Inga segrar är någonsin vunna

I Expressen sätter Isobel Hadley-Kamptz ord på vad som är så obehagligt med den senaste tidens debatt om transkvinnor och biologi och påminner om något viktigt:

”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”

Maria Ramnehill twittrar:

”Det här handlar inte om att man inte ska debattera kring vad kön är, hur det fungerar och så vidare. Jag vet inga som just ifrågasätter och diskuterar kön så mycket som transpersoner! Så visst kan vi debattera kön och sport, gränserna för självdefinition, fråga oss vad könsidentitet är, hur det fungerar, finns det ens? Men vi måste få göra det med en grundläggande premiss: transpersoner finns och får finnas, bär inte skulden till patriarkatet och utan att definiera ut transkvinnor ur kvinnligheten. Det måste vara grunden för alla diskussioner. Vi måste framförallt kunna göra det utan att framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnors säkerhet.”

När jag började kalla mig feminist som 14-åring var huruvida transkvinnor var kvinnor inte föremål för diskussion. De kvinnoseparatistiska evenemangen kring internationella kvinnodagen välkomnade visserligen inte alla kvinnor, men gränsdragningen handlade inte om biologi utan ålder.

Äldre feminister kunde berätta om en tid då, som Hadley-Kamptz beskriver, transkvinnor inte sågs som riktiga kvinnor utan som ett hot mot kvinnorörelsen och andra kvinnor. När jag följer debatten på kultursidorna tänker jag att jag trodde att vi hade kommit längre än såhär.

När förväntas ciskvinnor förhålla sig till om de är ”riktiga” kvinnor och vad deras könsidentitet – i den mån de har någon – bottnar i?

Om jag får vara personlig. Jag hade rakat huvud i nästan 10 år och hade vant mig vid att då och då bli felkönad. Framförallt hade jag vant mig vid att få frågor om mitt hår. Varför har du rakat av dig håret? Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag fått den frågan minst hundra gånger.

Sedan jag slutade trimma mitt huvud för drygt ett år sedan tänker jag inte längre på att någon skulle kunna läsa mig som man. När jag var rakad hände det att personer oroade sig för att de hade gått fel när de fick syn på min uppenbarelse på damernas. Vid något tillfälle kom en person in på damtoaletten, såg mig och gick ut igen för att dubbelkolla symbolen på dörren. Jag är en kvinna – vad nu det innebär – men det var inte så mycket att jag identifierade mig som en kvinna som att jag kände: jag är inte en man! Be mig inte förklara detta intellektuellt men det var så jag kände.

Jag rakade av mig håret av feministiska skäl när jag var 15 år men det var först då jag förstod att hår var så pass förknippat med kvinnlighet. Jag hade läst Kvinnligt – myten och verkligheten av Susan Brownmiller och var väl medveten om att inte allt hår var förknippat med kvinnlighet men jag förstod inte riktigt vidden av det. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få höra att jag var modig på grund av det. Om vi utgår från att mod förutsätter rädsla var jag inte ett dugg modig.

Det går att teoretisera kring de normer som finns men vissa normer är aldrig så påtagliga som när man bryter emot dem. Som en föreläsare i rättssociologi en gång sa kan det kännas rent fysiskt att bryta mot en norm.

Efter ett tag var jag rakad för att jag var rakad. Med tiden kändes det inte som en politisk handling lika lite som det känns som en politisk handling för mig att äta vegetarisk mat såhär 12 år senare.

När du varit med om att bli felkönad så många gånger att du tappat räkningen vet du inte längre vad som är granskande blickar och vad du projicerar på din omgivning, men det hände med jämna mellanrum att personer använde fel pronomen om mig varför jag tänker att en del på damernas omklädningsrum lär ha undrat innan jag klädde av mig på kroppen.

När jag blev felkönad tänkte jag på alla som på olika sätt har försökt förändra hur vi ser på kön, om kön verkligen sitter i håret, ens medfödda könsorgan eller reproduktiva förmåga. Det var det ingen som ifrågasatte att jag var en kvinna. Det var ingen som anklagade mig för att nästla mig in i könsseparatistiska omklädningsrum och toaletter. Däri ligger en stor skillnad mot när personer ifrågasätter transkvinnors verklighet som kvinnor.

