Sexuell läggning är ingen sexgaranti eller sexjournal

Under en diskussion om polyamorösitet är en sexuell läggning var det en person som pratade om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik (pip). Det gäller att skilja dessa beståndsdelar åt när man pratar om sexuell läggning. Alla som varit med ett tag torde veta att sexuella läggningar och relationer inte är någon sexgaranti eller sexjournal men det är som att personer är mer benägna att ta till sig det när det gäller heterosexuella personer.

Generellt anses man vara heterosexuell genom att idenitifiera sig som det eller oberoende av sexuell identitet leva med någon av ett annat kön. För personer som bryter mot heteronormen kan det krävas mer för att få sin sexuella läggning accepterad. Om bisexuella ”praktiserat” sin sexuella läggning med kvinnor och män eller om homosexuella haft sex med någon av samma kön blir ett ämne för personer som anser att andras sexuella läggning angår dem. Få bryr sig om heterosexuella haft sex med någon av ett annat kön.

Att prata om män som har sex med män (msm) eller kvinnor som har sex med kvinnor (ksk) snarare än homo- och bisexuella är en del av pip-tänket. Räcker det inte att bara säga homosexuella män undrar en del när man pratar om män som har sex med män. Om ”homosexuella män” räcker beror på vad man pratar om.

Menar man homosexuella män är det vanskligt att skriva män som har sex med män då alla homosexuella män inte har sex med män och alla män som har sex med män inte är homosexuella.

Män som har sex med män kan vara heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller någonting annat-sexuella. Detsamma gäller åt andra hållet. Det blir felaktigt att prata om homo- eller bisexuella män om man menar män som någon gång har haft sex med män.

Varför är det relevant att göra denna distinktion? Utöver att män som har sex med män inte är lika med homosexuella män är det relevant vid exempelvis blodgivning (det finns särskilda regler för män som har haft sexuellt umgänge med män) eller när man gör sexualvaneundersökningar och intresserar sig för personers sexuella erfarenheter snarare än deras identiteter.

Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.

Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Irland folkomröstar om definitionen av äktenskap

I dag hålls en folkomröstning på Irland om definitionen av äktenskap enligt konstitutionen. Irrländarna ska rösta ja eller nej till tillägget ”äktenskap kan ingås mellan två personer oavsett kön”. Att ordet ”två” tas med kan man ha synpunkter på, men om Irland röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning är det förstås ett steg i rätt riktning.

Utan att ha varit på Irland och utan att ha någon aning om en folkomröstning egentligen behövs för att ändra konstitutionen tar det emot att det ordnas folkomröstningar om rättigheter. Saknas juridiska hinder borde lagstiftaren se till att personer som lever med varandra har samma möjligheter till juridiskt skydd oavsett kön. Kanske låter det sig inte göras på Irland. Kanske är frågan för känslig för att parlamentet ska våga köra över den konservativa delen av befolkningen. Jag har som sagt ingen aning.

Folkomröstar Irland om en rättighet? Europakonventionen innehåller en artikel om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Bestämmelsen är könsneutral, men tidigare praxis från Europadomstolen, som inte gäller längre, uteslöt samkönade familjer. Det kan ifrågasättas, men får förstås mot bakgrund av en annan artikel i konventionen: ”Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.”

Konventionsstaterna måste inte tillåta samkönade äktenskap på det sätt de måste tillåta äktenskap mellan personer av olika kön. Samkönade par har hittills utan framgång åberopat artikeln om rätt till äktenskap inför Europadomstolen. Domstolen har menat att frågan är en nationell angelägenhet.

EU:s rättighetsstadga som EU:s medlemsstater är bundna av innehåller också en artikel om familjebildning och äktenskap, men den har tillskillnad från konventionen en könsneutral formulering: ”Rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.” Märk väl att stadgan är ett betydligt modernare rättighetsdokument. Den trädde i kraft 2008.

I EU-domstolen vore det kanske enklare att driva frågan om samkönade pars rättigheter med någon framgång. Det skulle – åtminstone i teorin – påverka samtliga medlemsstaters lagstiftning i den mån den inte redan lever upp till de krav som följer av rättighetsstadgan. I praktiken vet vi att ett land som Sverige struntat i att ändra sin lagstiftning trots att EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt.

Domstolsvägen är ett alternativ, men det kan ta flera år att få upp ett ärende. Samtidigt kan det fungera som ett påtryckningsmedel om ett medlemsland tror att det riskerar att bli fällt i någon av domstolarna som ska vaka över våra fri- och rättigheter. Innan så sker finns ett utrymme att ändra lagstiftningen som kanske inte hade använts annars.

Betydligt rimligare vore om lagstiftaren såg till att personer oavsett kön har rätt att ingå äktenskap med varandra. Irland är trots allt det första landet i världen som folkomröstar om frågan. För samkönade par känns det kanske bättre om de ges samma rättigheter som olikkönade genom ett politiskt beslut snarare än ett domstolsavgörande som underkänner nationell lagstiftning. Det skulle också kunna vara ett argument för en folkomröstning om samkönade äktenskap givet att folket röstar ”rätt”.

Om Irland istället folkomröstade om abort hade det varit svårt att resonera likadant. Det går nog inte att underskatta vikten av omgivningens stöd om man behöver genomgå en abort, men i det läget gör det nog detsamma varför man har den rätten. Om det beror på att folket röstat för abort eller om lagstiftaren visat vägen.

Låt oss hoppas att Irland röstar för samkönade äktenskap och att fler länder inför en könsneutral äktenskapslagstiftning.