Varken frufridagar eller livspartner som står för den ekonomiska tryggheten

”Hennes [Tuss Hyland] egen karriär var avslutad. Det skulle hon ångra senare. Att hon slutade jobba på Radiotjänst så fort de gifte sig. Men så var det. Så ville Lennart ha det. Och hon fogade sig.” (Nöjesbladet 24/9-2019)

I ett reportage över tre sidor skriver Maggan Hägglund om Lennart Hyland med anledning av att Hyland skulle ha fyllt 100 den 24 september i år.

Oläst i min bokhylla står boken Hyland – Legenden och hans tid av Lars Ragnar Forssberg. Jag berättade för en vän som lämpligt nog är 60-plus att jag ville läsa boken men att det inte hade blivit av. Min vän skickade en utskriven kopia av Hägglunds reportage till mig som är inspirerat av Forssbergs bok men även Tuss Hylands bok Leva med Hyland.

1950-talet. På den tiden då kvinnans plats ansågs var vid spisen och män kunde gå i taket av blotta tanken på en man i ett förkläde. Lyssna till exempel på några av reaktionerna på inslaget Frufridagen i radioprogrammet Karusellen från 1954. Frufridagen handlade inte om att vara fri från sin fru som man skulle kunna tro utan det var en dag då frun skulle få vara ledig från hushållsarbetet.

”Söndagen den 24 januari så ska i detta landet varenda äkta man sköta allting hemma. Han ska bädda, han ska diska, han ska laga maten, han ska sköta barna, hon ska få vara alldeles fri och för en gångs skull göra precis det hon vill.”

I Sydsvenskan (12/10-2019) läser jag om vilka egenskaper 2 700 ungdomar från ett tiotal länder värderar högst hos en partner när de får värdera åtta förutbestämda egenskaper. Deltagarna fick ett antal poäng som skulle fördelas på följande egenskaper; attraktiv, barnvänlig, dygdig, humoristisk, kreativ, troende, välbärgad och vänlig. Hade jag deltagit hade jag saknat ett ”Annat”-alternativ för fritext. Begåvad, läsande, välhängd, morgonmänniska, etc. I vilken mån nyss nämnda drag är egenskaper, tillstånd eller något annat kan förstås diskuteras.

Det var för all del ett intressant fynd att ”I länder där preventivmedel används allmänt är det exempelvis viktigt att en blivande partner vill ha barn. ’Om tillgången på preventivmedel däremot är begränsad blir graviditeten en naturlig följd av sex, och då spelar det mindre roll om ens partner vill ha barn eller inte.” (Du som läser detta förstår att man inte nödvändigtvis riskerar att bli gravid av ”sex”.) Egentligen är det inte så förvånande. Nyligen avhandlade Filosofiska rummet Varför skaffar vi barn? (15/9-2019). I avsnittet nämns bland annat att de mest rationella vad gäller barnfrågan antagligen är de som har svårt att skaffa barn och de som har valt att inte skaffa barn eftersom de antas ha fattat ett aktivt beslut till skillnad från de som bara råkar göra någon gravid eller råkar bli gravida. (Diskutera i smågrupper om Karl ”råkar” bli dyngsur om Maria riktar en sprutande vattenslang mot Karl.)

”Vissa könsskillnader framträdde också tydligt. För männen är det viktigt att partnern är fysiskt attraktiv. Kvinnorna bryr sig inte lika mycket om ett vackert yttre, men är desto mer noga med att deras livspartner kan erbjuda ekonomisk trygghet.”

Egenskapen vänlig vägde förvisso tyngst bland deltagarna, men det gäller att man blir vald för vänligheten också och inte primärt för att man är fysiskt attraktiv eller har en tjock plånbok. Vad ska man med män till? ”Hett sex” som Hägglund skriver att makarna Hyland ofta hade kanske? Nej, men allvarligt, jag blir en sån där Birgitta Ohlsson-feminist när jag läser om tanken att ens livspartner ska erbjuda en ekonomisk trygghet. Du ska inse att cash is king som Ohlsson budordade. För mig är det viktigt att kvinnor tjänar egna pengar. Det vore väl för väl om en partner erbjuder ekonomisk trygghet, om vi ställer det emot ekonomisk otrygghet och konsumtions- och spelmissbruk låter det betydligt mindre tilltalande, men det är viktigt att kvinnor inte är beroende av någon man för ekonomisk trygghet.

