Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Tänk som en domstol

Allt går att relatera till juridik. Det är enkelt att hamna i försvarsposition och försvara sig själv när personer lägger sig i ens privatliv. De har på sätt och vis redan placerat en där men man behöver inte godta den placeringen.

Ibland när personer ifrågasätter något jag gör som inte angår dem glömmer jag bort detta, att allt jag gör inte angår andra, att jag inte behöver redovisa något för någon. När man väl börjat försvara sig kan man räkna med motargument på motargument och frågan om man över huvud taget borde diskutera varför någon gör si eller så förblir obesvarad. Det räcker att det de facto sker.

Efteråt kan det slå mig att jag borde ha struntat i vad personen sa. Tänk om jag bidrog till att ”legitimera” frågan genom att besvara den? Öppnade jag en dörr? Kommer personen inbilla sig att hen kan lägga sig i fortsättningsvis?

Om personer ifrågasätter något du gör som inte angår dem behöver du inte argumentera, förklara eller försvara dig om du inte vill. Ibland vill man förmedla varför man gör någonting annorlunda, kanske är man en del av en rörelse som bojkottar något och då kanske man inte vill missa ett tillfälle att berätta varför man inte dricker alkohol, äter kött eller köper apelsiner från Israel. Men bara för att man vill prata veganism ibland innebär inte det att man vill göra det i vilka sammanhang som helst eller på vilka villkor som helst. Det är skillnad på att bli ifrågasatt för att man är vegan och att ha ett samtal om veganism i allmänhet. Ibland vill man vara pedagogisk för att man tror att man har något att bidra med, ett nytt perspektiv eller gud vet vad. Det viktiga är att man bemöter för att man själv vill, att man inte får för sig att man måste det för att man känner sig trängd.

Du kan tänka som en domstol och avvisa utan att pröva i sak. Om någon säger att din pojkvän är ful kan du avvisa personen istället för att ”pröva” påståendet. Vill du berätta att du inte håller med om att din pojkvän är ful kan du för all del göra det, men få för den skull inte för dig att det angår någon annan om din pojkvän är ful eller att det är ditt ansvar att redogöra för om så inte är fallet.