”Får man samtycka till sex också bör man också ha rätt att dokumentera det”

Sedan 1 juli 2010 är det olagligt att inneha, sprida och framställa pornografiska bilder och filmer föreställande personer under arton år. Det är också olagligt att titta på sådana bilder.

polisens hemsida kan man läsa: ”Definition av barnpornografibrott: Kriterierna är att bilden är pornografisk och visar ett barn. Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år”.

I Sverige finns ingen juridisk definition av pornografi vilket gör barnporrbegreppet än mer komplicerat. Till en början rörde det sig förmodligen om det justitieminister Beatrice Asks brukar tala om – dokumenterade övergrepp. Den nutida uppfattningen om vad barnpornografi är har dock glidit ifrån den ursprungliga definitionen. Idag frågar sig många om en bild på en omyndig person inte per automatik borde vara barnpornografisk? Är den sedan på något sätt sexuell, ja då måste den väl vara pornografisk?

Man ville skapa verktyg med vilka man skulle skydda personer som verkligen blivit utsatta för sexuella övergrepp, men i praktiken har man skapat en öppning för att kriminalisera en generations dokumentation av sina sexliv och kroppar. En som till skillnad från lagstiftarna har växt upp med teknik som möjliggjort reflexmässig dokumentation av vardagen. Det är inget eventuellt eller teoretiskt vi nu talar om, utan verklighetens unga som öppet väljer att publicera nakenbilder på sig själva.

Motståndarna till dessa ”dokumenterade övergrepp” brukar ibland inse att unga kvinnor faktiskt publicerar bilder på sig själva. Inställningen är då att dessa inte förstår konsekvenserna. Att det skulle kunna vara ett mycket aktivt val att offentliggöra bilder på sig själva tycks aldrig ha föresvävat dem. Får man samtycka till sex också bör man också ha rätt att dokumentera det.

Kör över föräldrarna som vill kontrollera sina döttrars sexliv

Visste ni att det finns föräldrar som motsätter sig att sina döttrar vaccineras mot livmoderhalscancer för att de tror att det kan bidra till att de får ett mer aktivt sexliv?

”Dahlström et al. (2009) […] undersökte svenska föräldrars uppfattningar och attityder om HPV vaccinet samt deras villighet att vaccinera sina barn om vaccinet var gratis eller ej. Av de 14 000 föräldrar som svarade var 76 % villiga att vaccinera sitt barn om vaccinet var gratis och 63 % kunde tänka sig vaccinera barnet även om det kostade pengar” (s. 11 ur en kvantitativ undersökning om unga kvinnors inställning till hur de kan förebygga livmoderhalscancer)

Hur många som svarade nej för att de inte vill uppmuntra en tidigarelagd sexdebut (vaccinet bör tas innan sexdebuten nämligen framkommer inte, men att den del gjorde det håller jag för sannolikt.

Källa: Attitudes to HPV vaccination among parents of children aged 12-15 years—A population-based survey in Sweden

Att någonting som kan uppmuntra unga att ha sex per automatik är fel har blivit en allt vanligare inställning. Jag tror inte att vaccinet har den effekt som vissa föräldrar befarar, men till skillnad från dem skulle jag inte betrakta det som någonting negativt om det visade sig att jag hade fel. Jag tänker inte lugna några föräldrar med att deras döttrars sexliv inte lär påverkas av vaccin mot cancer. Det är inte en legitim önskan att ens barn ska ha ett fattigt sexliv, den ska inte heller behandlas som en sådan. I min bok är det oacceptabelt att försöka kontrollera sina döttrars (och söners) sexualitet.

Colin Hart, från Christian Institute charity, uttrycker vad saken handlar om alldeles utmärkt: ”It’s basically a sex jab, encouraging the view that girls can be sexually available. It is a disease that you can only get through being sexually promiscuous. The thing we should be doing is trying to stop kids being sexually active.”

