Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Bekväm med hårig kropp

”När din hud känns len känner du dig också bekväm” säger en kvinnlig speakerröst i en reklam för rakhyvlar som går mig på nerverna.

Saxat från Reklamombudsmannens hemsida:

”Reklamfilmen inleds en närbild på en kvinna som rakar armhålan. I nästa sekvens stiger en kvinna upp ur vattnet vid en strand. Hon är klädd blå, kortbent våt­dräkt som hon, när hon närmar sig stranden, leende börjar öppna. När hon är på stranden tar hon samtidigt som hon går, av sig våtdräkten. Under den har hon en vit bikini. En annan kvinna tittar leende på henne. En kvinnlig speakerröst säger ”När din hud känns len känner du dig också bekväm”. På stranden finns en mängd männi­sk­or som alla är klädda i vita kläder och deltar på ett mingel eller en fest. Kvinnan går upp till minglet/festen i bikini och tar en drink från ett bord och fortsätter fram till några andra kvinnor som vinkar till henne. Speakerröst­en säger ”Hitta en Venus smooth som gör känslig hud mjuk och len, ger flexibel komfort, XXX en engångshyvel som passar dig” samtidigt som olika rakhyvlar visas i bild. Rösten fortsätter ”En lenare hud med Venus rakhyv­lar” och kvinnornas ben visas i närbild och sedan när de skrattar tillsammans. Filmen avslutas med en bild på tre förpackningar till rakhyvlar och därefter Gilette Venus logotyp.”

Jag har inte sett reklamfilmen, däremot hört ”När din hud känns len känner du dig också bekväm” en miljon gånger vid det här laget. Reklamen vänder sig till kvinnor och det ligger säkert ligger mycket i det – kvinnor som grupp känner sig bekväma, eller i vart fall inte obekväma, när deras hud nedanför huvudet är hårbefriat len. Ska det behöva vara så? Jag har inga åsikter om individuella kvinnors rakning men tycker att kvinnor som grupp ska kunna känna sig bekväma även med håriga kroppar för kvinnokroppen är även den hårig. Det går uppenbarligen att ha en hårig kropp och vara bekväm med den, det är inte där skon klämmer. Kolla bara på alla män som är bekväma i sina mer eller mindre håriga kroppar.

I framtiden hoppas jag att valet att raka eller inte raka kroppen är mer av ett val och att även huvudet finns med på listan över tänkbara områden på kroppen att raka oavsett kön. Som det är nu anses kvinnlig kroppsbehåring så opassande att man låter kvinnor raka sina lena ben i reklam för rakningsprodukter. Det är aldrig frågan om några före- och efterbilder när en kvinna ska visa upp hur bra en viss rakhyvel är.


För övrigt avled min pappa för snart en månad sedan efter en kort tids sjukdom. I går begravdes han. När jag hade rakat huvud brukade han skämta om att jag hade blivit långhårig – och mena på att jag borde raka mig – när håret hade växt ut ungefär en centimeter. Jag föreslog att han också kunde raka av sig sitt då långa hår vid något tillfälle. I min ålder är man glad om man har hår, kontrade han.

Vila i frid pappa!

Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.

Sex som prestationssport

Pratade om sex som prestation med en bekant och sa något om att jag aldrig förknippat sex med prestation.

Något tillspetsat förstås. Vad jag egentligen menade var att jag aldrig betraktat sex som något i huvudsak prestationsinriktat och att jag sällan får prestationsångest av sex. Jag har någon slags grundläggande tilltro till min förmåga att ha sex. Kanske för att övning ger färdighet men kanske också för att jag är kvinna.

Givetvis presterar man något när man har sex. Likt många andra har jag haft tankar om vad jag vill ”klara av” i sexuella situationer som varit bortom att enbart utforska det för mig outforskade, men ifall jag inte klarat det har jag inte tänkt på det i termer av misslyckande.

Jag tror att det är viktigt att tänka på för vem man presterar, om det är för sin egen skull, för sina sexpartners skull (kanske både och) eller om ens prestationer bara är ett sätt att upprätthålla de där oskrivna reglerna för hur sex kan och ska vara. Som om det fanns en åskådare som skvallrade om man rörde sig bortom dessa oskrivna regler.

Klarar man inte av att kommunicera vilken sorts sex man vill ha kan det hända att man har där sortens sex som man har snappat upp är ”riktigt” sex. Det är synd för det finns en risk att varken man själv eller de man har sex med är särskilt intresserade av den sortens sex. Det är helt enkelt ganska dumt att agera som om sex vore något annat än högst privat. Utnyttja att det är privat till att ta reda på hur just ni vill ha sex istället för att luta er tillbaka mot andras mallar. Upphovspersonerna är ändå inte närvarande och kan bedöma om ni gjorde rätt.