Ska vi leva med varandra ska vi väl göra det för att vi tar fram det bästa hos varandra och trivs i varandras sällskap – inte för att erbjuda varandra ekonomisk trygghet? Vi ska väl ha råd att lämna destruktiva relationer eller andra relationer med för den delen?

Nu tror jag inte att människor som värderar ekonomisk trygghet högt när en dröm om att bli försörjda hemmafruar eller hemmamän, verkligen inte, men artikeln blev det en påminnelse om att den ekonomiska trygghet en man (eller kvinna för den delen) kan ge är en falsk trygghet. Relationen som ger upphov till denna känsla av ekonomisk trygghet kan ta slut, personen som du förknippar den med kan dö.

Begrunda det faktum att människor kan tvingas kvar i relationer för att de inte något egentligt val rent ekonomiskt – kan personen få tag i en egen hyreslägenhet, har hen råd med en insatslägenhet? Artikeln blev även en påminnelse om män som tycker att det är förnedrande att tjäna mindre än en kvinnlig partner eller bara att bli bjuden på öl av en kvinna. Eller för all del en påminnelse om kvinnor som letar en man som tjänar mer än dem med samma självklarhet som de letar efter en man som är längre.

Jag vill inte veta av någon frufridag eller betydligt lägre pension till följd av deltidsarbete eller ojämställt vabbande eller uttag av föräldraledighet. Missförstå mig rätt, jag uppskattar män som lagar mat till mig, men ekonomiskt trygg vill jag vara på egen hand. Män kanske också kan uppskatta om man stannar kvar på grund av deras personlighet, vad vet jag.

Annat. Kanske värderar jag egenskapen skrattar åt mina skämt allra högst.

Obetalt hushållsarbete kräva flerhushåll

”Det finns både kvinnliga och manliga människor. Däremot finns inga kvinnliga eller manliga sysselsättningar.”

Tillhör du de som någon gång googlat ”Så stryker du skjortan utan att stryka”? Som den vuxna och normalbegåvade människa jag är lärde jag mig stryka skjortor via internet, närmare bestämt via turtorials på Youtube. Det naturliga hade annars varit att ringa någon äldre släkting men alla mina äldre släktingar är döda.

Nog hade jag strukit skjortor innan Youtubes intåg i mitt liv, men jag hade ingen teknik eller någon systematik. Resultatet blev aldrig särskilt bra. Via Youtube lärde jag bland annat mig i vilken ordning man bör styrka skjortans olika delar, vikten av att använda vatten och att man bör öppna skjortärmen. Sådant som framstår som självklart såhär i efterhand.

Efter att ha strukit ett gäng skjortor drog jag ur sladden till strykjärnet. Tolv strukna skjortor får räcka, för denna gång. Sedan jag lärde mig stryka skjortor kan jag tycka att det är ganska rogivande om jag har radion på i bakgrunden. Åtminstone om jag styrker flera skjortor åt gången. Jag hade antagligen inte funnit det rogivande om jag hade varit tvungen att stryka mina egna eller andras kläder.

”En och en klarar de flesta vuxna och normalbegåvade män och kvinnor av att laga mat, dammsuga, bädda sängen, tvätta kläder och röja upp i den sanslösa röra som uppstår till följd av mänsklig närvaro. För många är det först när man flyttar ihop med någon som begreppet ”obetalt arbete i hemmet” får en innebörd. För det är ett arbete och det måste utföras av någon. I hushåll med barn får denna någon så småningom fasta konturer och visar sig då vara kvinna. I grund och botten är ”oavlönat arbete i hemmet” en naturlig del av vuxenlivet.” (Ur 10 lektioner i matlagning av Lotta Lundgren)

Jag tänker inte vara jämställd någon, har jag ibland tänkt när jag läser om ojämställda heterorelationer. Här finns inget hushållsarbete att fördela. Medan andra försöker förändra heterorelationen ”inifrån” och övertyga sig själva och oss andra om att det går att leva jämställt inom ramen för en heterosexuell samborelation (vi får aldrig läsa om samkönade pars (o)jämställda relationer) ställer jag mig utanför. Nog utför jag obetalt hushållsarbete men jag lever åtminstone inte i en ojämställd relation.