När jag var yngre ville man som svensk inte förknippas med amerikansk sexualmoral. Man ansåg att det var självklart att alla skulle ha rätt till information om sexuellt överförbara könssjukdomar och hur man skyddar sig. Man förstod inte hur de som ville förhindra kunskapsspridningen tänkte och skakade på huvudet åt de konservativa i väst. P-pillergenerationens kvinnor lär inte ha tänkt att de uppmuntrade sina döttrar att ha sex när de ordnade p-piller åt dem. Tyvärr är det inte lika många som skakar på huvudet längre. Det är gissningsvis mycket svårare att göra det med någon trovärdighet när det mer eller mindre normaliserats att det är okej att ha problem med att ens barn har ett sexliv.

Föräldrar som kan offra sina döttrars hälsa i tron att det går att reglera kåta tonåringars sexdebut från köksbordet är ett utmärkt för att minderårigas rättigheter måste stärkas. Det är väl bara en tidsfråga innan alla kvinnor oavsett var de bor kommer att erbjudas vaccin mot livmoderhalscancer. Den dagen är det viktigt att alla oavsett vilka föräldrar de har kan vaccinera sig. Från och med februari kommer kvinnor födda 1993 och 1994, anslutna till Stockholms läns landsting, kunna vaccinera sig kostnadsfritt. ”Information till flickor och deras föräldrar om hur vaccinationen går till och var man kan vaccinera sig kommer i slutet av januari 2012” skriver Vårdguiden i en kort notis. Om man även kommer vaccinera de 18- och 19-åringar som sexdebuterat (majoriteten) nämns inte, men det antar jag. Senare väntas man vaccinera personer födda mellan 1995 och 1999. Det är ett steg i rätt riktning.

Att neka unga kvinnor vaccin mot cancer för att de råkade få föräldrar med en förfärlig sexualmoral vore att understödja ett riktigt dåligt föräldraskap sa ingen någonsin.

Knappast enkelt att kritisera föräldrar och prata om sexuella komplikationer

Var är alla besvikna män som blivit omskurna mot sin vilja som barn? Frågan har ställts med anledning av omskärelse på barn inte sällan debatteras mellan omskurna vuxna som försvarar ingreppet och vuxna med förhud som förkastar det när det utförs på personer som inte givit sitt samtycke.

Vid omskärelse avlägsnar man något, förhuden. Omskärelse är ett irreversibelt ingrepp. Omskurna män som är besvikna på sina föräldrar för att de lät någon omskära dem som barn får inte sin förhud tillbaka för att de ger sin syn på saken i offentliga sammanhang.

Man ska självklart värna minoriteters rättigheter, i detta fall de försvarslösa barnen som är utelämnade åt majoriteten, nära och kära, och dess synpunkter på hur deras könsorgan ska se ut.

Det är ovärderligt att en del av de omskurna män som känner sig förbisedda av sina föräldrar vågar prata om det. Att det finns de som kan berätta om vilka negativa konsekvenser ingreppet skänkt deras sexliv. Förhoppningsvis kan dessa mäns berättelser bidra till att färre män behöver gå deras öde till mötes. Det kan samtidigt vara på sin plats att konstatera att det inte brukar vara helt okomplicerat att öppet visa sitt missnöje mot familjens eller släktingars illgärningar. Det kan leda till sociala sanktioner. En fråga man lär få brottas med är om det är värt att riskera ett uppbrott med sina blodsband. Personer som de flesta föreställer sig att de kommer att ha kontakt med livet ut. Vad är förresten det ideala bemötande om man berättar hur besviken man är på dem för att de lät omskära en som barn? Att de uppriktigt ångrar sig och ber så mycket om ursäkt?

