Graffiti är roligare än kroppsviktshets

Martina Haag blir intervjuad med av anledning i sin medverkan i Let’s Dance och får en fråga om sin kroppsvikt:

”– Jag tycker att vi som är med i tv har ett ansvar att inte prata om just vikt, men det stämmer att jag aldrig har varit så vältränad som nu. Jag har dragit i gång muskler som jag inte har använt sedan 1972. Vad jag sedan har för klädstorlek känns inte lika relevant.”

Utan att ha tittat på Let’s Dance sedan Gudrun Schyman medverkade är det befriande att en person som syns i rutan sätter ned foten. Det fanns inga viktklasser för att få delta då och det finns mig veterligen inga viktklasser för att få delta i dag.


För övrigt är det nedslående att den blå erigerade kuken av konstnären Carolina Falkholt ska målas över inom en vecka. Kronobergsväggen på Kungsholmen är annars ett andningshål i en stad vars politiker inte har något till övers för graffiti.

Mer gatukonst och mindre moralpanik, tack!

En bild i taget

Följande händer med jämna mellanrum: Kroppsaktivist publicerar en bild på sin kropp. Någon eller några känner sig manade att bekräfta kroppsaktivistens tes om att visa kroppar ses som mindre okej i det offentliga rummet genom ett påtala att dennes kropp är ”fel”. Kroppsaktivisten känner sig i sin tur manad att publicera fler kroppsbilder.

Visst har jag funderat på vad som driver de där inte sällan anonyma människorna som tycks ha ett behov av att tala om för andra att deras kroppar inte borde få finnas tillgängliga för allmän beskådan. Jag antar att de är ute efter att så tvivel hos kroppsaktivisten ifråga men också att de önskar statuera exempel: se hur det kan sluta om du tar dig allt för stora friheter. Kroppsaktivisterna riskerar nämligen att bidra till att fler människor oavsett kropp känner att de har lika stor rätt som människor med mer normativa kroppar att få vara med. Andra mindre nogräknade hatare vill nog bara få tiden att gå och struntar i om det sker på andras bekostnad.

Något jag uppskattar med kroppsaktivisterna är att de inte verkar ägna särskilt mycket tankekraft åt vad som driver de som ifrågasätter dem. De bemöter inte hatarna i sak. De har betydligt viktigare saker att ägna sig åt och fortsätter publicera sina bilder. Alternativt kan man se bilderna som ett sätt att bemöta hatarnas ”kritik”. För vad svarar man personer som tycker att ens kropp är fel och inte borde få finnas?

Det är svårt att inte tycka lite synd om hatarna. Det går trots allt inte att vinna mot tusentals kroppsaktivister som publicerar bilder på sina kroppar och vägrar be om ursäkt.

Inga segrar är någonsin vunna

I Expressen sätter Isobel Hadley-Kamptz ord på vad som är så obehagligt med den senaste tidens debatt om transkvinnor och biologi och påminner om något viktigt:

”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”

Maria Ramnehill twittrar:

”Det här handlar inte om att man inte ska debattera kring vad kön är, hur det fungerar och så vidare. Jag vet inga som just ifrågasätter och diskuterar kön så mycket som transpersoner! Så visst kan vi debattera kön och sport, gränserna för självdefinition, fråga oss vad könsidentitet är, hur det fungerar, finns det ens? Men vi måste få göra det med en grundläggande premiss: transpersoner finns och får finnas, bär inte skulden till patriarkatet och utan att definiera ut transkvinnor ur kvinnligheten. Det måste vara grunden för alla diskussioner. Vi måste framförallt kunna göra det utan att framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnors säkerhet.”

När jag började kalla mig feminist som 14-åring var huruvida transkvinnor var kvinnor inte föremål för diskussion. De kvinnoseparatistiska evenemangen kring internationella kvinnodagen välkomnade visserligen inte alla kvinnor, men gränsdragningen handlade inte om biologi utan ålder.