Som ciskvinna kan jag ha rakat huvud och håriga armhålor utan att någon ifrågasätter mitt kön till personnummer eller identitet. Föreställ er hur en sådan transkvinna skulle tas emot. Våga sedan påstå att transpersoner bär ansvar för de begränsande könsnormerna.

Lästips: Feminismen måste kämpa för alla kvinnor av Maria Ramnehill och Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba [Witt-Brattström] av Martina Montelius.

Kärleken till sakerna

Då ville jag bo på Kungsholmen, vid Rådhuset, men jag förstod att det aldrig var ett alternativ. När jag var inne på Stiftelsen Stockholms Studentbostäders hemsida för snart 3 år sedan och insåg att det fanns studentlägenheter i Vasastan tänkte jag att det nästan var Kungsholmen. För första gången hade jag om än tillfälligt ett förstahandskontrakt. Tillfälligt är relativt när man har flyttat runt under en period. Jag skulle ändå bo där under min fortsatta studietid.

Passa på att rensa när du ändå ska flytta läser jag i olika flyttguider. Varje gång jag flyttat inom Stockholm har jag gjort mig av med saker. Flyttar du runt har du inte så mycket val om du inte kan härbärgera dina saker hos någon. När jag flyttade hit flyttade jag från 25 kvadratmeter till en lägenhet med en boyta på 18 kvadratmeter. Då när jag bodde något större var det någon som frågade mig var jag hade mina saker. Det här är allt jag äger utöver en del saker jag har på vinden, svarade jag.

Vi kan kalla det minimalism men det är inte den där självvalda minimalismen. Jag har gjort minimalismen till min för att kunna stå ut med att jag gjort mig av med möbler som personer har skänkt till mig. Det har inte varit drömmar om ett ljust och fräscht hem. Det har varit tyvärr har jag inte plats för dig bokhyllan och även om jag hade haft det hade jag inte kunnat ta med dig. Det har varit hoppas att någon annan tar hand om dig och uppskattar dig lika mycket som jag har gjort trots att du bara är ett ting. Det är inte det att jag inte gillar saker. Jag grät på ett konditori vid Medborgarplatsen när jag insåg att någon hade stulit min cykel som jag hade parkerat längs Götgatan. Stockholms farligaste gata om man ska tro det man läser i medierna.

Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.

Minimalismen är vår tids konsumistiska estetik, skriver Lisa Magnusson: ”När [Fumio Sasaki] skryter med att han numera kan packa ned hela sitt liv på 40 minuter undrar jag bara: Till vilken nytta då? Varför ska man sträva efter att vara så lätt att radera?” (DN 16/2-18).

”Man ska inte ha skuldkänslor om man inte lämnar dödsboet i ­perfekt ordning.” Lotta Olsson skriver om att städa dödsboet efter sin far och ”döstädning”: ”Men tanken har faktiskt aldrig slagit mig att pappa borde ha städat innan han dog för att underlätta för sina barn, eller för att framstå som mer välordnad.” (DN 18/1-17)

Olsson fortsätter: ”Det man inte har rensat ut är klassaspekten, för givetvis är det inte de fattigaste som skryter med allt de har slängt bort. Det är de välbeställda som sorterar bort, för de behöver aldrig vara rädda för att inte ha råd att köpa nytt. Men hörni, köp bara bra kvalitet och tidlös design så behöver ni inte så mycket. Städning är en otäck liten klassfråga, och fattigdom handlar ofta om att inte ha råd med kvalitet.”

Så är det förstås. Skrivbordet från 70-talet är förresten av bra kvalitet.

Vare sig reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara

Den 1 februari i år rapporterade flera medier att regeringen säger nej till surrogatmödraskap. Surrogatmoderskap ska inte vara tillåtet inom svensk hälso- och sjukvård. Detta fick av förståeliga skäl stor spridning i sociala medier.

En svensk surrogatförmedlings spinn på regeringens besked var:

Något som inte fått lika stor spridning som regeringens nej till surrogatmödraskap är att det även ska bli enklare att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiska fadern efter ett surrogatarrangemang utomlands (se regeringens lagrådsremiss från den 8 februari, s. 39-50).