Till leda har jag hört att unga personer är i beroendeställning till äldre. Det är klart att de är det i vissa sammanhang och i de fallen tycker jag givetvis att man ska påtala det, men mest stör den diskussionen mig för att man undviker beroendeställningen på steroider. Den där som få ifrågasätter eller ser några som helst problem med, nämligen barn och ungas beroendeställning till sina föräldrar. Inom familjen kan man utnyttja idén om familjeskap som garanti för livslång relation. Föräldrar kan köra över sina barn i tron att de kommer att ha överseende med på grund av släktskapet. Det vore förstås önskvärt att man betedde sig särskilt anständigt mot de som man förväntar sig ska finnas där genom livet, men hur skulle det se ut om man inte kunde ta varandra för givna?!

Förutom svårigheten att ta avstånd från något ens föräldrar är ansvariga för – och därigenom indirekt eller direkt ”hänga ut dem” – finns det andra saker som är svåra att prata om. I värsta fall dör man av prostatacancer som kan ge sexuella komplikationer. Det är en realitet för många äldre män. Jag fick en gång frågan om varför jag trodde att det var så pass tyst om prostatacancer med tanke på att det är den cancerform som ”skördar flesta offer i Sverige”. Cancer i allmänhet är inget trevligt samtalsämne, det bidrar givetvis. Prostatacancer är också förknippat med sex och sexuella komplikationer. Tycker ni att vi pratar mycket sex i det offentliga rummet generellt? Vad gör du för att avdramatisera och öppna upp för samtal om viktiga sexrelaterade ämnen i offentliga sammanhang?

Prostatacancerdrabbade har vittnat om att det är genant att prata om sin ”kukcancer” (om jag tillåts uttrycka mig vulgärt och samtidigt förhoppningsvis ro i land en poäng). Det har jag all förståelse för och jag skulle vilja koppla det till oönskade konsekvenser av omskärelse utan att förminska prostatacancerns allvar. Om sexuella komplikationer i anslutning till nämnda cancerform är svåra att prata om hur svårt torde det då inte vara att prata om komplikationer som beror på ett ingrepp som man i regel inte dör av och som ens föräldrar har varit ivriga om att ska äga rum?

Ytterligare en svårighet är att personer med förhud och personer som varit utan det sedan barnsben inte kan relatera till varandra. En man utan förhud kan dras med komplikationer utan att veta om det eftersom att han inte har någonting att jämföra med. Det skulle heller inte förvåna mig om män som lever i omskurna miljöer under hela sin livstid fått höra att det inte finns någonting negativt att vara omskuren, utan tvärtom att omskurna kukar är aningen bättre och mer tilltalande rent estetiskt än kukar med förhud.

När mitt underliv har varit som mest kantat av underlivssvamp och jag varit som mest deprimerad har jag halvt på skämt halvt på allvar undrat om biologin såg någon fördel med att ge kvinnor bräckligare könsorgan. Skulle det vara så kan jag åtminstone trösta mig med att det var biologins fel och inte mina föräldrar som injicerade mitt underliv med resistenta svampar som barn.

Men allvarligt! Vad gör ni som försvarar omskärelse på barn och undrar var alla omskurna obekväma män är för att dessa män ska ta bladet från munnen? Inbjuder ni till sådana samtal? Får de vara med i fortsättningen om de uttryckt sitt ogillande? Skulle ni omvärdera er inställning till att ingreppet utförs på barn om om män med negativa erfarenheter av det (eller ”bara” en negativ inställningen till att det utförs på barn) blommade upp som svampar i morgon? Var finns arenorna för dessa män och vad ska ni använda den informationen till? Ska ni tala om för dem att det kan vara en svår erfarenhet att hantera, men att deras föräldrar trots allt ville väl?

Brakänslan och de tre faserna!