Äldre feminister kunde berätta om en tid då, som Hadley-Kamptz beskriver, transkvinnor inte sågs som riktiga kvinnor utan som ett hot mot kvinnorörelsen och andra kvinnor. När jag följer debatten på kultursidorna tänker jag att jag trodde att vi hade kommit längre än såhär.

När förväntas ciskvinnor förhålla sig till om de är ”riktiga” kvinnor och vad deras könsidentitet – i den mån de har någon – bottnar i?

Om jag får vara personlig. Jag hade rakat huvud i nästan 10 år och hade vant mig vid att då och då bli felkönad. Framförallt hade jag vant mig vid att få frågor om mitt hår. Varför har du rakat av dig håret? Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag fått den frågan minst hundra gånger.

Sedan jag slutade trimma mitt huvud för drygt ett år sedan tänker jag inte längre på att någon skulle kunna läsa mig som man. När jag var rakad hände det att personer oroade sig för att de hade gått fel när de fick syn på min uppenbarelse på damernas. Vid något tillfälle kom en person in på damtoaletten, såg mig och gick ut igen för att dubbelkolla symbolen på dörren. Jag är en kvinna – vad nu det innebär – men det var inte så mycket att jag identifierade mig som en kvinna som att jag kände: jag är inte en man! Be mig inte förklara detta intellektuellt men det var så jag kände.

Jag rakade av mig håret av feministiska skäl när jag var 15 år men det var först då jag förstod att hår var så pass förknippat med kvinnlighet. Jag hade läst Kvinnligt – myten och verkligheten av Susan Brownmiller och var väl medveten om att inte allt hår var förknippat med kvinnlighet men jag förstod inte riktigt vidden av det. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få höra att jag var modig på grund av det. Om vi utgår från att mod förutsätter rädsla var jag inte ett dugg modig.

Det går att teoretisera kring de normer som finns men vissa normer är aldrig så påtagliga som när man bryter emot dem. Som en föreläsare i rättssociologi en gång sa kan det kännas rent fysiskt att bryta mot en norm.

Efter ett tag var jag rakad för att jag var rakad. Med tiden kändes det inte som en politisk handling lika lite som det känns som en politisk handling för mig att äta vegetarisk mat såhär 12 år senare.

När du varit med om att bli felkönad så många gånger att du tappat räkningen vet du inte längre vad som är granskande blickar och vad du projicerar på din omgivning, men det hände med jämna mellanrum att personer använde fel pronomen om mig varför jag tänker att en del på damernas omklädningsrum lär ha undrat innan jag klädde av mig på kroppen.

När jag blev felkönad tänkte jag på alla som på olika sätt har försökt förändra hur vi ser på kön, om kön verkligen sitter i håret, ens medfödda könsorgan eller reproduktiva förmåga. Det var det ingen som ifrågasatte att jag var en kvinna. Det var ingen som anklagade mig för att nästla mig in i könsseparatistiska omklädningsrum och toaletter. Däri ligger en stor skillnad mot när personer ifrågasätter transkvinnors verklighet som kvinnor.

Som ciskvinna kan jag ha rakat huvud och håriga armhålor utan att någon ifrågasätter mitt kön till personnummer eller identitet. Föreställ er hur en sådan transkvinna skulle tas emot. Våga sedan påstå att transpersoner bär ansvar för de begränsande könsnormerna.

Lästips: Feminismen måste kämpa för alla kvinnor av Maria Ramnehill och Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba [Witt-Brattström] av Martina Montelius.

