”På ett ännu mer grundläggande plan förutsatte frågan att det bara finns ett korrekt sätt att leva om man är kvinna”

För en tid sedan läste jag Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder. En av de mest läsvärda essäerna är den första essän från 2015 med samma namn. Essän handlar om kvinnan som moder, om hur kvinnan som inte har barn är svaret skyldigt.

”För några år sedan höll jag en föreläsning om Virginia Woolf. Under frågestunden efteråt verkade ett antal personer framförallt vara intresserade av om Woolf borde ha skaffat barn. […] I min föreläsning hade jag gillade citerat hennes beskrivning av hur hon tar livet av ”Hemmets ängel”, den inre röst som befaller många kvinnor att vara självuppoffrande tjänarinnor åt familjelivet och det manliga egot. Det förvånade mig att det här samtalet uppstod när jag hade propagerat för att man borde göra slut på kvintessensen av den konventionella kvinnligheten. Det jag borde ha sagt till publiken var att vår rannsakan av Woolfs reproduktiva status var en urtrist och meningslös avvikelse från de ofantliga frågor som hennes texter väcker. […] Det är trots allt många människor som gör barn men bara en som åstadkom Mot fyran och Tre guineas, och det var det senare som var skälet till att vi diskuterade Woolf.”

Ingen av oss var med när det ”klubbades” att kvinnor ska leva si eller så för att de är kvinnor, varför protesterar vi inte mot den här skiten?

Jag läser Solnit och minns de gånger då jag velat förmedla att det går att leva sitt liv på olika sätt, hur förställningar om ”kvinnligt” och ”manligt” överlag är negativa och begränsar människors livsutrymmen till ingen nytta. Du har precis kritiserat en norm och får frågor som skvallrar om att du antingen inte har kritiserat normen särskilt väl och/eller att mottagaren inte har förstått någonting.

Det råkar finnas en lång rad anledningar till att jag inte har barn skriver Solnit. ”Bara för att frågan går att besvara innebär det inte att någon är tvungen att svara på den, eller att den behöver ställas.”

Ibland vill man bara byta ämne. Nästa gång jag får påträngande frågor som utgår från att det bara finns ett sätt att leva som kvinna och vill markera att personen har gått över en gräns ska jag ställa en enkel motfråga: Skulle du ställa den frågan till en man?”

Ord som språngbräda för samhällsförändringar

Nya ord i sig förändrar inte samhället. Det är snarare samtalet och användningen av orden ska kan fungera som en språngbräda för förändring.

Införandet av ett nytt ord kan föregås av diskussioner om behovet av ett sådant ord. Behovet kan antingen bestå av att vi saknar ord eller att de ord som finns och används är förlegade. Det könsneutrala pronomenet hen är ett bra exempel på nyord som det finns ett behov av. Den nya användningen av ordet snöflinga såsom det används i vissa kretsar har jag personligen svårare att se behovet av. Fast så nytt är inte ordet hen, det har funnits sedan 1960-talet. Det är snarare användningen av ordet som är det nya.

Ordet hen tror i alla fall jag har bidragit till att fler inser att alla inte identifierar sig som hon eller han. Ordet hen har inte skapat könsneutrala miljöer, men de samtal som ordet har givit upphov till lär ha fungerat som en språngbräda för samhällsförändringar. Ordet har varit något av en ögonöppnare för alla de som insett att vi många gånger har ett könat språkbruk även när kön saknar relevans. På min utbildning fanns det lärare som föredrog att säga gärningsperson istället för det mer gängse gärningsman (gissningsvis har gärningsperson färre belackare än tjänsteperson).

Det går inte att skriva om introduktion av nya ord utan att nämna RFSU. Organisationen har till exempel infört orden klittra för kvinnlig onani och snippa för unga tjejers könsorgan. Inte för att de ord som fanns för kvinnlig onani var förlegade utan för att de inte fanns eller i vart fall inte användes. Ord måste trots allt användas för att det stora flertalet ska uppleva att de finns.

Det finns förstås inget som hindrar att vi säger runka även om kvinnlig onani men för de allra flesta är ordet förknippat med manlig onani. Det finns för övrigt inget som hindrar att vi säger snoppar om snippor också om vi ska vara sådana, men det är ett ganska dåligt argument emot att använda andra ord om de bättre beskriver vad man pratar om.

