Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Bekväm med hårig kropp

”När din hud känns len känner du dig också bekväm” säger en kvinnlig speakerröst i en reklam för rakhyvlar som går mig på nerverna.

Saxat från Reklamombudsmannens hemsida:

”Reklamfilmen inleds en närbild på en kvinna som rakar armhålan. I nästa sekvens stiger en kvinna upp ur vattnet vid en strand. Hon är klädd blå, kortbent våt­dräkt som hon, när hon närmar sig stranden, leende börjar öppna. När hon är på stranden tar hon samtidigt som hon går, av sig våtdräkten. Under den har hon en vit bikini. En annan kvinna tittar leende på henne. En kvinnlig speakerröst säger ”När din hud känns len känner du dig också bekväm”. På stranden finns en mängd männi­sk­or som alla är klädda i vita kläder och deltar på ett mingel eller en fest. Kvinnan går upp till minglet/festen i bikini och tar en drink från ett bord och fortsätter fram till några andra kvinnor som vinkar till henne. Speakerröst­en säger ”Hitta en Venus smooth som gör känslig hud mjuk och len, ger flexibel komfort, XXX en engångshyvel som passar dig” samtidigt som olika rakhyvlar visas i bild. Rösten fortsätter ”En lenare hud med Venus rakhyv­lar” och kvinnornas ben visas i närbild och sedan när de skrattar tillsammans. Filmen avslutas med en bild på tre förpackningar till rakhyvlar och därefter Gilette Venus logotyp.”

Jag har inte sett reklamfilmen, däremot hört ”När din hud känns len känner du dig också bekväm” en miljon gånger vid det här laget. Reklamen vänder sig till kvinnor och det ligger säkert ligger mycket i det – kvinnor som grupp känner sig bekväma, eller i vart fall inte obekväma, när deras hud nedanför huvudet är hårbefriat len. Ska det behöva vara så? Jag har inga åsikter om individuella kvinnors rakning men tycker att kvinnor som grupp ska kunna känna sig bekväma även med håriga kroppar för kvinnokroppen är även den hårig. Det går uppenbarligen att ha en hårig kropp och vara bekväm med den, det är inte där skon klämmer. Kolla bara på alla män som är bekväma i sina mer eller mindre håriga kroppar.

I framtiden hoppas jag att valet att raka eller inte raka kroppen är mer av ett val och att även huvudet finns med på listan över tänkbara områden på kroppen att raka oavsett kön. Som det är nu anses kvinnlig kroppsbehåring så opassande att man låter kvinnor raka sina lena ben i reklam för rakningsprodukter. Det är aldrig frågan om några före- och efterbilder när en kvinna ska visa upp hur bra en viss rakhyvel är.


För övrigt avled min pappa för snart en månad sedan efter en kort tids sjukdom. I går begravdes han. När jag hade rakat huvud brukade han skämta om att jag hade blivit långhårig – och mena på att jag borde raka mig – när håret hade växt ut ungefär en centimeter. Jag föreslog att han också kunde raka av sig sitt då långa hår vid något tillfälle. I min ålder är man glad om man har hår, kontrade han.

Vila i frid pappa!

Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Den bortglömde tafsaren

Hanna Gustafsson twittrar om medelålders män som tycks ha glömt sin egen skolgång.

Killar som grupp har i alla tider tagit sig friheter på tjejers bekostnad och ursäktats med att det är sådana killar är. Killar kan faktiskt inte kontrollera sig, särskilt inte när de är kåta eller kära. Detta har kvinnor lika länge förväntats ha överseende med.

När inte ens vuxna förväntas ha överseende med varenda ”kärleksförklaring” från killhåll kan man fråga sig varför tjejer i lågstadiet skulle ha det. Unga killar ska förstås inte ursäktas för att de är unga och inte förstår bättre. Genom att ursäkta unga killars sexuella trakasserier (boys will be boys) lägger vi grunden för fortsatt tafsande istället för att stå upp för det som är rätt och riktigt, var och ens kroppsliga integritet.

#Metoo visade att kvinnor inte har överseende med män som sextrakasserar och tafsar. #Metoo fick ett flertal kvinnor att för första gången berätta offentligt om vad de blivit utsatta för.

Medelålders män, däribland män som tafsat på kvinnor, borde veta att sexuella trakasserier och tafsande inte är någon importerad företeelse. Det sker globalt, men minnet verkar vara kort hos en del som män utsatt unga tjejer, försvarat de killar som gjort eller bara inte lyssnat på de kvinnor som i alla tider vittnat om sina egna erfarenheter av män som tagit sig friheter på deras bekostnad.