Bristen på prestationsångest kan också ha med den kvinnliga könsrollen att göra då jag som kvinna förväntas förhålla mig till manliga initiativ till sex, utan att ta några egna, antingen genom att tacka ja eller nej. Mannen ska förmå mig att vilja ha sex med honom och han ska få mig att komma av vaginalt samlag. Ingenting om att jag skulle kunna utforska sätt, på egen hand eller tillsammans med andra, som får mig att njuta. Det är han som ska trycka på rätt knappar.

Mitt sexliv ser visserligen inte ut så, men det skulle inte förvåna mig om föreställningen om mannen som den aktiva parten bidragit till att jag inte har någon prestationsångest.

Min ”prestation” handlar mer om att vara ”knullbar”. Inte heller det har jag brytt mig särskilt mycket om eftersom även kvinnor som inte eftersträvar att vara knullbara får komma till.

Kvinnor ska inte ha en sexualitet för sin egen skull. Som kvinna ska du finnas tillgänglig. Visst kan vi kvinnor prestera då och då men sex skildras sällan som något som står och faller med kvinnors individuella prestationer. Kvinnors sexuella makt anses istället vara att tacka ja eller nej till sex när vi blir uppvaktade av en man. Ibland respekteras inte våra nej och då blir vi tagna med våld, så mycket för den sexuella makten.

Jag har ingen önskan om att vara mer prestationsinriktad när jag har sex. Tanken på att jag antagligen haft sex med en del män som haft prestationsångest kan göra mig nedstämd. Män som fått för sig att sex står och faller med deras erektion och individuella prestation (har du haft utlösning och erektionen gått tillbaka kan du alltid fokusera på din sexpartner). Män som reducerar en kvinnas njutning till deras eget verk och sjabblar bort den viktiga berättelsen om all den tid och det engagemang hon har lagt ned på att lära känna sin kropp.

När min bekanta och jag pratade om sex som prestationssport fick jag även ur min något om sex som picknick. Jag utvecklade det aldrig närmare men jag har ett snarlikt förhållningssätt till sex. Picknick är trevligt. Min sinnebild av sex är att det är något trevligt man gör tillsammans. Sällskapet och stämningen är mer avgörande än vad var och en har i picknickkorgen.

När jag har sex tänker jag inte att jag ska prestera det bästa sexet någonsin för personen. Jag försöker jämföra så lite som möjligt oavsett om det handlar om att jämföra mitt liv med andras eller hur det är att ha sex med mig i jämförelse med någon annan. Det jag kan kontrollera är det jag lägger vikt vid, som att vi har sex regelbundet och att det är givande. Jag tänker att det blir givande om man är närvarande och engagerar sig i hur ens sexpartner vill ha sex, men framförallt utforska hur man vill ha sex tillsammans. Åtminstone föreställer jag mig att personer som har sexuell prestationsångest är ”någon annanstans” när de har sex.

Tro inte att sex står och faller med dina individuella prestationer. Ha trevligt, framförallt.

Tjejer som vill ha bra spartips

Häromdagen snubblade jag över #tjejersomsparar och i mitt tycke rätt grundläggande spartips. Kanske tillhör jag inte målgruppen för #tjejersomsparar bara.

Vem behöver tipsas om att det är billigare med matlådor än att äta lunch ute? Det förstår vem som helst som inte blandar ned en påse oumph (dyrt vegetariskt protein) i matlådan. Inte heller behöver jag tips om hur jag kan spara flera tusen per år genom att avstå den där take away-latten om dagen. Det är lite som alla grundläggande tips som delas ut till människor som vill leva mer klimatsmart. Knappast något för de som redan avstår från att flyga, åker kollektivt, källsorterar och äter vegetariskt.

Det är ganska grundläggande att man måste skära ned på något för att kunna spara. Det borde åtminstone vara det, men kanske har alla erbjudanden om köp 3 stycken lime för 15 kronor och spara 5 kronor fått oss att tro att vi kan spendera oss till sparande?

Det som provocerar mig mest är nog rubriker om personer som lyckats spara ihop pengar. Jag förväntar mig historier om någon som började på noll, vände och vred på varenda krona och en dag hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt, men får historier om sådana som fick en välbehövlig buffert serverad på sin 18-årsdag:

”Jag hade förmånen att få fonder och aktier när jag var liten. När jag blev arton år gammal och fick ta del av pengarna var jag tacksam över att ha dem som buffert och jag valde att fortsätta spara aktivt.”