”På ett ännu mer grundläggande plan förutsatte frågan att det bara finns ett korrekt sätt att leva om man är kvinna”

För en tid sedan läste jag Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder. En av de mest läsvärda essäerna är den första essän från 2015 med samma namn. Essän handlar om kvinnan som moder, om hur kvinnan som inte har barn är svaret skyldigt.

”För några år sedan höll jag en föreläsning om Virginia Woolf. Under frågestunden efteråt verkade ett antal personer framförallt vara intresserade av om Woolf borde ha skaffat barn. […] I min föreläsning hade jag gillade citerat hennes beskrivning av hur hon tar livet av ”Hemmets ängel”, den inre röst som befaller många kvinnor att vara självuppoffrande tjänarinnor åt familjelivet och det manliga egot. Det förvånade mig att det här samtalet uppstod när jag hade propagerat för att man borde göra slut på kvintessensen av den konventionella kvinnligheten. Det jag borde ha sagt till publiken var att vår rannsakan av Woolfs reproduktiva status var en urtrist och meningslös avvikelse från de ofantliga frågor som hennes texter väcker. […] Det är trots allt många människor som gör barn men bara en som åstadkom Mot fyran och Tre guineas, och det var det senare som var skälet till att vi diskuterade Woolf.”

Ingen av oss var med när det ”klubbades” att kvinnor ska leva si eller så för att de är kvinnor, varför protesterar vi inte mot den här skiten?

Jag läser Solnit och minns de gånger då jag velat förmedla att det går att leva sitt liv på olika sätt, hur förställningar om ”kvinnligt” och ”manligt” överlag är negativa och begränsar människors livsutrymmen till ingen nytta. Du har precis kritiserat en norm och får frågor som skvallrar om att du antingen inte har kritiserat normen särskilt väl och/eller att mottagaren inte har förstått någonting.

Det råkar finnas en lång rad anledningar till att jag inte har barn skriver Solnit. ”Bara för att frågan går att besvara innebär det inte att någon är tvungen att svara på den, eller att den behöver ställas.”

Ibland vill man bara byta ämne. Nästa gång jag får påträngande frågor som utgår från att det bara finns ett sätt att leva som kvinna och vill markera att personen har gått över en gräns ska jag ställa en enkel motfråga: Skulle du ställa den frågan till en man?”

Ord som språngbräda för samhällsförändringar

Nya ord i sig förändrar inte samhället. Det är snarare samtalet och användningen av orden ska kan fungera som en språngbräda för förändring.

Införandet av ett nytt ord kan föregås av diskussioner om behovet av ett sådant ord. Behovet kan antingen bestå av att vi saknar ord eller att de ord som finns och används är förlegade. Det könsneutrala pronomenet hen är ett bra exempel på nyord som det finns ett behov av. Den nya användningen av ordet snöflinga såsom det används i vissa kretsar har jag personligen svårare att se behovet av. Fast så nytt är inte ordet hen, det har funnits sedan 1960-talet. Det är snarare användningen av ordet som är det nya.

Ordet hen tror i alla fall jag har bidragit till att fler inser att alla inte identifierar sig som hon eller han. Ordet hen har inte skapat könsneutrala miljöer, men de samtal som ordet har givit upphov till lär ha fungerat som en språngbräda för samhällsförändringar. Ordet har varit något av en ögonöppnare för alla de som insett att vi många gånger har ett könat språkbruk även när kön saknar relevans. På min utbildning fanns det lärare som föredrog att säga gärningsperson istället för det mer gängse gärningsman (gissningsvis har gärningsperson färre belackare än tjänsteperson).