För fyra år sedan skrev jag att det sexuella ansvaret kan delas in i tre faser. Fas 1 handlar om hur man beter sig innan sex och eventuella förberedelser. Fas 2 är under tiden man har sex och då är ens inställning och attityd till de man har sex med avgörande. Det gäller även under Fas 3, det vill säga efteråt. Fas 3-are beter sig bra innan, under och efter sex. De kan av uppenbara skäl vara svåra att identifiera, för hur vet man att någon som är trevlig innan kommer att vara det under tiden eller efteråt? Det vet man sällan, men man kan urskilja vissa mönster om man är uppmärksam och kan erkänna för sig själv att alla inte vill en väl. Men det förutsätter nästan att man har en del sexuell erfarenhet eller att man har frikostiga vänner som har det och kan berätta om hur det brukar vara. Hela diskussionen om att vuxna ska prata sex med barn och den kunskapsbrist som kan göra det svårt för vuxna att sköta den biten på ett vettigt sätt får gärna ställas i relation till vuxnas svårigheter att prata sex med varandra, men det var bara ett sidospår från min sida.

Under helgen var jag som varit medlem i RFSU sedan 2006 på medlemsutbildning med RFSU Stockholm. Vi fick bland annat veta mer om RFSU:s skolinformatörsverksamhet och samtalade om olika saker rörande den, men också om sexualpolitiska frågor i allmänhet. En av sakerna som togs upp var ”brakänsla”-begreppet som RFSU, men också RFSL, använder mycket när de möter unga. Man menar att det är ett tacksamt begrepp av använda inför en yngre publik. Bra sex kräver en brakänsla brukar man säga till unga och en sådan känsla innebär att sex ska kännas bra innan, under och efteråt. Det låter väl i och för sig sympatiskt, men om någonting är mindre bra efteråt påverkar det givetvis inte det sex som redan ägt rum, men det kan förstås påverka upplevelsen av det. En sak man vill åstadkomma med brakänsla-begreppet är att peka på att sex också ska kännas bra efteråt. Det är bland annat ett sätt att förmedla vikten av att skydda sig för man mår inte så bra om man går och oroar sig för att ha blivit gravid eller smittad av någon könssjukdom.

Det låter trevligt att sex ska kännas bra både innan och efter och när jag hörde förklaringen kunde jag dra vissa paralleller till det jag tryckt på, att man ska vara trevlig innan, under och efter, bara det att jag anser att det är mycket mer konkret. Om det känns bra för mig efteråt behöver inte vara beroende av hur personer jag legat med betett sig under eller efteråt. Det kanske inte känns bra efteråt för att personer i min omgivning har en nedlåtande inställning till att jag exempelvis legat med en specifik person eller ”för mycket”. Brakänslan ger också ett utrymme för att slumpvis ställa sig frågor som ”Var det verkligen bra?” eller ”Borde jag verkligen ha haft sex?” och jag kan inte poängen med sådana slumpmässiga grubblerier. Om jag har varit ute och fikat med någon och känner mig neutral inför det skulle jag inte sätta mig ner och fundera på om det verkligen var en bra fikadejt eller om jag kanske borde ha gjort någonting annat istället. Risken är att jag skulle överanalysera sönder situationen.

Det påminner mig om en person som hade ägnat flera timmar de senaste dygnen åt att fundera på varför en vän som brukade komma i tid hade kommit försent senast de skulle ses. Personen ville diskutera med mig vad det betydde (jag var inte den enda han hade pratat med det om). Samma känsla hade gissningsvis infunnit som mig om han hade bett mig tolka olika horoskop tillsammans med honom. Det var klart att jag kunde föreställa mig olika orsaker till förseningen, alltifrån att hon är en tidsödslare till att Stockholms Länstrafik är det, men jag undvek frågan. Jag kan verkligen inte se varför någon borde låta sådana bagatellartade saker (vare sig på ett socialt eller sexuellt plan) hålla honom eller henne vaken om nätterna.