Graffiti är roligare än kroppsviktshets

Martina Haag blir intervjuad med av anledning i sin medverkan i Let’s Dance och får en fråga om sin kroppsvikt:

”– Jag tycker att vi som är med i tv har ett ansvar att inte prata om just vikt, men det stämmer att jag aldrig har varit så vältränad som nu. Jag har dragit i gång muskler som jag inte har använt sedan 1972. Vad jag sedan har för klädstorlek känns inte lika relevant.”

Utan att ha tittat på Let’s Dance sedan Gudrun Schyman medverkade är det befriande att en person som syns i rutan sätter ned foten. Det fanns inga viktklasser för att få delta då och det finns mig veterligen inga viktklasser för att få delta i dag.


För övrigt är det nedslående att den blå erigerade kuken av konstnären Carolina Falkholt ska målas över inom en vecka. Kronobergsväggen på Kungsholmen är annars ett andningshål i en stad vars politiker inte har något till övers för graffiti.

Mer gatukonst och mindre moralpanik, tack!

En bild i taget

Följande händer med jämna mellanrum: Kroppsaktivist publicerar en bild på sin kropp. Någon eller några känner sig manade att bekräfta kroppsaktivistens tes om att visa kroppar ses som mindre okej i det offentliga rummet genom ett påtala att dennes kropp är ”fel”. Kroppsaktivisten känner sig i sin tur manad att publicera fler kroppsbilder.

Visst har jag funderat på vad som driver de där inte sällan anonyma människorna som tycks ha ett behov av att tala om för andra att deras kroppar inte borde få finnas tillgängliga för allmän beskådan. Jag antar att de är ute efter att så tvivel hos kroppsaktivisten ifråga men också att de önskar statuera exempel: se hur det kan sluta om du tar dig allt för stora friheter. Kroppsaktivisterna riskerar nämligen att bidra till att fler människor oavsett kropp känner att de har lika stor rätt som människor med mer normativa kroppar att få vara med. Andra mindre nogräknade hatare vill nog bara få tiden att gå och struntar i om det sker på andras bekostnad.

Något jag uppskattar med kroppsaktivisterna är att de inte verkar ägna särskilt mycket tankekraft åt vad som driver de som ifrågasätter dem. De bemöter inte hatarna i sak. De har betydligt viktigare saker att ägna sig åt och fortsätter publicera sina bilder. Alternativt kan man se bilderna som ett sätt att bemöta hatarnas ”kritik”. För vad svarar man personer som tycker att ens kropp är fel och inte borde få finnas?

Det är svårt att inte tycka lite synd om hatarna. Det går trots allt inte att vinna mot tusentals kroppsaktivister som publicerar bilder på sina kroppar och vägrar be om ursäkt.

Inga segrar är någonsin vunna

I Expressen sätter Isobel Hadley-Kamptz ord på vad som är så obehagligt med den senaste tidens debatt om transkvinnor och biologi och påminner om något viktigt:

”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”

Maria Ramnehill twittrar:

”Det här handlar inte om att man inte ska debattera kring vad kön är, hur det fungerar och så vidare. Jag vet inga som just ifrågasätter och diskuterar kön så mycket som transpersoner! Så visst kan vi debattera kön och sport, gränserna för självdefinition, fråga oss vad könsidentitet är, hur det fungerar, finns det ens? Men vi måste få göra det med en grundläggande premiss: transpersoner finns och får finnas, bär inte skulden till patriarkatet och utan att definiera ut transkvinnor ur kvinnligheten. Det måste vara grunden för alla diskussioner. Vi måste framförallt kunna göra det utan att framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnors säkerhet.”

När jag började kalla mig feminist som 14-åring var huruvida transkvinnor var kvinnor inte föremål för diskussion. De kvinnoseparatistiska evenemangen kring internationella kvinnodagen välkomnade visserligen inte alla kvinnor, men gränsdragningen handlade inte om biologi utan ålder.

Äldre feminister kunde berätta om en tid då, som Hadley-Kamptz beskriver, transkvinnor inte sågs som riktiga kvinnor utan som ett hot mot kvinnorörelsen och andra kvinnor. När jag följer debatten på kultursidorna tänker jag att jag trodde att vi hade kommit längre än såhär.

När förväntas ciskvinnor förhålla sig till om de är ”riktiga” kvinnor och vad deras könsidentitet – i den mån de har någon – bottnar i?

Om jag får vara personlig. Jag hade rakat huvud i nästan 10 år och hade vant mig vid att då och då bli felkönad. Framförallt hade jag vant mig vid att få frågor om mitt hår. Varför har du rakat av dig håret? Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag fått den frågan minst hundra gånger.