Det är ingen naturlag att man måste göra av med alla medel som flyter in på kontot, sluta kolla jämförelsepriser eller anamma en högre standard på alla områden bara för att man får en högre inkomst. Du kan fortsätta handla på Lidl. Du måste inte börja handla märkespasta bara för att, men lägg för all del på 10 kronor om du tycker att en viss pasta är godare.

Jag försöker leva som när jag var student fast med en lön. Jag tänker inte köpa dyrare tvål bara för att jag kan. Oväntade besök får gärna tänka att jag är en ICA Basic-tvål-tjej. Jag är trots allt en kvinna som uppskattar män som köper dubbeldusch.

Inte har jag något intresse av att sluta handla kläder på secondhand-butiker för att jag har råd att köpa nya kläder. Jag gillar secondhand, så enkelt är det.

Måste saker vara glättiga så fort de vänder sig till tjejer? Jag vill ha aha-upplevelser. Överraska mig med riktigt bra spartips!

Föräldraskap utan varningstexter

”Vi får höra allt om föräldraskapets fantastiska händelser redan som mycket unga” skriver Mahtab Almqvist i en debattartikel i Metro. ”När man får medicin så kommer den alltid med ett långt papper om alla dess biverkningar. Jag hade önskat mig ett sådant ihop med mitt graviditetstest, första barnmorskebesöket eller varför inte redan på ungdomsmottagningen när de delade ut gratis kondomer och p-piller. För även om nätet är fullt av de olika välsignelser vi får med våra barn, så finns det ingen varningstext. Men varningarna inför att bli förälder skulle kunna bilda en hel bok.”

Nej, det delas inte ut varningstexter till unga, personer som försöker att skaffa barn eller gravida, men en fantastisk sak med sociala medier är att många föräldrar delar med sig av föräldraskapets uppsidor och nersidor när de inte hittar på saker barnen sagt.

Internet är så mycket mer än ”olika välsignelser vi får med våra barn”. Om du bara får ta del av föräldraskapets uppsidor i dina flöden har du råkat ut för en filterbubbla.

Jag har läst så mycket om föräldrar som inte får sova, eller föräldrapar där den ena får sova och den andra känner att den dragit det kortaste strået i föräldraskapet, om motstånd mot offentlig amning, om moraliserande kring andras föräldraskap, om amningssvårigheter, om oro och en känsla av otillräcklighet som förälder (läs: mamma) och partner, berusande kärlek, kroppsvätskor överallt och ett tilltagande överseende med fläckiga kläder, om ljuvlig bebislukt, städande och tvättande som aldrig tar slut, om mjuk bebishud, fallerat sexliv, ojämställdhet (hushållsarbete, föräldraledighet, VAB, hämta och lämna barnen, med mera), soffor som fått möta tuschpennor, feministiska uppvaknanden (pappan kallas barnvakt, sonen i rosa kläder blir felkönad, blöjtillverkare och leksaksaffärer som adresserar reklam till mammor, förskolelärare som kontaktar mamman i första hand, kvinnor löper en ökad risk för att utsättas för våld under graviditeten, med mera), kroppar som läcker urin och avföring, kroppar och underliv som brister, delade magmuskler, sänkt sexlust, Bolibompasex, stressiga morgnar, ingen tid till vuxna samtal, om att inte få gå på toaletten ifred, att allting tar så mycket längre tid (klä på sig, komma iväg, handla mat, med mera), stress med att hämta och lämna på förskolan, att man blir mamma och pappa inför varandra och upphör att vara ett kärlekspar, med mera.

Jag tror inte att det går att förstå hur det kan vara att vara förälder till fullo utan att själv vara det. Därmed inte sagt att det finns en berättelse om föräldraskapet eller föräldrarollen.

Vad som finns är massor av personligt berättade ”varningstexter”. Föräldrar där ute delar med sig av hur det kan vara att ha barn. Bara den som tittar bort kan missa merparten av det jag listat ovan (en lista som inte på något sätt gör anspråk på att vara heltäckande).

Finns det inget problem med dessa personligt berättade varningstexter då? Jo, de är av föräldrar och för föräldrar. De vänder sig inte till unga som kanske inte ens har funderat på om de vill ha barn. Berättelserna ska ofta fungera som igenkänningshumor. Det är inte meningen att du ska läsa också om föräldraskapets nersidor för att kunna fatta ett informerat beslut. Du ska skaffa barn och när du gjort det kan du få dela med dig av dina nyvunna insikter (nej, menar du att småbarnsföräldrar sover sämre?).

Jag skrev att jag inte tror att det går att förstå hur det är att vara förälder som barnlös/barnfri. Det ska inte förväxlas med att alla måste eftersträva egna erfarenheter av föräldraskap.