Det går att bredda hur ord används vid behov parallellt med att fler ord införs/används. Jag ser ingen egentlig motsättning där. Jag ser gärna en bredare användning av ordet sex till exempel. Tänk sexualitetssexet, inte siffran. Tänk också att sex är ett vidare begrepp än vaginal penetration, annars hade du lika gärna kunnat säga vaginal penetration, inte sant? Samtidigt har jag inte någonting emot om personer kommer upp med nya ord för att beskriva sexuella praktiker, identiteter och preferenser. Ordet sex är oprecist om du endast avser en viss sorts sex. Vad innebär det till exempel när en läkare ger en patient rådet att avstå från sex i några veckor? Menar hen verkligen all sorts sex? Knappast troligt.

RFSU har även infört ordet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna eftersom det senare ordet har gett upphov till myter, missförstånd och oskuldsnormer (jag utgår från att ni som läser detta inte använder ordet ”oskuld” för att beskriva en person som inte har haft sex). Ordet mödomshinna ger inte bara intrycket av att slidmynningen täcks av en hinna som kan gå sönder, alldeles för många är dessutom övertygade om att det finns en hinna och använder det som förevändning för att kontrollera kvinnors liv och sexualitet.

Om ord i sig inte förändrar samhället har jag svårt att se att lagstiftning i sig skulle göra det. Lagar är trots allt ord. Tror någon att införandet av en hårdare sexualbrottslagstiftning per automatik leder till färre antal sexuella övergrepp? Däremot tror jag att sådant som kan omgärda införandet, eller som ibland avskaffandet, av viss lagstiftning tillsammans kan förändra gårdagens värderingar på sikt.

Som juristen Mirjam Katzin skriver i en läsvärd artikel i senaste numret av tidskriften Bang så anses inte straff vara avskräckande vid sexualbrott: ”Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straff fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning.”

Flera har invänt att den numer antagna så kallade samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några radikala förändringar. Vän av ordning undrar om sexualbrottslagstiftningen innan den så kallade sexualbrottslagstiftningen trädde ikraft har medfört några radikala förändringar och om eventuell frånvaro av sådana förändringar skulle vara ett skäl att slopa delar av lagstiftningen.

De flesta anser på en rak fråga att det inte ska vara tillåtet att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld eller utnyttja människor som befinner sig i hjälplösa situationer. Färre är det som invänder att allt detta ändå äger rum trots nuvarande lagstiftning, att ord ofta står mot ord och därför kan vi lika gärna lägga ned verksamheten. För ord brukar stå mot ord vid anklagelser om sexualbrott. 

Invändningen om att samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några större förändringar får istället förstås mot bakgrund av de förhoppningar som ändå funnits bland de som drivit på för en samtyckeslag. Dock är det nog få av de pådrivande som tror att en samtyckeslag löser problemet med de sexuella övergreppen. Och det vare sig om man fokuserar på antalet fällande domar eller att sexuella övergrepp såsom de definieras enligt lag över huvud taget inte ska ske.

De flesta är nog överens om att det både behövs en lagstiftning som ger ett grundläggande rättsligt skydd mot sexuella övergrepp och en attitydförändring gällande rätten till kroppslig och sexuell integritet. Frågan är väl hur man åstadkommer det senare och där är man oense.

Det återstår att se om samtyckeslagstiftningen kan bidra till den där eftertraktade attitydförändringen. Förbudet mot barnaga och sexköp brukar ofta tas som exempel på att lagstiftning kan fungera normerande. Somliga menar tvärtom att värderingarna redan hade förändrats när barnagaförbudet infördes, och att lagstiftningen bara gav uttryck för det personer redan tyckte – att det var fel att slå barn.

Någonstans vill jag tro att samtyckeslagen och införandet av brottsrubriceringarna oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp är ett uttryck för att värderingarna redan delvis har förändrats, åtminstone bland de yngre generationerna. I skolornas sexualundervisning har man länge pratat om samtycke och ömsesidighet. Det arbetet ger frukt nu.