Att vara trevlig mot dem man har sex med är ingen garanti för att någon inte kommer att ångra sex efteråt. Samhället kan tynga sexuellt aktiva personer med skuld och skam om det vill. Det gäller särskilt unga personer då de är en grupp vars sexliv utomstående många gånger har problem med och vill inskränka på olika sätt. Det leder in mig på ett annat problem med brakänsla-retoriken. Det faktum att det finns personer som omfamnat brakänslan, men i nästa andetag fördömt sexuella uttryck som unga mycket väl kan må bra av. Det finns hos vuxna, framförallt föräldrar, en önskan om när, hur och med vilka personer unga (inte) ska ha sex och om de bryter mot denna spelar det sällan någon roll hur bra de unga mår. För att göra det enkelt för sig själva utesluter de säkert det som ett alternativ. Det säger väl sig självt att en 14-åring inte kan må bra av sex som hennes föräldrar har problem med? Låt oss vända på det – det säger väl sig själv att mammor och pappor inte kan må bra av det sex de har med varandra och som deras dotter under inga omständigheter vill ska äga rum eller höra talas om?

Om vuxna inte kan må bra av vetskapen om deras tonåringars eller andra tonåringars sexliv är det ingen som ställer sig upp och invänder ”…men de unga kanske mår bra av det sex du inte kan hantera vetskapen om?”. Det händer inte. Samtidigt är det så att om brakänslan ska tillskrivas något värde så måste den vara på ungas villkor och respekteras även när den konflikterar med vuxnas känslor inför det sex unga har. Allt annat vore ett hyckleri. Unga ska inte med brakänslan som utgångspunkt behöva känna sig tvungna att agera på ett sätt som får vuxna att må bra.

Moderaterna kan bli ihågkomna som en stark drivkraft för rösträtt

Moderaternas pressekreterare Sofia Arkelsten förfalskar historien. I en intervju med Dagens Nyheter påstår hon att Moderaterna var med och genomförde fri och lika rösträtt för 90 år sedan. När Arkelsten blir ifrågasatt kan hon förstås inte belägga sitt påstående, vilket inte är särskilt förvånande i och med att det är falskt. Det är onekligen mycket enklare att tala sanning än att ljuga. Frågan är varför Moderaterna överhuvudtaget påstår att de ”varit en stark drivkraft för rösträtt” i sitt nyligen antagna och uppdaterade idéprogram.

Jag har all förståelse för att det för en del kan ta emot att vara medlem i och ha förtroendeuppdrag för ett parti som för 90 år sedan motarbetade kvinnlig rösträtt. När Arkelsten konfronteras med att hon reviderar partiets historia svarar hon att hon arbetar för Nya Moderaterna.

Det är klart att man kan vara med i ett parti med en betungande historia, vilket parti har inte det, men att å ena sidan vilja framställa partiets historia som betydligt mindre fläckfri än vad den är och att å andra sidan – när ens historieförfalskning synas – påstå att historien är tämligen irrelevant gör mig uppriktigt förbannad.

Som kvinna känner jag mig otroligt dumförklarad av moderaternas pressekreterare. Kampen för kvinnlig rösträtt är inte bara en historisk parentes. Vilka som kämpade för allmän rösträtt är inte föremål för tyckanden och går heller inte att förändra genom några beslut på någon partistämma.

Vill Moderaterna bli ihågkomna för att ha varit en stark drivkraft för rösträtt på egna meriter går det förstås alldeles utmärkt att bli det. Det finns personer i detta land som inte är röstberättigade. Antingen för att de anses vara för unga för att rösta eller för att de hade oturen att födas sent på året. Bara ett tips i all välmening.

Konsten att vara en god förebild

”Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni?” skriver Hanna Hellquist. Det tycks vara på modet att prata om att unga kvinnor förväntas vara goda förebilder för andra (yngre) kvinnor. Kanske är det så att nästan alla utom jag har känt av en sådan förväntan, vad vet jag.