Sedan jag slutade trimma mitt huvud för drygt ett år sedan tänker jag inte längre på att någon skulle kunna läsa mig som man. När jag var rakad hände det att personer oroade sig för att de hade gått fel när de fick syn på min uppenbarelse på damernas. Vid något tillfälle kom en person in på damtoaletten, såg mig och gick ut igen för att dubbelkolla symbolen på dörren. Jag är en kvinna – vad nu det innebär – men det var inte så mycket att jag identifierade mig som en kvinna som att jag kände: jag är inte en man! Be mig inte förklara detta intellektuellt men det var så jag kände.

Jag rakade av mig håret av feministiska skäl när jag var 15 år men det var först då jag förstod att hår var så pass förknippat med kvinnlighet. Jag hade läst Kvinnligt – myten och verkligheten av Susan Brownmiller och var väl medveten om att inte allt hår var förknippat med kvinnlighet men jag förstod inte riktigt vidden av det. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få höra att jag var modig på grund av det. Om vi utgår från att mod förutsätter rädsla var jag inte ett dugg modig.

Det går att teoretisera kring de normer som finns men vissa normer är aldrig så påtagliga som när man bryter emot dem. Som en föreläsare i rättssociologi en gång sa kan det kännas rent fysiskt att bryta mot en norm.

Efter ett tag var jag rakad för att jag var rakad. Med tiden kändes det inte som en politisk handling lika lite som det känns som en politisk handling för mig att äta vegetarisk mat såhär 12 år senare.

När du varit med om att bli felkönad så många gånger att du tappat räkningen vet du inte längre vad som är granskande blickar och vad du projicerar på din omgivning, men det hände med jämna mellanrum att personer använde fel pronomen om mig varför jag tänker att en del på damernas omklädningsrum lär ha undrat innan jag klädde av mig på kroppen.

När jag blev felkönad tänkte jag på alla som på olika sätt har försökt förändra hur vi ser på kön, om kön verkligen sitter i håret, ens medfödda könsorgan eller reproduktiva förmåga. Det var det ingen som ifrågasatte att jag var en kvinna. Det var ingen som anklagade mig för att nästla mig in i könsseparatistiska omklädningsrum och toaletter. Däri ligger en stor skillnad mot när personer ifrågasätter transkvinnors verklighet som kvinnor.

Som ciskvinna kan jag ha rakat huvud och håriga armhålor utan att någon ifrågasätter mitt kön till personnummer eller identitet. Föreställ er hur en sådan transkvinna skulle tas emot. Våga sedan påstå att transpersoner bär ansvar för de begränsande könsnormerna.

Lästips: Feminismen måste kämpa för alla kvinnor av Maria Ramnehill och Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba [Witt-Brattström] av Martina Montelius.

Kvinnor du som feminist förväntas ha en åsikt om

Vägarna ledde till Myrorna för att införskaffa en bok. Denna gång tog jag bara med mig en bok till Malmö med alla resor där jag släpat runt på böcker som förblivit olästa i färskt minne. Jag sveper med ögonen över bokryggarna utan att hitta någon bok som jag tänkt att jag vill läsa. Jag är alldeles för dålig på att chansa när det kommer till romaner. Jag önskar att jag var bättre på att provläsa, men jag tar ofta någon bok som jag skymtat i något skyltfönster eller i vart fall hört talas om. Jag hinner fundera på om jag hade läst vad huset har att erbjuda om jag hade varit inlåst på institution. Jag ser en bok av och om Lena Dunham, läser baksidestexten och ställer tillbaka den igen. Jag kanske hittar något mer tilltalande. Janouch trängs som vanligt bland Drougge och Guillou. Jag hittade inget mer tilltalande, inte ens något av Thorvall eller Oates. Det fick bli Dunhams Not that kind of girl. Inte så mycket för boken, men henne har jag i alla fall hört talas om. Jag har till och med ett vagt minne av att jag sett några avsnitt av TV-serien Girls.

För mig är Dunham en sån där kvinna som man som feminist förväntas ha en åsikt om utan att jag vet riktigt varför. Jag har förstått att hon ska ha en kropp som inte ser ut som idealkroppen, för det har ju varenda jävel annars, och att hon gillar sex.

Är det något jag önskar mig av feminismen är det att den slutar upp med alla snackiskvinnor: kvinnor som man som feminist förväntas ha en åsikt om. Jag kan inte minnas någon man som jag som feminist förväntats ha en åsikt om. Få nu inga idéer!