Det går inte att skriva om introduktion av nya ord utan att nämna RFSU. Organisationen har till exempel infört orden klittra för kvinnlig onani och snippa för unga tjejers könsorgan. Inte för att de ord som fanns för kvinnlig onani var förlegade utan för att de inte fanns eller i vart fall inte användes. Ord måste trots allt användas för att det stora flertalet ska uppleva att de finns.

Det finns förstås inget som hindrar att vi säger runka även om kvinnlig onani men för de allra flesta är ordet förknippat med manlig onani. Det finns för övrigt inget som hindrar att vi säger snoppar om snippor också om vi ska vara sådana, men det är ett ganska dåligt argument emot att använda andra ord om de bättre beskriver vad man pratar om.

Det går att bredda hur ord används vid behov parallellt med att fler ord införs/används. Jag ser ingen egentlig motsättning där. Jag ser gärna en bredare användning av ordet sex till exempel. Tänk sexualitetssexet, inte siffran. Tänk också att sex är ett vidare begrepp än vaginal penetration, annars hade du lika gärna kunnat säga vaginal penetration, inte sant? Samtidigt har jag inte någonting emot om personer kommer upp med nya ord för att beskriva sexuella praktiker, identiteter och preferenser. Ordet sex är oprecist om du endast avser en viss sorts sex. Vad innebär det till exempel när en läkare ger en patient rådet att avstå från sex i några veckor? Menar hen verkligen all sorts sex? Knappast troligt.

RFSU har även infört ordet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna eftersom det senare ordet har gett upphov till myter, missförstånd och oskuldsnormer (jag utgår från att ni som läser detta inte använder ordet ”oskuld” för att beskriva en person som inte har haft sex). Ordet mödomshinna ger inte bara intrycket av att slidmynningen täcks av en hinna som kan gå sönder, alldeles för många är dessutom övertygade om att det finns en hinna och använder det som förevändning för att kontrollera kvinnors liv och sexualitet.

Om ord i sig inte förändrar samhället har jag svårt att se att lagstiftning i sig skulle göra det. Lagar är trots allt ord. Tror någon att införandet av en hårdare sexualbrottslagstiftning per automatik leder till färre antal sexuella övergrepp? Däremot tror jag att sådant som kan omgärda införandet, eller som ibland avskaffandet, av viss lagstiftning tillsammans kan förändra gårdagens värderingar på sikt.

Som juristen Mirjam Katzin skriver i en läsvärd artikel i senaste numret av tidskriften Bang så anses inte straff vara avskräckande vid sexualbrott: ”Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straff fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning.”

Flera har invänt att den numer antagna så kallade samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några radikala förändringar. Vän av ordning undrar om sexualbrottslagstiftningen innan den så kallade sexualbrottslagstiftningen trädde ikraft har medfört några radikala förändringar och om eventuell frånvaro av sådana förändringar skulle vara ett skäl att slopa delar av lagstiftningen.

De flesta anser på en rak fråga att det inte ska vara tillåtet att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld eller utnyttja människor som befinner sig i hjälplösa situationer. Färre är det som invänder att allt detta ändå äger rum trots nuvarande lagstiftning, att ord ofta står mot ord och därför kan vi lika gärna lägga ned verksamheten. För ord brukar stå mot ord vid anklagelser om sexualbrott. 

Invändningen om att samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några större förändringar får istället förstås mot bakgrund av de förhoppningar som ändå funnits bland de som drivit på för en samtyckeslag. Dock är det nog få av de pådrivande som tror att en samtyckeslag löser problemet med de sexuella övergreppen. Och det vare sig om man fokuserar på antalet fällande domar eller att sexuella övergrepp såsom de definieras enligt lag över huvud taget inte ska ske.

De flesta är nog överens om att det både behövs en lagstiftning som ger ett grundläggande rättsligt skydd mot sexuella övergrepp och en attitydförändring gällande rätten till kroppslig och sexuell integritet. Frågan är väl hur man åstadkommer det senare och där är man oense.