Känner man sig pressad att vara en förebild och vill man göra någonting bra för unga kvinnor och unga överlag är det inte särskilt komplicerat alls. Respektera unga och betrakta unga personer som människor. Du skulle inte kalla en ung person hora. Du ska veta att fjortis inte är särskilt mycket bättre. Hör du någon baktala en ung person och kalla honom eller henne fjortis – säg ifrån! Skulle du börja prata med en ung person med inställningen att hon eller han inte har någonting att tillföra kan du komma att bli överraskad. När du blir det, lyssna och ta till dig vad personen har att säga istället för att avfärda det som ett uttryck för tonårsrevolt. Vad du än gör när du har brist på argument, säg inte ”du kommer att förstå när du blir äldre”.

Genom att bete sig mänskligt mot unga människor utmärker man sig som ett undantag. Det kan inte bli så mycket enklare att vara en god förebild.

Låt unga organisera sig

Abortmotståndarna Ja till livets ungdomsorganisation Älska livet, som framtill nyligen var helt okänd för mig, har värvat unga medlemmar till sin organisation genom att bjuda på juice. Att medlemskapet är gratis och att man bjuder de som går med på juice är antagligen talande för deras utsikter att värva nya medlemmar.

Enligt en förälder vars barn var nära att uppge sitt personnummer till representanter för Älska livet visste de unga som organisationen tog kontakt med inte om att de blev medlemmar genom att uppge namn och personnummer. De trodde enligt föräldern att de enbart signerade ett upprop mot abort och att de var omedvetna om att de i och med det också blev medlemmar. De fick inget medlemskort eller liknande, vilket modern som Dagens Nyheter talat med tolkar som att man vill dölja för föräldrar att deras barn gått med i en organisation som ”sprider ett kontroversiellt budskap”.

Givetvis ska man inte omedvetet kunna gå med i en politisk eller religiös organisation. Älska livets ordförande Emelie Litsgård menar att alla som blev medlemmar gjorde ett aktivt val. Kanske gjorde flera av dem det, kanske inte, det kan inte jag svara på, men det är intressant att man nog är mer kritisk mot att 13-åringar kan gå med i föreningar mot abort än att spädbarn döps mot sitt medvetande. Jag är den sortens liberal som tycker att även unga ska kunna åtnjuta sina fri- och rättigheter. Jag skyr liberaler som menar att det är självklart att föräldrar har äganderätt över sina barn och rätt att bestämma över dem, samtidigt som man tycker att det är självklart att individen från och med att den blivit myndig (innan är individen ingen riktig individ) ska få injicera heroin morgon, middag, kväll. Jag får inte ihop de två resonemangen, de verkar alltför skräddarsydda för att försvara omyndigas frånvaro av de fri- och rättigheter som myndiga kan ta för givna.

Jag menar att 13-åringar i varierande mån kan göra aktiva val och att organisationsfriheten även borde omfatta dem. Oavsett om de vill skriva under upprop för dödsstraff eller mot abort. Om de gör det ska de vara medvetna om det, vilket man knappast kan beskylla spädbarn för att vara när de döps in i Svenska Kyrkan.

När jag läste om juicevärvningen trodde jag först att Älska Livet hade vänt sig till verkliga barn som man kan förvänta sig sittandes i sandlådor med hink och spade. När jag förstod att de rörde sig om bland annat 13-åringar kände jag genast avsmak inför vuxna som inte anser att 13-åringar borde kunna organisera sig mot sina föräldrars vilja. Varför framställs det som så självklart att det inte går att hitta 13-åringar som är emot abort? Jag var övertygad ateist långt tidigare än så, det var innan jag hade lärt mig ordet. Jag kände mig utsatt när skolpersonal utan resultat försökte tvinga mig att sjunga kristna sånger. För mig var det lika otänkbart att tro på gudomliga varelser som på troll och då hade jag ändå trott på tomten några år tidigare.