Jag minns när någon bloggläsare undrade vad jag tyckte om Miley Cyrus och det slutade med att Wrecking ball gick på upprepning i några veckor hemma hos mig. Jag visste knappt vem hon var mer än någon slags artist. Lite som Bieber. Jag hade hört någonting om Cyrus bakdel, ungefär som man alltid har snappat upp något om någon kvinnlig artists kropp, Bieber sägs visserligen vara vältränad och ha stor kuk, men jag kommer inte ihåg vad det var med den cyruska bakdelen förutom att personer spekulerade om eventuella implantat, eller om det var någon annan kvinnlig artist. Jag vet inte. Jag bryr mig inte.

Jag skaffade ingen åsikt om kvinna man som feminist förväntas ha en åsikt om på beställning. Frågan om vad jag tyckte om Miley Cyrus förblev obesvarad. Såhär i efterhand borde jag förstås ha svarat att Wrecking ball var en riktigt bra låt.

Det andas inte systerskap att delta i det kollektiva stämplandet av någon kvinna som bra eller dålig. Vidare rimmar det dåligt med somliga feministers hjärtefråga att ingen kvinna ska behöva bära oket av att förväntas vara en “god förebild”. Idén om den goda förebilden förutsätter nämligen idén om den dåliga.

Män som älskar kvinnor

En Facebookvän skrev om män som säger sig älska kvinnor och funderade på om de också älskar män. Annars har ”de just avhumaniserat och sexualiserat hälften av världens befolkning”. Och, tillade Facebookvännen, ”män som säger att de ’älskar kvinnor’ är de värsta kvinnohatarna”.

Visst har jag råkat ut för män som ”älskar kvinnor”. Jag antar att det är samma kategori män som bedyrar att de älskar att slicka fitta i timmar. Somliga tar gärna till överord utan att reflektera över det. En tycktext tillåts inte vara tänkvärd och därmed läsvärd. Den är istället briljant eller årets måste-läsning.

Har männen som älskar kvinnor själva funderat på vad de menar med det? Några av dem måste ha gjort det. Kanske älskar de kvinnor för att de föreställer sig att kvinnor ”ger liv”? Kanske för att de är heterosexuella? Kanske för att deras mor var en bra kvinna och förebild? Ärligt talat har jag ingen aning om varför de ”älskar kvinnor”. Och det beror inte på att jag har fått för mig att individuella kvinnor inte skulle vara älskvärda.

Männen som älskar kvinnor skulle kunna mena alltifrån något som inte tillför något (”jag älskar människor”), något harmlöst som beroende på sammanhanget inte tillför något (”jag älskar tidiga morgnar”) till något sexistiskt/biologiskt/objektifierande (”jag älskar kvinnor som är kvinnliga”, ”kvinnor och män är faktiskt olika” eller ”varje kvinna är utbytbar med vilken annan kvinna som helst”). Nej, jag vill inte höra något om kvinnors ”rätta jag” eller kvinnlig ”essens”.

En del av dem har kanske inte funderat på vad de menar så mycket som vad de vill uppnå med att säga sig ”älska kvinnor”. ”There’s nobody that has more respect for women than I do” sa en man som garanterat ville uppnå något.

Inte helt osannolikt vill männen som älskar kvinnor gå hem hos kvinnor (en del män som vill det föredrar att ta avstånd från ”dåliga” män eller män i största allmänhet), plocka feministpoäng i hopp om att de kan omvandlas till liggpoäng, rena liggpoäng (alla kvinnor är inte feminister) eller någon annans slags användbara poäng. En del vill nog bara framstå som ”bra” män i största allmänhet. Genom att tala väl om kvinnor (eller illa om män) försöker de förmedla en positiv bild av sig själva.

Vare sig man tolkar män som säger sig älska kvinnor välvilligt eller illvilligt kan man man fråga sig om det finns någon poäng med att älska kvinnor eller män för den delen? Vill vi ha lika rättigheter eller bli älskade som könsvarelser? Vill vi ha makt att påverka våra liv eller bli bekräftade såsom kvinnor?

Om en man går ut med att han hatar kvinnor – kan då att en annan man går ut med att han älskar kvinnor väga upp det? Är det möjligen någon annan reaktion man förväntar sig när någon uttrycker sig hatiskt om kvinnor som grupp eller går från ord till handling? Ja, kanske. Det kanske inte är frågan om att man borde behandla kvinnor med respekt för att de är kvinnor och därmed älskvärda (”en riktig man som vet hur man behandlar en kvinna”). Det kanske var något om inneboende människovärde? Det där som även män, och andra som inte är kvinnor, har.

Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de när man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.