Det återstår att se om samtyckeslagstiftningen kan bidra till den där eftertraktade attitydförändringen. Förbudet mot barnaga och sexköp brukar ofta tas som exempel på att lagstiftning kan fungera normerande. Somliga menar tvärtom att värderingarna redan hade förändrats när barnagaförbudet infördes, och att lagstiftningen bara gav uttryck för det personer redan tyckte – att det var fel att slå barn.

Någonstans vill jag tro att samtyckeslagen och införandet av brottsrubriceringarna oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp är ett uttryck för att värderingarna redan delvis har förändrats, åtminstone bland de yngre generationerna. I skolornas sexualundervisning har man länge pratat om samtycke och ömsesidighet. Det arbetet ger frukt nu.

Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Bekväm med hårig kropp

”När din hud känns len känner du dig också bekväm” säger en kvinnlig speakerröst i en reklam för rakhyvlar som går mig på nerverna.

Saxat från Reklamombudsmannens hemsida:

”Reklamfilmen inleds en närbild på en kvinna som rakar armhålan. I nästa sekvens stiger en kvinna upp ur vattnet vid en strand. Hon är klädd blå, kortbent våt­dräkt som hon, när hon närmar sig stranden, leende börjar öppna. När hon är på stranden tar hon samtidigt som hon går, av sig våtdräkten. Under den har hon en vit bikini. En annan kvinna tittar leende på henne. En kvinnlig speakerröst säger ”När din hud känns len känner du dig också bekväm”. På stranden finns en mängd männi­sk­or som alla är klädda i vita kläder och deltar på ett mingel eller en fest. Kvinnan går upp till minglet/festen i bikini och tar en drink från ett bord och fortsätter fram till några andra kvinnor som vinkar till henne. Speakerröst­en säger ”Hitta en Venus smooth som gör känslig hud mjuk och len, ger flexibel komfort, XXX en engångshyvel som passar dig” samtidigt som olika rakhyvlar visas i bild. Rösten fortsätter ”En lenare hud med Venus rakhyv­lar” och kvinnornas ben visas i närbild och sedan när de skrattar tillsammans. Filmen avslutas med en bild på tre förpackningar till rakhyvlar och därefter Gilette Venus logotyp.”

Jag har inte sett reklamfilmen, däremot hört ”När din hud känns len känner du dig också bekväm” en miljon gånger vid det här laget. Reklamen vänder sig till kvinnor och det ligger säkert ligger mycket i det – kvinnor som grupp känner sig bekväma, eller i vart fall inte obekväma, när deras hud nedanför huvudet är hårbefriat len. Ska det behöva vara så? Jag har inga åsikter om individuella kvinnors rakning men tycker att kvinnor som grupp ska kunna känna sig bekväma även med håriga kroppar för kvinnokroppen är även den hårig. Det går uppenbarligen att ha en hårig kropp och vara bekväm med den, det är inte där skon klämmer. Kolla bara på alla män som är bekväma i sina mer eller mindre håriga kroppar.

I framtiden hoppas jag att valet att raka eller inte raka kroppen är mer av ett val och att även huvudet finns med på listan över tänkbara områden på kroppen att raka oavsett kön. Som det är nu anses kvinnlig kroppsbehåring så opassande att man låter kvinnor raka sina lena ben i reklam för rakningsprodukter. Det är aldrig frågan om några före- och efterbilder när en kvinna ska visa upp hur bra en viss rakhyvel är.


För övrigt avled min pappa för snart en månad sedan efter en kort tids sjukdom. I går begravdes han. När jag hade rakat huvud brukade han skämta om att jag hade blivit långhårig – och mena på att jag borde raka mig – när håret hade växt ut ungefär en centimeter. Jag föreslog att han också kunde raka av sig sitt då långa hår vid något tillfälle. I min ålder är man glad om man har hår, kontrade han.

Vila i frid pappa!

Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Den bortglömde tafsaren

Hanna Gustafsson twittrar om medelålders män som tycks ha glömt sin egen skolgång.