Surrogatmödraskap har utretts i ”SOU 2016:11 Olika vägar till föräldraskap”. I utredarens uppdrag ingick att ta ställning till om surrogatmoderskap ska tillåtas i Sverige, med utgångspunkten att detta i sådant fall ska vara altruistiskt, och om det behövs särskilda regler för de barn som har tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands.

Surrogatmoderskap innebär att en person upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att efter barnets födelse överlämna barnet till de tilltänkta föräldrarna. Det kan vara ett par eller en person som inte själv kan eller vill bära fram ett barn.

Surrogatmödraskap regleras inte i svensk lag. Surrogatmödraskap är inte tillåtet inom den svenska hälso- och sjukvården med det finns heller inte något uttryckligt förbud mot surrogatarrangemang utanför vården, genom heminsemination, eller mot att genomgå ett ”altruistiskt” eller kommersiellt surrogatarrangemang utomlands. Det är heller inte förbjudet med surrogatförmedlingar som förmedlar kontakt med tilltänkta surrogatmödrar.

Det var faktiskt en reklamannons för en svensk surrogatförmedling som gjorde att jag kom på att jag ville skriva om hur Sverige hanterar barn som tillkommit genom surrogatmödraskap. För det finns barn i Sverige som blivit till genom surrogatarrangemang utomlands (se till exempel GP 19/11-17 eller SVT Nyheter 15/6-16). Väl i Sverige riskerar dessa barn att bli utan vårdnadshavare om myndigheterna i surrogatmoderns hemland anser att vårdnaden tillfallit de tilltänkta föräldrarna i enlighet med vad som avtalats. Med det sagt hade antagligen fler barn blivit till genom surrogatarrangemang om det hade varit tillåtet inom ramen för svensk hälso- och sjukvård. En juridisk fråga är hur barn som tillkommit genom surrogatarrangemang ska hanteras eftersom sådana arrangemang vare sig är reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara.

Det finns en intressant dom från Svea hovrätt från 2014 om surrogatmödraskap eller erkännande av utländsk dom om faderskap som det heter på juridiska. Bakgrunden i målet var att två svenska män hade ingått avtal med en amerikansk kvinna om att bära och föda barn. Ett embryo av spermier från den ena svenska mannen och ägg från en donator planterades efter provrörsbefruktning i den amerikanska kvinnans livmoder. Ett barn föddes. Födelsen föregicks av ett avtal mellan den amerikanska kvinnan, dennes make och de svenska männen. Genom avtalet skulle den amerikanska kvinnan få viss ersättning av de svenska männen för att agera som surrogatmoder för dem. Genom en dom av en amerikansk domstol förklarades den ena svenska mannen vara barnets legala och biologiska far medan den andra svenska mannen förklarades vara barnets legala far. Barnets amerikanska födelseattest har genom domen ändrats på så sätt att det svenska paret antecknats som barnet föräldrar istället för det amerikanska paret. Frågan i hovrätten var om den amerikanska domen gäller för den ene fadern eller för båda fäderna.

Internationella faderskapsfrågor regleras i lagen om internationella faderskapsfrågor. Enligt 7 § gäller ett avgörande av en utländsk domstol som innebär att ett faderskap fastställts eller hävts och som vunnit laga kraft i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Enligt 12 § gäller ett utländskt avgörande inte gälla här i landet om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet (ordre public-förbehållet).

Vad gäller ordre public-förbehållet för att inte erkänna en utländsk dom om faderskap hänvisar hovrätten till lagens förarbeten som anger att den möjligheten främst bör kunna övervägas ”i de fall där det står klart att domen inte stämmer överens med den biologiska sanningen eller där det åtminstone råder grundade tvivel om den saken”. Vidare konstaterar hovrätten att ordre public-förbehållet har tillämpats restriktivt i praxis och hänvisar till NJA 1999 s. 181.

Hovrätten anger att ”Sverige saknar uttryckliga lagregler om surrogatmoderskap men att frågan utreds för närvarande […]. Förekomsten av surrogatmoderskap av såväl altruistisk som av kommersiell natur kan därför inte sägas vara förenlig med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att lagstiftaren avsett att ordre public-regeln ska tillämpas restriktivt är den bakomliggande omständigheten att [barnet] tillkommit genom surrogatmoderskap i sig inte tillräcklig för att den påföljande faderskapsdomen ska anses vara uppenbart oförenlig med den svenska rättsordningen. Inte heller vad som upplysts om arrangemanget kring surrogatmoderskapet leder till någon annan slutsats.”