Kvinnor du som feminist förväntas ha en åsikt om

Vägarna ledde till Myrorna för att införskaffa en bok. Denna gång tog jag bara med mig en bok till Malmö med alla resor där jag släpat runt på böcker som förblivit olästa i färskt minne. Jag sveper med ögonen över bokryggarna utan att hitta någon bok som jag tänkt att jag vill läsa. Jag är alldeles för dålig på att chansa när det kommer till romaner. Jag önskar att jag var bättre på att provläsa, men jag tar ofta någon bok som jag skymtat i något skyltfönster eller i vart fall hört talas om. Jag hinner fundera på om jag hade läst vad huset har att erbjuda om jag hade varit inlåst på institution. Jag ser en bok av och om Lena Dunham, läser baksidestexten och ställer tillbaka den igen. Jag kanske hittar något mer tilltalande. Janouch trängs som vanligt bland Drougge och Guillou. Jag hittade inget mer tilltalande, inte ens något av Thorvall eller Oates. Det fick bli Dunhams Not that kind of girl. Inte så mycket för boken, men henne har jag i alla fall hört talas om. Jag har till och med ett vagt minne av att jag sett några avsnitt av TV-serien Girls.

För mig är Dunham en sån där kvinna som man som feminist förväntas ha en åsikt om utan att jag vet riktigt varför. Jag har förstått att hon ska ha en kropp som inte ser ut som idealkroppen, för det har ju varenda jävel annars, och att hon gillar sex.

Är det något jag önskar mig av feminismen är det att den slutar upp med alla snackiskvinnor: kvinnor som man som feminist förväntas ha en åsikt om. Jag kan inte minnas någon man som jag som feminist förväntats ha en åsikt om. Få nu inga idéer!

Jag minns när någon bloggläsare undrade vad jag tyckte om Miley Cyrus och det slutade med att Wrecking ball gick på upprepning i några veckor hemma hos mig. Jag visste knappt vem hon var mer än någon slags artist. Lite som Bieber. Jag hade hört någonting om Cyrus bakdel, ungefär som man alltid har snappat upp något om någon kvinnlig artists kropp, Bieber sägs visserligen vara vältränad och ha stor kuk, men jag kommer inte ihåg vad det var med den cyruska bakdelen förutom att personer spekulerade om eventuella implantat, eller om det var någon annan kvinnlig artist. Jag vet inte. Jag bryr mig inte.

Jag skaffade ingen åsikt om kvinna man som feminist förväntas ha en åsikt om på beställning. Frågan om vad jag tyckte om Miley Cyrus förblev obesvarad. Såhär i efterhand borde jag förstås ha svarat att Wrecking ball var en riktigt bra låt.

Det andas inte systerskap att delta i det kollektiva stämplandet av någon kvinna som bra eller dålig. Vidare rimmar det dåligt med somliga feministers hjärtefråga att ingen kvinna ska behöva bära oket av att förväntas vara en “god förebild”. Idén om den goda förebilden förutsätter nämligen idén om den dåliga.

Män som älskar kvinnor

En Facebookvän skrev om män som säger sig älska kvinnor och funderade på om de också älskar män. Annars har ”de just avhumaniserat och sexualiserat hälften av världens befolkning”. Och, tillade Facebookvännen, ”män som säger att de ’älskar kvinnor’ är de värsta kvinnohatarna”.

Visst har jag råkat ut för män som ”älskar kvinnor”. Jag antar att det är samma kategori män som bedyrar att de älskar att slicka fitta i timmar. Somliga tar gärna till överord utan att reflektera över det. En tycktext tillåts inte vara tänkvärd och därmed läsvärd. Den är istället briljant eller årets måste-läsning.

Har männen som älskar kvinnor själva funderat på vad de menar med det? Några av dem måste ha gjort det. Kanske älskar de kvinnor för att de föreställer sig att kvinnor ”ger liv”? Kanske för att de är heterosexuella? Kanske för att deras mor var en bra kvinna och förebild? Ärligt talat har jag ingen aning om varför de ”älskar kvinnor”. Och det beror inte på att jag har fått för mig att individuella kvinnor inte skulle vara älskvärda.

