Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Unga har mindre sex

Visst lyssnade du på Godmorgon, världen! i morse? Om du inte gjorde det, och inte ids lyssna på hela programmet, bör du åtminstone lyssna på inslaget om unga och deras sexfrekvens.

Ligger unga mindre nuförtiden och spelar det någon roll? Med mindre avses sextillfällen. De gick inte in hur mycket tid vi lägger på sex, det är ett annat inlägg, men fundera gärna på om den som har tre stycken åtta minuter långa vaginala samlag per vecka har mer eller mindre sex än den som blir slickad en längre stund varje tisdagsmorgon.

En reporter frågar personer på stan om de tror att dagens ungdom har mindre sex än tidigare generationer. Svaren varierar. Några tror att det stämmer att unga av i dag ligger mindre, andra inte.

Det ska sägas att det är omtvistat om unga i Sverige ligger mindre. Det blir inte en sanning bara för att kvällstidningar kör UNGA HAR MINDRE SEX på sina löpsedlar.

Pelle Ullholm, sexolog på RFSU, medverkar i inslaget. Ullholm tar upp att fler är singlar och att singlar har mindre sex jämfört med andra. Precis som Ullholm säger är det potentiellt möjligt att man har sex på andra sätt i dag och att dessa sätt inte alltid tas i beaktande när sexvanor undersöks. Ullholm tar även upp att ökad jämställdhet inom parrelationer kan leda till färre sextillfällen för att man istället har sex när båda vill.

Den ökade psykiska ohälsan bland unga, att det i dag är svårare att få tag på en egen bostad och att unga dricker mindre alkohol än tidigare generationer är exempel på saker som skulle kunna bidra till att unga har mindre sex (om de nu har det), men klarlagt är det inte.

Hur går det ihop att unga påstås ligga mindre men ändå verkar övervägande nöjda med sitt sexliv? frågar reportern. Det finns inget samband mellan hur ofta man ligger och hur nöjda man är med sitt sexliv, svarar Ullholm.

Det finns en risk att statistiken missar sex utanför den ”traditionella normen”. En annan intressant sak som sägs i inslaget är att vi inte kommer att få veta om unga ligger mindre eftersom det inte finns någon historisk data att jämföra med. Här blir också frågan om det spelar någon roll intressant. Har unga HBTQ-personer mer sex till följd av samhällsförändringar? Visst vore det intressant med all möjlig fakta, men det som intresserar mig mest är om unga är tillfreds med sina sexliv och har så mycket sex de vill ha. Hur ser det ut i relationer, går det klassiska mönstret igen i tvåsamma relationer, att den ena vill mer/mindre?

Det kan förstås vara så att unga har en bredare definition av sexdebut och sex samtidigt som sexdebutåldern enligt undersökning ligger fast och de har mindre (eller mer) sex.

Det kan också vara så att unga har mer sex men att även den som upplever att den haft sex den senaste veckan skulle svara nej på en rak fråga. Den som onanerade i fredags kan få för sig att den där undersökningen om sexuell hälsa och sexualvanor far efter sex med andra och därför svarar nej på en fråga om hen haft sex den senaste veckan. Den som får frågor om hur många sexpartners hen haft senaste 3 månaderna kan också få sig en tankeställare. Svaret antalet personer hen haft vaginala samlag med senaste tiden kan ”vara helt i sin ordning” om undersökningen intresserar sig för sådant sex. För den som intresserar sig för sexuellt aktiva personers riskbeteende med fokus på (oönskade) graviditeter är det rätt ointressant om respondenterna har oralsex morgon, middag, kväll. Det bör dock framgå av frågorna vad för sorts sex man avser.

Visst vore det positivt om det var självklart att ”sex” är ett bredare begrepp än vaginala samlag? Att man inte behövde dubbelkolla att ens sex räknas på det sätt man aldrig skulle behöva dubbelkolla om vaginala samlag verkligen är sex. På riktigt, är du verkligen säker, även om vi bara höll på i 2 minuter?

Utan att våga mig på någon gissning om unga har mer eller mindre sex så känner jag mig inte övertygad om att ”sexdebut” breddats utanför RFSU-kretsar. Vidare skulle jag inte ta gift på att ”sex” breddats innanför heterokretsar.

Jag kan komma på en rad bidragande orsaker till att unga skulle kunna ha mindre sex (i bred bemärkelse ifall du inte redan fattat det) jämfört med tidigare generationer, men detsamma kan sägas om ”mer sex”. Den där skärmtiden skulle kunna användas till att hitta och träffa sexpartners också. (I ärlighetens namn tror jag att den används till så mycket annat, också, men det var bara en tanke.)

Svårigheten för unga att få tag i en egen bostad med överkomlig hyra försvårar (eller omöjliggör) framförallt sexlivet, och kanske även det sociala livet, för den som inte kan ha ”bortamatcher” eller bjuda hem personer.

Någon i inslaget frågar sig om inte unga i dag har mer sex med tanke på tillgången till p-piller. Först tänkte jag att sex är mer än vaginala samlag, men vad vet jag, p-piller kan ha bidragit till att de som använder dem hamnar i fler sexuella situationer där de kan ha alla möjliga sorters sex jämfört med de som kanske inte vågade hamna i sexuella situationer alls för att det inte fanns tillförlitliga skydd mot graviditeter på samma sätt? Någon nämner att unga håller på med sina mobiler.

Jag ger inte så mycket för en allmän känsla av att unga har mer eller mindre sex nuförtiden eftersom människor tenderar att få för sig att ”dagens ungdom” är så annorlunda. Ofta, men inte alltid, är åsikten att unga borde vara mer som tidigare generationer. Gäller det även om de hade mer sex?

Det blir mycket spekulationer. Vad man kan göra är underlätta för unga som vill kunna ha ett aktivt sexliv. Se till att unga kan få tag i egna bostäder. Är du förälder med hemmaboende barn förutsätter jag att du inte tänker sätta käppar i hjulen för dina barns sexualitet oavsett kön.

Det tycks höra varje generation till att oroa sig för den nästa. Frågan är då om rubriker som ”UNGA HAR MINDRE SEX” tas emot som positiva nyheter i stil med ”UNGA DRICKER MINDRE”?

Vore det rimligt om dagens unga förväntades ha sex som om det inte fanns obligatorisk sexualundervisning, ett pågående samtal om samtycke och ömsesidighet, ungdomsmottagningar, kondomer, p-piller, dagen-efter-piller, fri abort och allt annat som faktiskt givit oss alla (inte bara de yngre) förutsättningar att ha bättre sex på våra villkor? Jag tycker inte det och vill tro att jag delar den uppfattningen med dagens vuxna.

Unga kommer inte sluta sexta bara för att tidigare generationer saknade dagens sextingmöjligheter. Ni sextade säkert också, på andra sätt, bara det att ni inte satte ord på det, eller finns det skäl för retroaktiv oro?

Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.