Enligt hovrättens mening är det förenligt med svensk rätt att erkänna faderskapet vad gäller mannen vars spermier har använts vid provrörsbefruktningen. När det gäller den andra svenska mannen, maken, skriver domstolen att det ”ska noteras att svenska adoptionsregler möjliggör för en make att adoptera den andre makens barn”. Vidare anför hovrätten att de svenska reglerna om faderskap också omfattar vissa situationer där en man kan anses var ett barns far trots att det inte överensstämmer med den ”biologiska sanningen” och hänvisar till reglerna om assisterad befruktning. Mot bakgrund av detta menar hovrätten att det inte finns några hinder mot att erkänna den amerikanska domen även vad gäller den svenska mannen som inte är biologisk far till barnet.

I domen beaktar hovrätten det faktum att barnet står utan rättsliga föräldrar i Sverige. ”Domstolar och myndigheter har bland annat genom artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter och även genom nationella bestämmelser i föräldrabalken att sätta barnets bästa i främsta rummet vid beslut som rör barnet.” Det bästa för barnet måste enligt hovrättens mening vara att dess tilltänkta föräldrar även i Sverige får status som rättsliga föräldrar.

I SOU 2016:11 beskrivs hur svensk rätt hanterar barn som blivit till genom surrogatmödraskap. Enligt svensk rätt är den som föder barnet dess mor. Är modern gift med en man anses mannen vara barnets far i enlighet med faderskapspresumtionen (fader är den som giftermålet utpekar). I enlighet med detta innebär en tillämpning av svensk lag att surrogatmodern ska anses som barnets rättsliga mor och om hon är gift med en man ska mannen anses som barnets rättsliga far.

”Om man vid surrogatarrangemanget har använt en tilltänkt fars spermier, kan den mannen under vissa förutsättningar fastställas som barnets rättsliga far. Det krävs dock att faderskapet för surrogatmoderns make först hävs eller att det vid barnets födelse inte fanns någon man som per automatik skulle anses som barnets rättsliga far. Andra tilltänkta föräldrar kan däremot inte fastställas som barnets mor, far eller förälder efter ett surrogatarrangemang i utlandet. Föräldraskap för dessa tilltänkta föräldrar förutsätter således en adoption.” (SOU 2016:11, s. 34)

Oavsett vad man anser om surrogatmödraskap finns barn som kommit till på det sättet. Detta förhållande ger upphov till en del juridiska frågor. Svea hovrätt har hittat ett sätt att hantera det juridiska ingenmanslandet för dessa barn och regeringen har med anledning av denna praxis inte föreslagit några lagändringar som säger nej till surrogatarrangemang utomlands. I praktiken är det fortfarande möjligt med surrogatarrangemang utomlands.

Vad regeringen säger nej till är att reglera och tillåta surrogatmödraskap inom svensk hälso- och sjukvård. Regeringen säger även nej till ”författningsändringar i syfte att underlätta för svenska medborgare att genomgå surrogatarrangemang i utlandet” (se regeringens lagrådsremiss, s. 39-41). Det beror på hur man ser det. Vad gäller surrogatarrangemang som äger rum utomlands föreslår regeringen att det ska bli lättare att fastställa faderskapet för den genetiska fadern. Dock ska den som föder barnet – den så kallade surrogatmodern – alltjämt anses vara barnets mor i enlighet moderskapspresumtionen som innebär att den kvinna som föder barnet betraktas som barnets mor. ”För att en kvinna ska kunna bli mor till ett barn som tillkommit genom ett surrogatarrangemang i utlandet krävs det därför alltid att hon adopterar barnet” (regeringens lagrådsremiss, s. 49). Regeringens förslag innebär inte att det blir lättare för kvinnor som inte kan eller vill föda barn att ”använda sina ägg” och genomgå surrogatarrangemang utomlands. Det är endast för genetiska fäder som det kan bli tal om att fastställa föräldraskap, närmare bestämt faderskap.

Regeringens lagrådsremiss, s. 74.