Personer som inte vill skaffa barn kan sällan återanvända personligt berättade varningstexter när de ska motivera (!) sin barnfrihet. Barnfria ifrågasätts till och med av föräldrar som skulle kunna tapetsera sovrummet med personliga berättelser om föräldraskapets umbäranden. Har andra tagit alla de chanser/risker föräldraskapet innebär ska du också göra det. På så sätt fungerar berättelserna inte som varningstexter utan som kollektivt ventilerande.

Ventilera gärna om föräldraskapets nersidor om du vill, men förvänta dig inget annat än att en del kommer ta dig på orden och välja bort dem.

Hur skulle din varningslista för den som vill skaffa barn se ut?

Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Sexlivspussla mig hit och sexpussla mig dit

Sexologen Tanja Suhinina medverkade i Nyhetsmorgon nyligen. Så får du tillbaka sommarpirret. Programmet handlade om frånvaro av sexlust och sexliv som fungerar mindre bra. Sexologen gav en del tips när sexlivet är ett problem i ens relation (alla ser inte frånvaro av sex och lust som ett problem).

Suhinina pratar bland annat om att jobba på sexlivet och nämner utöver självklarheter som att sömnbrist och stress sätter käppar i hjulet, vikten av att ta bort olika hinder som kan försvåra ett aktivt sexliv. Hon nämner några av mina personliga käpphästar, som att sex för det mesta inte är spontant och ifrågasätter att sex nödvändigtvis måste ske innnan man går och lägger sig. Varför inte prova att ha sex utvilad någon gång ibland?

Suhinina tipsar även om att planera in tid för varandra. Tiden måste inte leda till sex (måsten i samband med sex är inget vidare) men det är svårt att få till sex om man över huvud taget inte tycker sig ha tid för varandra). ”Bra sex händer naturligt tänker folk, med det stämmer inte”.

Ta bort hindren och avsätt tid för sex. Ersätt skärmtid med sängtid, till exempel. Ha en riktig väckarklocka så att det första du möts av när du vaknar är sovsällskapet (om du har ett) och inte aviseringar om någon som har fel på internet.

”Visst har vi inte behövt avstå något för att kunna ha ett aktivt sexliv?”, frågade jag en man jag har sex med. ”Nej, det har alltid ingått i vårt umgänge”, svarade han.

Jag upplever inte att jag har tagit bort några hinder, men visst avsätter jag tid för sex. Jag planerar inte lika mycket som par som åker till grannkommunen för BDSM-klubbar och partnerbyten, där hotellnätter och dyra middagar ingår, men viss planering blir det. Inte sällan har jag sex innan (och ibland även efter) jag går ut och dricker alkohol.

Jag känner inte att jag behöver avstå något för att ha ett aktivt sexliv, vilket man rimligen måste göra om skälet till att ens sexliv går i stå är att man inte ”har tid” till sex. Jag avstår inte från att läsa böcker för mina barn, från att pendla 80 minuter till mitt arbete eller från att följa Netflix-serier för att ha något att prata om arbetskollegorna med. Jag är barnfri, jag har cykelavstånd till arbetet (i Malmö är det löjligt nära till det mesta) och jag är ointresserad av resor, konsumtion (undantaget second hand-fynd), rörlig bild och annat som vanliga människor ofta är intresserade av.

Jag avundas inte de som tror att tid för sex antingen är något man har eller inte har, när tid i själva verket är något man tar sig (hur mycket tid man kan ta sig varierar förstås). Vad man kan prioritera beror förstås på ens livssituation, men är det något jag inte har är det tid eller lust till är det att relationera med människor som inte tycker sig ”ha tid” att prioritera vår relation.

Kvinna som gillar broccoli

Visst är det praktiskt att gilla broccoli när det får människor att tro man är hälsosam?

Sexologen Tanja Suhinina twittrade om självbehärskning för en tid sedan. Om hur till synes viljestarka människor ofta tycker om att göra sådant som uppfattas som nyttigt. Kanske är det inte självbehärskning som får en att äta broccoli med tahinisås istället för lösgodis.

Jag är en sån där person som tycker om att göra ”nyttiga” saker, motionera (omskrivning för att jag inte klarar av att sitta still längre stunder), sova och ha sex.

Jag gubbsover inte så mycket för att jag är så hälsosam som att jag är hälsosam för för att jag tycker om att gubbsova någon timme mitt på dagen. Gubbsovandet efter sex är en favorit. Det är som att alla ens intressen/behov gärna hakar i varandra. Efter mat vill jag dricka kaffe. Efter oralsex vill jag sova. Efter nattsömn begär min kropp koffein. Mycket praktiskt!