Föräldrar som vill att deras barn ska känna förtroende för dem bör tänka på vad de förmedlar. Hade jag kommit i kontakt med Humanisterna som 8-åring hade jag säkert gått med. Med det sagt tror jag inte att jag var ensam om att ha övertygelser i ung ålder. Det blir löjligt om vi ställer krav på unga att vara mer ideologiska än snitt för att gå med i en förening när vuxna tillåtna skäl för att göra detsamma är att ens vänner gjort det.

Flera ungdomsorganisationer har värvat fiktiva och riktiga medlemmar på ett ohederligt vis, i de fallen har det varit en direkt konsekvens av ett selektivt samvete i kombination med att de bidrag sådana organisationer kan få ta del av är baserade på antalet medlemmar och att man gärna vill maximera klirret i kassan. Frånsett det ger det en viss tyngd att ha många medlemmar. På grund av vissa organisationers uppdagade bidragsfusk anser en del att det borde kosta att ansluta sig till organisationer, andra menar att det inte ska kosta att engagera sig politiskt. Aktivism, det vill säga oavlönat påverkansarbete, kan ses som ett bidrag i sig om än inte ekonomiskt.

Det är klart att förutsättningarna för att ragga medlemmar torde vara högre om det inte kostar någonting att gå med i en organisation, men vad gäller unga är det också en fråga om att alla inte har råd att ansluta sig till föreningar för likasinnade om det kostar. Om det kostar någonting alls eller för mycket finns risken att unga inte kan engagera sig politiskt. Med tanke på att man då och då beklagar sig över hur oengagerade unga är, vilket verkligen kan ifrågasättas, vore det dumt att stänga dörrarna för dem. Det finns gissningsvis gott om föräldrar som inte är det minsta intresserade av att finansiera sina barns medlemskap i föreningar vars värdegrund kolliderar med den egna. Tänk på deras barn.

Det blir värre

HBT-rörelsen menar att det blir bättre. Den internationella kampanjen It Gets Better och den svenska motsvarigheten Det Blir Bättre har den senaste tiden uppmärksammat olika framsteg för HBT-personer. Sedan några månader tillbaka har jag föreställt mig en kampanj som skulle heta Det blir värre. Den skulle belysa saker som varit betydelsefulla för att göra tillståndet värre och på sikt tillsammans med en rad politiska beslut kommer att se till att det blir än mer så. Sno gärna min kampanjidé.

Tänk på de unga – sexanpassa landsbygden och kollektivtrafiken!

När jag promenerar i Söråker bland de monogama villaområdena som inte direkt skvallrar om några vidlyftiga sexliv slår det mig hur lite sex jag hade haft som fjortonåring om jag inte hade börjat hänga i Sundsvall. Söråker är en ort med några tusen invånare i Timrå kommun. Det är 3 mil till Sundsvall från min hemort, det går bussar var eller varannan timme under vardagarna, på helgerna går de mer sällan. Med de långsamma bussarna som kör ”gamla vägen” tar det 90 minuter dörr till dörr från Söråker till Sundsvall. Med de mindre långsamma bussarna som kör via motorvägen tar det endast (det är så det känns åtminstone) 60 minuter. Du kan gå till Torsboda som ligger vid motorvägen mellan Härnösand och Sundsvall om du bor någorlunda nära. För mig var det 4 kilometer dit, ibland kunde jag få bilskjuts dit av mina föräldrar. Från min högstadieskola var det knappt 2 kilometer till Torsboda vilket gjorde att jag ofta åkte till stan efter skolan. Därifrån kan man ta bussar som är i Sundsvall på 20 minuter och det kostar några kronor mindre att åka därifrån i stället för Söråkers centrum. Bor du en mil utanför Söråker vilket en hel del unga gör är bussförbindelserna ännu sämre och du kan vara helt beroende av att någon skjutsar sig om du inte vill gå flera mil i veckan till och från bussen. Förutom att det tar tid att ha ett välfungerande sexliv i stan är det också en ekonomisk kostnad. Om du pluggar minst en mil från hemmet får du tillgång till ett skolbusskort. Det kan användas för kostnadsfria resor vardagar innan klockan 18. Slutar du klockan 15 har du några timmar på dig att ligga innan skolbusskortet slutar att fungera. Att också hinna plugga i stan efter skolan med skolkamrater finns inte på kartan. Drog jag över tiden eller missade bussen fick jag betala drygt 20 kronor för att ta mig hem. Som tur är kunde jag sova över hos olika vänner ibland flera veckor i sträck. Det var möjligt för att de var äldre än mig och hade flyttat hemifrån. Det är inte alla unga som får sova borta på vardagarna eller helgerna heller för den delen. Enligt undersökningen Oskuld och heder (obs! PDF-fil) från 2009 på uppdrag av Stockholm stad får var fjärde ung kvinna inte fick ha en jämnårig pojkvän för sina föräldrar. Hedersrelaterat, konstaterade man i rapporten. De flesta får ha en (jämnårig) pojkvän, men det vore inte ointressant att undersöka om de som får ha en partner får sova över hos honom eller henne och om föräldrarna inte aktivt försvårar för dem att ha sex på olika sätt. De som får ha en partner, men är ointresserade av att ha någon, vilket jag var, får de sova över hos och ligga med olika personer under veckodagarna?