Killar som grupp har i alla tider tagit sig friheter på tjejers bekostnad och ursäktats med att det är sådana killar är. Killar kan faktiskt inte kontrollera sig, särskilt inte när de är kåta eller kära. Detta har kvinnor lika länge förväntats ha överseende med.

När inte ens vuxna förväntas ha överseende med varenda ”kärleksförklaring” från killhåll kan man fråga sig varför tjejer i lågstadiet skulle ha det. Unga killar ska förstås inte ursäktas för att de är unga och inte förstår bättre. Genom att ursäkta unga killars sexuella trakasserier (boys will be boys) lägger vi grunden för fortsatt tafsande istället för att stå upp för det som är rätt och riktigt, var och ens kroppsliga integritet.

#Metoo visade att kvinnor inte har överseende med män som sextrakasserar och tafsar. #Metoo fick ett flertal kvinnor att för första gången berätta offentligt om vad de blivit utsatta för.

Medelålders män, däribland män som tafsat på kvinnor, borde veta att sexuella trakasserier och tafsande inte är någon importerad företeelse. Det sker globalt, men minnet verkar vara kort hos en del som män utsatt unga tjejer, försvarat de killar som gjort eller bara inte lyssnat på de kvinnor som i alla tider vittnat om sina egna erfarenheter av män som tagit sig friheter på deras bekostnad.

Graffiti är roligare än kroppsviktshets

Martina Haag blir intervjuad med av anledning i sin medverkan i Let’s Dance och får en fråga om sin kroppsvikt:

”– Jag tycker att vi som är med i tv har ett ansvar att inte prata om just vikt, men det stämmer att jag aldrig har varit så vältränad som nu. Jag har dragit i gång muskler som jag inte har använt sedan 1972. Vad jag sedan har för klädstorlek känns inte lika relevant.”

Utan att ha tittat på Let’s Dance sedan Gudrun Schyman medverkade är det befriande att en person som syns i rutan sätter ned foten. Det fanns inga viktklasser för att få delta då och det finns mig veterligen inga viktklasser för att få delta i dag.


För övrigt är det nedslående att den blå erigerade kuken av konstnären Carolina Falkholt ska målas över inom en vecka. Kronobergsväggen på Kungsholmen är annars ett andningshål i en stad vars politiker inte har något till övers för graffiti.

Mer gatukonst och mindre moralpanik, tack!

En bild i taget

Följande händer med jämna mellanrum: Kroppsaktivist publicerar en bild på sin kropp. Någon eller några känner sig manade att bekräfta kroppsaktivistens tes om att visa kroppar ses som mindre okej i det offentliga rummet genom ett påtala att dennes kropp är ”fel”. Kroppsaktivisten känner sig i sin tur manad att publicera fler kroppsbilder.

Visst har jag funderat på vad som driver de där inte sällan anonyma människorna som tycks ha ett behov av att tala om för andra att deras kroppar inte borde få finnas tillgängliga för allmän beskådan. Jag antar att de är ute efter att så tvivel hos kroppsaktivisten ifråga men också att de önskar statuera exempel: se hur det kan sluta om du tar dig allt för stora friheter. Kroppsaktivisterna riskerar nämligen att bidra till att fler människor oavsett kropp känner att de har lika stor rätt som människor med mer normativa kroppar att få vara med. Andra mindre nogräknade hatare vill nog bara få tiden att gå och struntar i om det sker på andras bekostnad.

Något jag uppskattar med kroppsaktivisterna är att de inte verkar ägna särskilt mycket tankekraft åt vad som driver de som ifrågasätter dem. De bemöter inte hatarna i sak. De har betydligt viktigare saker att ägna sig åt och fortsätter publicera sina bilder. Alternativt kan man se bilderna som ett sätt att bemöta hatarnas ”kritik”. För vad svarar man personer som tycker att ens kropp är fel och inte borde få finnas?

Det är svårt att inte tycka lite synd om hatarna. Det går trots allt inte att vinna mot tusentals kroppsaktivister som publicerar bilder på sina kroppar och vägrar be om ursäkt.