Hej till Malmö

Nu har jag bott i Malmö i 3 veckor. Personer frågar vad jag tycker om Malmö. Jag har ännu inte kommit in i staden och tagit till mig att jag bor här. Det får gärna ta sin tid. Jag har inte bråttom någonstans och vill gärna få vila i känslan av allt är nytt och spännande.

Jag har visserligen aldrig varit bortrest i 3 veckor men det skulle inte förvåna mig om det finns studier på att det tar sin tid att känna sig hemma från det att man satt sin fot i en ny stad. Det beror förstås på varför man flyttat. I mitt fall handlade det om att jag ville ha miljöombyte. Jag ville bo i en större stad samtidigt som jag ville ha cykelavstånd till och från jobbet. Jag ville bo i en stad där det går att få tag på ett boende utan att ruinera sig. Några efterhandskonstruktioner måste jag också få kosta på mig: Jag ville undersöka om människor är mindre stressade i Malmö och om ens sociala relationer är annorlunda här. Visst ser jag människor bakom skärmar på caféer, men betydligt färre verkar använda dem som så kallade coffies.

Jag har knappt någon aning om hur stadens busslinjer sträcker sig men jag har skaffat appen Skånetrafiken. Jag är ännu inte hemma med stadens cykelbanor och huvudleder men jag tycker om att cykla bland andra och har ännu inte haft någon nära döden-upplevelse. Hittills har jag kunnat ta nya vägar till jobbet om jag velat, det har bara varit att ta in på en för mig okänd tvärgata. Jag har lite för ofta kommit på mig med att cykla på trottoarerna och fått intrycket av att det finns någon lokal ordningsstadga som tillåter det eller så är alla cyklister här anarkister. Hjälm använder de då inte.

Det är andra gången jag flyttar till en ny stad. Antalet personer jag känner i stan är lätträknade. Några helgdagar har min sociala interaktion bestått av att hälsa på någon granne, kassörskan, bartendern, cafépersonal och något barn som frågade vad jag hette och pratade på innan jag hastade iväg (jag ångrar att jag inte frågade om jag fick vara dess barnvakt). I dag frågade någon mig om vägen.

Jag börjar få någon slags grepp om var de olika stadsdelarna i innerstan ligger. Om jag fick välja fritt skulle jag vilja bo i Slottsstaden, vid Davidshall, S:t Knuts torg eller Möllevångstorget på grund av närheten till allt inklusive barer, caféer och parker.

Jag uppskattar frukt- och grönsaksstånden på Möllevångstorget. Jag borde gå till havet oftare. Jag har hittat några favoritcaféer. Jag borde skaffa ett gymkort. Jag har hittat några secondhandbutiker som jag tycker om. Jag gillar att var och vartannat café har vegansk mat även om jag oftast bara dricker kaffe när jag fikar. Jag borde ha vägarna förbi någon asiatisk livsmedelsbutik för jag vill köpa tofu á 400 gram. Jag vill besöka Kulturbolaget (tydligen ska man säga KB) och Moriska Paviljongen någon gång. Jag borde lära känna någon som läser dagstidningar och/eller lyssnar på P1. Alternativt borde jag hitta något café där jag kan läsa papperstidningar. Jag måste skaffa bibliotekskort på stadsbiblioteket. Jag vill få användning av min picknickryggsäck snart för jag har aldrig ätit medhavd mat i en park här. Utöver det vill jag äta på Laziza igen.

En bild i taget

Följande händer med jämna mellanrum: Kroppsaktivist publicerar en bild på sin kropp. Någon eller några känner sig manade att bekräfta kroppsaktivistens tes om att visa kroppar ses som mindre okej i det offentliga rummet genom ett påtala att dennes kropp är ”fel”. Kroppsaktivisten känner sig i sin tur manad att publicera fler kroppsbilder.

Visst har jag funderat på vad som driver de där inte sällan anonyma människorna som tycks ha ett behov av att tala om för andra att deras kroppar inte borde få finnas tillgängliga för allmän beskådan. Jag antar att de är ute efter att så tvivel hos kroppsaktivisten ifråga men också att de önskar statuera exempel: se hur det kan sluta om du tar dig allt för stora friheter. Kroppsaktivisterna riskerar nämligen att bidra till att fler människor oavsett kropp känner att de har lika stor rätt som människor med mer normativa kroppar att få vara med. Andra mindre nogräknade hatare vill nog bara få tiden att gå och struntar i om det sker på andras bekostnad.

Något jag uppskattar med kroppsaktivisterna är att de inte verkar ägna särskilt mycket tankekraft åt vad som driver de som ifrågasätter dem. De bemöter inte hatarna i sak. De har betydligt viktigare saker att ägna sig åt och fortsätter publicera sina bilder. Alternativt kan man se bilderna som ett sätt att bemöta hatarnas ”kritik”. För vad svarar man personer som tycker att ens kropp är fel och inte borde få finnas?

Det är svårt att inte tycka lite synd om hatarna. Det går trots allt inte att vinna mot tusentals kroppsaktivister som publicerar bilder på sina kroppar och vägrar be om ursäkt.