Frågan om surrogatmödraskap bör tillåtas, förbjudas eller vara fortsatt oreglerat lär fortsätta debatteras. Under tiden lär fler barn bli till genom surrogatarrangemang även om rubrikerna om att ”regeringen säger nej till surrogatmödraskap” kan ge intrycket av att det nu är stopp för sådana.

Pojkvänner utan hud

I Dagens Nyheter läser jag om dejtingspel i Japan och digitala flickvänner och pojkvänner.

”– Många som vi frågade föredrog en virtuell flickvän för att de kände att de kunde vara sig själva och de fick inte kritik för hur de var. Flera uttryckte att de bara ville ha en partner som inte dömde dem och tyckte om dem som de var. Det är ett så pass individualiserat samhälle och många är ganska reserverade, så de här spelen kan ses som någon slags eskapism, säger hon.”

Säg den som inte kan relatera till att man vill kunna vara sig själv bland människor man tycker om. Jag blir illa berörd när andra beskriver hur de försöker att förändra partners. Jag förstår också att det kan finnas saker man kan vill förändra i sina relationer men det är något annat än att välja någon för att den ser ”rätt” ut, har ”rätt” utbildning, inkomst eller rätt någonting annat och utifrån det försöka anpassa personer efter någon mall av hur en flickvän eller pojkvän bör vara.

Det finns förstås saker man får så lov att acceptera om man vill ha relationer med icke-virtuella flick- och pojkvänner. Ibland vill man olika saker. Ibland går det att kompromissa. Det finns alltid saker man kan störa sig på i relationer och då tänker jag inte bara på så kallade kärleksrelationer. Huvudsaken är att det man får ut av relationen i stort väger upp dessa störningsmoment.

Den som gett upp idén om icke-virtuell partner för att den inte tål kritik kan väl sägas ha accepterat att de egna kraven är oförenliga med att ha en viss sorts nära relationer. Men därifrån till att skaffa en virtuell partner? Jag kan inte relatera alls.

Jag har en del relationer över internet. Med riktiga människor, kan tilläggas. Människor som jag antagligen aldrig kommer att träffa och inte känner något behov av att träffa. Det gör visserligen ingenting om vi skulle springa på varandra i något sammanhang, men det är inget måste för relationens fortlevnad. Relationen är och har aldrig varit något annat än en relation online. Det är inte ens säkert att det skulle vara lika trevligt att umgås i den så kallade köttvärlden.

Mycket löser digitaliseringen, men mitt behov av icke-virtuell fysisk och sexuell närhet är konstant. Det blir ingen digital pojkvän eller man i byrån i form av en sexrobot för mig.

Nattringare gör sig icke besvär

I min bok är en man inte chanslös om han inte betalar notan. Däremot kan jag garantera att den man som ringer mig in på småtimmarna är det. Sedan flera år tillbaka har jag min telefon på ljudlöst kvällstid. Detta för att en man en gång ringde mig sent på nattkröken. Jag lät bli att svara och stängde av ljudet då jag befarade att fler telefonsamtal skulle trilla in. Men så skedde icke. Efter denna erfarenhet blev det en vana att manuellt ställa in telefonen på ljudlöst när jag gick och la mig.

Sedan en tid tillbaka har jag en telefon som tillåter mig att schemalägga när den ska vara på ljudlöst. Telefonen är inställd på ”stör ej”-läge mellan klockan 21 och 06. Detta trots att jag har varit förskonad från så kallade booty calls sedan den där enda gången.

Jag har vid några tillfällen sagt att jag aldrig kommer låta en man komma emellan mig och min sömn, men att jag gärna sover med honom. Nattringaren har nog ingen aning om att han saboterade för andra potentiella nattringare eller så visste han precis vad han gjorde, men det skulle jag inte hålla för sannolikt.

Hej till Malmö

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan

Bloggläsare,

Jag ska flytta till Malmö eftersom jag har en anställning där från och med mars.

Önskemål: Jag vill hyra en etta under minst 1 år med tillträde så snart som möjligt. Gärna en centralt belägen lägenhet.

Det är positivt om det finns tillgång till förråd.

Om inte du har en lägenhet eller ett rum att hyra ut kanske du känner någon som har det?

Skriv en rad om du undrar över något: johannasjdin@gmail.com (inget o/ö).

Med vänliga hälsningar,
Johanna Sjödin