknadsföring vid Ekonomihögskolan i Lund, i ett debattinlägg om cityhandelns död (Sydsvenskan 17/11-2019).

Nu är det inte förknippat med någon ansträngning för mig att ta mig till ett café eftersom jag bor i stan men jag skrattade för mig själv när jag läste detta. Nog har jag förstått att alla inte frekventerar caféer flera gånger i veckan, men för mig är närheten till caféer avgörande för var jag vill bo.

För mig blir det snarare en ansträngning att shoppa vare sig butikerna är belägna i stan eller i någon shoppinggalleria ute på landet. Visst kan jag cykla till Svågertorp om jag absolut behöver något, men jag tycker att konsumtion av varor är tråkigt och skjuter inte sällan på inköp i flera år. Och känner mig som en idiot när jag väl köper det där jag länge velat ha. Det kan vara en pryl som kostar bara några hundra.

Jag äger inte ens ett par grytlappar men kan inte motivera mig själv att gå ut och köpa ett par. Kanske kan jag sy ett par egna?

Värmeljusskrot är inte förpackning

Under årets mörka månader konsumerar jag en del värmeljus.

”Det är lite ironiskt att se människor tända värmeljus och släcka ellampor för miljöns skull. De allra flesta ljus består till stor del av paraffin som är tillverkat av fossil olja, samtidigt som det svenska elsystemet innehåller väldigt lite fossil energi.” skriver Anders Friström (Sveriges Natur 16/11-2016)

Nu bränner jag inte värmeljus i tron att jag gör en insats för miljön, men allt jag läser om värmeljusens innehåll och återvinningen av aluminiumkoppen får mig att vilja införskaffa riktiga lampor. Skandalöst nog har jag inte ens en ordentlig läslampa.

Den som uppskattar levande ljus kan för all del läsa på om de råvaror som används och fundera på vilken råvara som ger det miljövänligaste ljuset. Den som föredrar miljövänligare ljus som inte är tillverkade av slakteriavfall får läsa på ytterligare.

Alldeles oavsett ska värmeljusbehållarna återvinnas när ljusen brunnit ut. Sedan 2015 klassas värmeljusbehållare tillverkade av aluminium inte längre som förpackningar. Såvitt jag förstår beror det på en ny tolkning av EU:s förpackningsdirektiv. Omklassificeringen innebär att aluminiumkopparna inte längre ska sorteras som metallförpackningar i den vanliga metallåtervinningen där rimliga människor sorterar konservburkar.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall  

Aluminiumkoppen är metallskrot sedan 2015. Vad gör man då med sitt metallskrot som man kanske köpt på möbeljätten för en spottstyver? Metallskrot återvinns vid en återvinningscentral. Inte den vanliga återvinningsstationen utan den där som är något av ett projekt att ta sig till, särskilt om man inte har bil. Innan du återvinner värmeljusbehållaren i containern för metallskrot ska du ta bort vekeshållaren av järn. Även vekeshållaren ska sorteras som metallskrot men den bör separeras från behållaren för att undvika att aluminiumet hamnar bland järnet och hanteras därefter. Järn sorteras ut med hjälp av magneter och om det finns järn kvar i behållaren riskerar aluminiumet att brännas upp istället för att återvinnas eftersom järn smälter vid en högre temperatur än aluminium.  Ett slöseri med energi och material som hade kunnat sparas med andra ord.

Detta skrivs för att jag har dåligt samvete över att jag har sorterat mina värmeljusbehållare som metallförpackningar i tron att jag har gjort rätt. Jag har visserligen pillat bort vekespluppen men den har jag slängt i hushållssoporna.