Männen som älskar kvinnor skulle kunna mena alltifrån något som inte tillför något (”jag älskar människor”), något harmlöst som beroende på sammanhanget inte tillför något (”jag älskar tidiga morgnar”) till något sexistiskt/biologiskt/objektifierande (”jag älskar kvinnor som är kvinnliga”, ”kvinnor och män är faktiskt olika” eller ”varje kvinna är utbytbar med vilken annan kvinna som helst”). Nej, jag vill inte höra något om kvinnors ”rätta jag” eller kvinnlig ”essens”.

En del av dem har kanske inte funderat på vad de menar så mycket som vad de vill uppnå med att säga sig ”älska kvinnor”. ”There’s nobody that has more respect for women than I do” sa en man som garanterat ville uppnå något.

Inte helt osannolikt vill männen som älskar kvinnor gå hem hos kvinnor (en del män som vill det föredrar att ta avstånd från ”dåliga” män eller män i största allmänhet), plocka feministpoäng i hopp om att de kan omvandlas till liggpoäng, rena liggpoäng (alla kvinnor är inte feminister) eller någon annans slags användbara poäng. En del vill nog bara framstå som ”bra” män i största allmänhet. Genom att tala väl om kvinnor (eller illa om män) försöker de förmedla en positiv bild av sig själva.

Vare sig man tolkar män som säger sig älska kvinnor välvilligt eller illvilligt kan man man fråga sig om det finns någon poäng med att älska kvinnor eller män för den delen? Vill vi ha lika rättigheter eller bli älskade som könsvarelser? Vill vi ha makt att påverka våra liv eller bli bekräftade såsom kvinnor?

Om en man går ut med att han hatar kvinnor – kan då att en annan man går ut med att han älskar kvinnor väga upp det? Är det möjligen någon annan reaktion man förväntar sig när någon uttrycker sig hatiskt om kvinnor som grupp eller går från ord till handling? Ja, kanske. Det kanske inte är frågan om att man borde behandla kvinnor med respekt för att de är kvinnor och därmed älskvärda (”en riktig man som vet hur man behandlar en kvinna”). Det kanske var något om inneboende människovärde? Det där som även män, och andra som inte är kvinnor, har.

Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de när man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.

Klä på dig, klä av dig!

Lyssnade på kortdokumentären Gamegirl som bland annat tar upp sexismen inom gamingvärlden. Mia Westin berättar att hon får ta emot hatiska och sexistiska kommentarer bland annat för hur hon klär sig. Vissa, både kvinnor och män, har svårt att hantera att hon strömmar i urringade kläder. Klä på dig är en återkommande kommentar. Westin berättar att det inte får henne att klä på sig utan snarare att det får henne att inse vikten av att stå upp för var och ens rätt att se ut som den vill oavsett kön och kropp. Jag fungerar likadant och det gör gissningsvis flera av dem som bär hijab, sminkar sig påfallande mycket, använder korta kjolar och så vidare. Är de som reagerar så i minoritet eller fattar inte de som talar om för kvinnor att klä på sig eller klä av sig (hijab) att ”risken” är de ”radikaliseras” inte ser något annat alternativ än att stå upp för rätten att se ut som man vill? Kanske anpassar sig majoriteten? Jag vet inte hur det är bland vuxna men har absolut träffat barn som slutat bära sina favoritplagg för att någon haft synpunkter på att deras kläder. Du har en egen kropp, gör vad du vill med den. Om unga kvinnor behöver bikiniöverdel är ett återkommande ämne för diskussion. Vad sägs om vi diskuterar huruvida vi behöver ha synpunkter på hur andra ser ut och klär sig istället?

Ta de strukturella problemen med de ansvariga

Du kan inte rädda världen en man i taget, skriver Laurie Penny i Sex, lögner & revolution. Det är överlag trevligare att ha sex än att skriva om det, men för den som vill förändra samhället torde det skrivna ordet vara mer effektivt.