Alla kan inte bo i stan och för många unga är det otänkbart att ligga med personer de kunnat träffa varje dag i skolmiljö sedan de var små eller de vars pubertetsutveckling de kunnat följa under den tiden. Inställningen att vänner inte kan ha sex med varandra genererar ett ännu snävare utbud. Små orter där alla tror att de känner varandra är heller inget vaccin mot ”horrykten” som kan drabba kvinnor. Frågan är hur man underlättar för unga på landsbygden att ha sex utan att det måste kosta dem tid och hundralappar i månaden. Innan man löst den biten kan det vara värt det, men det förutsätter att man inte har förbudsivrande föräldrar. Det stora hindret är att det inte finns någon sådan önskan. Det märker de unga av. Risken är överhängande att de som förknippade sin hemort med svårigheter att ha sex där, det vill säga nästan alla, flyttar därifrån efter högstadiet eller gymnasiet.

Det här är skrivit utifrån ett ickemonogamt heterosexuellt perspektiv. Hur småorter påverkar homosexuellas, bisexuellas och transpersoners möjligheter att ha sex vågar jag inte ens tänka på.

Utseendehetsande mammor utan omdöme

Önskar att jag vore smalare. Mest för att få bättre självförtroende. Men också för att få tyst på min mors klagande på hur tjock jag är”, skriver  signaturen ”Johanna” i en kommentar som publicerats på bloggen Kroppsbilder. Jag har läst liknande kroppsberättelser av andra  kvinnor som tidigare publicerats där och även då har mammorna varit i farten. Mammor som lever genom sina döttrars utseenden förekommer, men är det vanligt att de talar om för sina döttrar att de är tjocka och tjatar om att de borde göra någonting åt det? Det är hur som helst riktigt upprörande att en del föräldrar tar sig rätten att fälla negativa kommentarer om sina barns utseenden och kroppar. Föräldrar borde, som Johanna skriver, vara uppmuntrande.

Om du som läser detta har en förälder som beter sig på ett snarlikt sätt hoppas jag att du talar om för föräldern att det inte angår honom eller henne hur du ser ut och att du aldrig mer vill höra ett ord om saken. Vore jag i den situationen och mina föräldrar vägrade sluta fälla sådana kommentarer skulle jag inför andra vuxna berätta om vad de brukar säga. En del individer behöver göras till åtlöje för att förstå vad vanliga människor förstår utan att någon behöver skriva det i pannan på dem. Ingen förälder i världen har rätt att behandla sina barn illa och gömma sig bakom att han eller hon trots allt är barnets förälder. Ingen.