Den vanligaste kommentaren när jag påtalar felaktigheter och orättvisor är att de ansvariga tycker jag borde ta saken direkt med dem i stället för att skriva artiklar eller blogga om det eller ens skriva om det på Facebook. Tyvärr tror jag inte det skulle ge mer effekt än ett ”Jaha, vi tar det med oss.” skriver Lisa Förare Winbladh som vid flera tillfällen skrivit om bristande jämställdhet i krogbranschen.

Individuella problem kan tjäna som exempel på strukturella problem. Det är ofta mer effektivt att ge exempel än att bara påstå saker. För att ta ett exempel: Det kan vara mer effektivt att beskriva vilka uttryck det tar sig att preventivmedel ses som kvinnors ansvar än att bara konstatera att så är fallet. Det händer att jag inte ger exempel i tron att personer är förmögna till abstrakt tänkande, men det enda som händer då är att personer efterfrågar dem.

Det går att ta upp individuella problem med ansvariga och samtidigt låta dem tjäna som exempel på strukturella problem. Det är inte antingen eller om någon trodde det och det händer att personer verkar utan att synas.

Jag skriver om sex bland annat utifrån tidigare erfarenheter av sex. Det behöver inte vara mina egna erfarenheter. Jag skriver framförallt om hur vi pratar om sex och hur det skildras. Flera har skrivit om att sex är mer än vaginala samlag, om klitorisstimulansens betydelse för att minska orgasmgapet mellan fittpersoner och kukpersoner, om att man inte kan utgå från att kvinnor använder hormonella preventivmedel. Jag har kritiserat män som ejakulerar i kvinnor utan samtycke.

Det handlar inte bara om sex, jag tar det bara som exempel för att sex är mitt huvudsakliga intresse, både att ha och skriva om. Det kan handla om näthat. Tänk om personer som blev utsatta för näthat förväntades ta det med varje individuell näthatare. För kännedom, jag föredrar att inte bli näthatad. Då ser jag hellre att personer – inte bara de som utsätts – pratar om näthat som det strukturella problem det är. Det gör nog de allra flesta.

Det är bara ibland som vi förväntas ta saker direkt med de berörda. Inte sällan är det kvinnor som lyfter strukturella problem som uppmanas ligga lågt. Till exempel när personer känner sig påhoppade för att något de gjort får figurera som exempel på något man inte borde göra. Låt personer få göra dåliga saker utan att de dåliga sakerna blir omskrivna. Ta det med de ansvariga istället.

För små skor

Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora, utan skorna som är för små.

20140225164701889

En vän undrade hur man blir med större skor. Vad kan man som feminist göra för att töja ut skorna om man inte har råd att köpa ett par i rätt storlek? Svaret känns inte lika givet som frågan. Och jag vet inte om jag är rätt person att besvara den.

Sedan några år tillbaka bor jag själv. Jag vill inte vara jämställd någon man. Jag vill heller inte ha barn då jag inte tror att det går att leva jämställt med en person man har barn med. Jag är för ointresserad av projektet visa att det går att leva jämställt med man och barn. Andra som känner sig manade får gärna försöka.

Kritiserar du ojämställdhet där du möter den får du vara beredd på att bli sedd som ”den jobbiga”. Genom att göra personen som säger ifrån när ojämställdhet, härskartekniker eller vad det månde vara uppdagas till den jobbiga kan man minimera risken för att fler sluter upp bakom kritiken. Genom att ”straffa ut” den jobbiga statuerar man ett exempel. Såhär kan det gå om du är jobbig, var inte jobbig.

Bland alla som inte tar till orda finns som regel de som tycker att den jobbiga är rätt ute utan att själva vara beredda på att förpassas till de jobbiga. Ibland får man sig en tankeställare flera år senare när den jobbiga personen gör sig påmind. För att inte tala om de som inte kan sluta upp bakom en utan att de tvingas outa sig själva.

Se till att ha dina bubblor där du tillåts vara ditt jobbiga jag. Bubblorna inom vilka du bara är en jobbig person i mängden. Utan dem kan det bli ganska ensamt emellanåt. Och se till att ha på fötterna.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex