Den talade kanalen

I fredags lyssnade jag på P1. Döm om min förvåning när det var några från P4 som inte bara gästade kanalen utan även programledde. Programledarna gick ut på stan för att undersöka vem som är den typiska P1-lyssnaren. De träffade några som trodde att det främst var äldre människor som lyssnar på P1. Samhällsintresserade äldre människor.

Häromdagen laddade jag ner några avsnitt av Ligga med P3 i min SR-app. Jag vill tycka om Ligga med P3 för att programmet handlar om sex: Så vill vi bli slickade. Därför har vi INTE oralsex med ett one night stand. Knulla bort dina kroppskomplex. Då är vi som kåtast. Kränkt av kondom.

Återigen gav jag några avsnitt en chans såsom jag aldrig skulle ge en film en chans. Poddavsnitten är ganska korta. Jag är ute och går och vill gärna lyssna på ett intressant samtal om sex och få några nya infallsvinklar. Jag känner inte så många i Malmö som jag kan prata sex med. Jag lyssnar på människor som säger saker om sex, emellanåt intressanta saker, för att i nästa sekund utbrista i vad som verkar vara någon slags försök till neutraliserande skratt. Det där seriösa jag som om sex, det var faktiskt inte så seriöst. Jag är inte en sån där som tar sex på allvar, egentligen.

Det har gjorts seriösa avsnitt om sex i Ligga med P3 också men varenda gång jag tänkt ge programmet en chans har det fått mig att fundera på vad det skulle kunna vara, det har påmint mig om att det inte finns något Ligga med P1. Jag hade lyssnat.

Jag begär inte så mycket av ett program om sex bara programledaren låter sina gäster komma till tals. Och när gästen fått komma till tals får det gärna samtalas. Nu när jag lyssnade på några avsnitt av Ligga med P3 avbröt programledaren Filippa Rosenberg sina gäster gång på gång. Visst fick gästerna prata också, visst hann de säga intressanta saker utan att bli avbrutna emellanåt, men det jag tar med mig är resonemangen som inte fick utvecklas till förmån för ointressanta inflikningar och flabb. Det är något jag känner igen även från en del andra poddar. Därför lyssnar jag knappt på poddar. Istället för att låta medverkande utveckla sina resonemang avbryter man varandra och ”fyller i”. Det kan för all del vara charmigt att lyssna på vänner nära nog att kunna avsluta varandra meningar men att lägga ord i mun på människor som gästar public service?

Jag håller mig till P1 även i fortsättningen. Vill jag ha underhållning kan jag lyssna på renodlade underhållningsprogram. P1 har sådana också.

Skilsmässa kräver betänketid

Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar, av dessa kan 90 dagar inte överlåtas till den andra vårdnadshavaren, eller till någon annan för den delen. Dagarna som inte kan överlåtas brukar kallas pappamånader mot bakgrund av att det framförallt är pappor som överlåter sina dagar. I praktiken tar mammor ut 75 procent av alla dagar med föräldrapenning. Mammor tar ut nästan 90 procent av dagarna innan barnet fyller 2 år.

I dag får vårdnadshavare 180 dagar var om de inte aktivt avstår sina dagar. Därför menar en del att föräldraförsäkringen redan är individualiserad.

Regeringen har föreslagit att 5 månader inte ska kunna överlåtas och även föreslagit att vardera vårdnadshavare ska kunna överlåta 30 dagar till någon annan, exempelvis en släkting.

Pappamånaderna har diskuterats fram och tillbaka. En del vill avskaffa pappamånaderna, andra vill se fler av dem och några vill över huvud taget inte prata om pappamånader utan reservera hälften av dagarna för vardera vårdnadshavare.

Hanne Köller ställde en intressant fråga om syftet med föräldraförsäkringen i Godmorgon, världen! Köller menade att hur man ser på föräldraförsäkringen är avgörande för hur man ställer sig till fler dagar med föräldrapenning som inte kan överlåtas. Frågan var intressant eftersom syftet med föräldraförsäkringen ofta hamnar i skymundan när personer diskuterar antalet pappamånader. Intressant nog är utgångspunkten alltid att föräldrar ska få ut någon form av ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina barn.

Handlar föräldraförsäkringen om barnomsorg eller om föräldraskap? Köller menade att om föräldraförsäkringen handlar om barnomsorg borde politikerna inte lägga sig i vem som ger barnet omsorg, det borde kunna vara någon annan än barnets föräldrar. Handlar föräldraförsäkringen om att trygga föräldrars relation till sina barn kanske man istället landar i att det är två föräldrarelationer som ska tryggas där den ena inte är mindre viktig än den andra.

Att ekonomiska ersättningar är villkorade och inte kan överlåtas hur som helst är i sig ingenting märkvärdigt sett till hur andra ekonomiska ersättningar fungerar. En del brukar jämföra föräldraförsäkringen med pensionen.

Jag läste häromdagen att fler pappamånader är en dålig idé eftersom att vi lever i ett ojämställt samhälle. Fler pappamånader kommer inte att bidra till en ökad jämställdhet, var budskapet. Det är istället kvinnosynen (och manssynen) som är hindret för jämställdhet. Synen på kvinnors och mäns föräldraskap.

Vi pratar inte om mammamånader. Vi pratar om pappaledighet och tvång i samma mening. Pappan ska inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Nog finns problem med hur vi ser på kvinnors och mäns föräldraskap, men jag förstår inte hur det är ett argument emot en individualiserad föräldraförsäkring. Tvärtom är en förhoppning att mäns ökade uttag av föräldraledighet – det är fortfarande frivilligt – ska förändra synen på pappor som någon slags halvföräldrar.

Ett annat argument emot fler pappamånader är att de skulle kunna gå ut över kvinnor som lever i våldsamma och destruktiva relationer. Det sägs att våldsamma män kan använda sina pappamånader för att kontrollera kvinnor de lever med. Redan i dag kan pappor, våldsamma eller inte, avstå från att överlåta sina dagar, visserligen bara 3 månader, så det argumentet ger jag inte särskilt mycket för.

I och med att oppositionen är emot att fler dagar reserveras till vardera vårdnadshavare lär regeringens förslag ändå inte gå igenom.

Det är nog ingen som tror att en individualiserad föräldraförsäkring i sig skulle göra oss jämställda. Det är en av flera tänkbara åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhet är inte av eller på. Det är en relation, som Schyman skulle ha sagt.

En åtgärd som fattas, oavsett föräldraförsäkringens utformning, apropå våldsamma och destruktiva relationer, är att det måste vara enklare att lämna sådana relationer. Det finns kvinnor som misshandlats och till och med dödats av sina män för att de försökt lämna dem. Dessa kvinnor behöver ingen lagstadgad betänketid för att skilja sig.

I dag är betänketiden när det finns barn under 16 år i hushållet, eller när endast den ena maken vill skilja sig, 6 månader.

Tycker man att en person är kapabel att överlåta sina dagar med föräldrapenning borde man rimligen också tycka att hen vet om och när det är dags att skilja sig.

Jag antar att betänketiden syftar till att förhindra okynnesskilsmässor och få äkta makar att hålla ihop ”för barnens skull”. Jag antar också att människor är förmögna att ge sig själva betänketider. Jag skulle gissa att en inre eller gemensam betänketid föregår den lagstadgade som triggas av att det finns barn med i bilden.

Vänsterpartister har vid flera tillfällen motionerat om att avskaffa betänketiden.

”Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad utsätter människor för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen och människor tvingas kvarstanna i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation. För de kvinnor och barn som utsätts för våld av mannen i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är stötande att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas.”

Jag tror inte att en avskaffad betänketid löser problemet med våld i nära relationer, men det är en viktig pusselbit i att göra det något lättare att lämna en partner som utövar våld.

 

Soon to be jurist – ge mig jobb

Om några veckor tar jag juristexamen.

Sedan i slutet av augusti har jag skrivit på mitt examensarbete inom skatterätt. Jag vet inte om jag har berättat det, men det har gjort att jag har haft fullt upp den senaste tiden och inte har haft särskilt mycket tid över till att läsa och skriva.

Examensarbetet ska lämnas in senast den 2 januari.

För närvarande bor jag i en studentlägenhet, vilket betyder att jag kommer att behöva flytta inom kort. Det sägs att allt handlar om kontakter nuförtiden så jag tänkte ge det ett försök.

Jag behöver ett arbete och någonstans att bo. Jag är intresserad av skatterätt och förvaltningsrätt – jag har läst specialkurserna inom företagsbeskattning, internationell skatterätt och förvaltningsprocessrätt – och söker främst arbete inom något av dessa rättsområden. ”Vad är förvaltningsrätt?” har en del frågat mig. Tänk arbete på myndighet.

Annars är skrivjobb alltid av intresse.

I och med att jag ändå måste flytta är jag inte bunden till Stockholm. Får jag välja flyttar jag söderut, gärna till Malmö, men det är inte något måste.

Kontaktförsök var det. Om du som läser det här har arbete till mig eller känner någon som eventuellt har det är det bara att kontakta mig på johannasjdin@gmail.com (inget o/ö). Annars får du gärna dela det här inlägget i dina kanaler. Då blir jag jätteglad!

Tack för att du läser,

Johanna Sjödin

Vi provade fri sex och det gav inget

Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla. Jag läser Tone Schunnesson om sex som livsstilsprojekt och konsumtionsvara. Har inte den här texten skrivits tidigare är den första tanken som slår mig utan att jag kommer på några exempel. Jag lämnas bara med en känsla av att jag läst om ”vi provade fri sex och det gav inget”, ”posterotik” och dejting som konsumtionsvara till ledes.

Kanske borde jag läsa texten som en betraktelse av samtiden och fundera på om jag hade skildrat den annorlunda. För den här sortens texter konstaterar mest, de föreslår inga tänkbara förhållningssätt till sex och det är kanske inte deras uppgift heller. Hur har jag själv skildrat sex? Jag har främst skrivit om sex som något vi har och tänker på. Inte sällan som något människor skulle vilja ha mer av – och bättre.  Det är inte hos mig ni hittat skildringar av sex som något flyktigt ett klick bort.

Jag brukar påminna mig om varför jag har sex. Det är inte för att Tinder finns. Det är inte primärt för att det finns personer vill ha sex med mig. Sex har ett egenvärde för mig som är svårt att sätta ord på. Jag mår bättre av att ha sex.

För andra verkar snarare sexuell återhållsamhet ha ett egenvärde. En del tänker sig att sexuell väntan är ett mått på hur väl en relation kommer att löpa ut. Ett sådant antagande bygger på att andra saker kommer vara viktigare än sex och det tycker jag också på sätt och vis, men sex är fortfarande oerhört viktigt för att jag ska må bra.

Att någon gärna vill ha sex med dig och inte velar fram och tillbaka med vad den vill kan faktiskt vara ett mått på just det, att hen vill ha sex med dig. Det måste inte betyda att hen skulle kunna ”dra över” vem som helst. Eftersom ni inte drog ut på det till femte dejten finns ingenting att bygga vidare på: Vem kom ens på det?

Var gärna seriös med dina avsikter, men förvänta dig inte att du framstår som mer seriös om du drar ut på sex.

Fear of missing out sex

I senast numret av Ottar skriver jag om sex och psykisk hälsa.

»När jag har sex mår jag bra, när jag mår bra vill jag ha sex. Det var inte självklart att sätta ord på det.«

Våra digitala fotoalbum visar nedslag i våra liv. Ibland har jag tänkt att det som får mig att må allra bäst är det som inte syns på sociala medier eller hade platsat i dåtidens fysiska fotoalbum som togs fram vid besök.

 

Häromdagen pratade de om FOMO, fear of missing out, i Kropp & Själ. Sociala medier har gjort att det är enklare än någonsin att jämföra den egna vardagen med andras. Där jämförelsematerialen flödar utmärker sig sexet med sin frånvaro. Vi uppdaterar inte vem som helst om våra sexliv, särskilt inte på social medier. Pratar du ens med din/a sexpartner/s om ert sexliv?

Den som drömmer sig bort och föreställer sig själv någon annanstans gör det knappast för att den plockat fram sin smarta telefon och fått upp ögonen för vilket varierat, långvarigt och njutbart sexliv grannarna ovanför har i jämförelse. När vi har sex är vi fortfarande avkopplade. Det är en av alla saker jag uppskattar med sex. När allting annat känns oviktigt. Mindre skärmtid, mer sängtid!

Allting handlar om jag

”Jag är narcissist och spegelterrorist som kräver mer av livet, mellanbarn som glömts bort i hanteringen. Jag och jag och jag och jag, allting handlar om jag. Men det är mitt liv jag lever dag för dag för dag.”

Det har sagts att selfiekulturen och den ökade användningen av ordet ”jag” i böcker indikerar att personer blivit mer narcissistiska. Att den äldre generationen beklagar sig över den yngre är ingenting nytt, men att den yngre generationen ibland beskrivs som narcissistisk och att det talas om en narcissistisk epidemi bland unga?

Det har för nyansernas skull också sagts att selfiepinnar och mer jag-budskap i sociala medier och på nätdejtingsajter inte kan tas som intäkt för att de narcissistiska egenskaperna har ökat.

Kanske har de narcissistiska dragen alltid funnits, bara det att medvetenheten om dem ökat. Kanske har den tekniska utvecklingen gjort dem mer synliga i den mån egenhändigt tagna självporträtt skulle vara ett uttryck för narcissism. Kanske är det bara så att unga anpassar sig efter samtidens krav på dem, att den kräver personliga ”varumärken” och ett visst mått självförhärligande? Möjligen fanns det andra sätt att vara narcissistisk på när personer tog bilder på sig själva i fotoautomater, eller vad de nu gjorde, eller så har människor renodlat sina narcissistiska drag. Vad vet man. Vad vet jag.

En del har utraderat pronomenet “man” ur sitt språkbruk och ersatt det med “en” av feministiska skäl. För egen del har jag inga problem med att säga “man”. Apropå den ökade användningen av ordet ”jag” ser jag gärna att ”man” ersätts med “jag” när det är befogat. Som när personer pratar om sig själva, uteslutande utgår från sig själva. Tro inte att du kan dölja dina narcissistiska tendenser genom att omformulera dina jag-budskap.

Om människor som tidigare hade gett uttryck för “så där kan man inte göra” övergått till att formulera jag-budskap finner jag det enbart positivt. Inte för att jag tror att människor alltid är medvetna om ifall de menar man eller jag, genom sig själv känner man andra, men det tål att funderas på vad som är “jag” och vad som är “man”. Du kan lära dig något om dig själv. Är det inte fantastiskt så säg.

Fundera på vad som bara är dina egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och vad som är mer allmänna föreställningar. Är ”man” i själva verket ett uttryck för hur du vill ha det eller hur du brukar göra? Om du pratar om eller utgår från dig själv (eller någon annan), varför inte betona det? För att det kan vara känsligt att ge uttryck för vad man tycker och tänker. Det har jag all förståelse för och det är en del av problemet. Men det kan också vara ett sätt att skänka sina egna föreställningar legitimitet genom att framställa dem som mer allmänna än vad de är.

Varje gång någon man ska kommentera att män tycker att håriga kvinnor är oattraktiva för att någon hårig kvinna inte haft vett nog att skämmas över sin kropp och publicerat en bild på den tänker jag: Varför inte bara säga att du finner håriga kvinnor oattraktiva? (Det är tillåtet att ha preferenser. Om och hur man bör ge uttryck för dem är en annan diskussion.)

Varför utge sig för att vara någon slags talesperson för kvinnor eller män som grupp om man inte är det? Jag vill inte höra något mer om vad ingen man gillar eller vad ingen kvinna vill. Feminister har ifrågasatt antifeministers många gånger förlegade manssyn. Det är inte feminister som påstått att män inte skulle förstå ett nej eller att män tänker med könsorganet.

Det är tröttsamt när individuella preferenser framställs som allmänna. Jag vet inte hur många gånger män pratat om vad män tycker om kvinnor och jag undrat varför så många män verkar tro att män är tomma på insidan. Som om det bara vore möjligt att vara man på ett visst sätt och att det ingår att ha åsikter om hur kvinnor ska se ut för mäns skull (för kvinnor ser givetvis ut på ett visst sätt för mäns skull och aldrig för sin egen eller för andra kvinnors skull) och vad kvinnor borde och inte borde göra med sina kroppar.

“Det verkar oerhört svårt att ändra på mansrollen. […] Kvinnor kan utforska hela spektrat av att vara människa på något sätt. Det är det som kvinnorörelsen har hållit på med. Att försöka få vara människa, både svag och stark, tuff och hela kittet.” säger Mia Blomgren i andra delen av kortdokumentären Duktiga pojkar och misslyckade män.

Det finns inget rimligt skäl att framställa individuella preferenser som “manliga” eller “kvinnliga” sådana. Det riskerar att begränsa personer vars preferenser inte överensstämmer med de man ”borde ha”. Inte minst riskerar det att begränsa de som inte ens har funderat på vad de tycker. De som ännu inte inte har haft att förhålla sig till att det går att göra saker annorlunda. Barn kanske är de första man tänker på, men det kan lika gärna gälla vuxna som inte kommit i kontakt med det som brukar kallas normkritik.

Det finns säkert personer som är emot denna utveckling av att det kan gå upp för fler att det finns alltifrån personer som inte bryr sig nämnvärt om vad andra gör med sina liv och kroppar till att det finns olika preferenser och fler sätt än två att vara människa. För dem finns det förstås skäl att framställa sina individuella preferenser som allmänna. Du ska inte tro att det också finns plats för sådana som dig.

Det är väl utmärkt att vara en person som går igång på något, tänker jag. Varför blanda in vad andra vill med sina liv? Varför legitimera att du finner någonting utmärkande för ett gott liv, sexigt, intetsägande eller avtändande med vad andra tycker?

För egen del ser jag gärna fler jag-budskap. Det är ganska självupptaget att tro att ens egna preferenser och föreställningar om ett gott liv låter sig generaliseras. Kan jag tycka.

Heterosexuellt svammel

Häromdagen lyssnade jag på några personer som pratade om att att placera människor i fack och att identifiera sig som antingen homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. Jag tänkte att jag är heterosexuell, men att det, vad det nu betyder, inte är någon identitet. De flesta som läser denna blogg vet nog att den skrivs av en kvinna, men även utan den informationen säger heterosexuell rätt lite om hennes sexualitet.

Jag identifierar mig inte som heterosexuell, men är hetero om någon frågar. Jag tjejgissar att jag delar det med rätt många heterosexuella, annars hade vi diskuterat att det inte finns ord (?) för heterosexuell kvinna respektive heterosexuell man (jämför bög och lesbisk).

Det fyller heller ingen praktisk funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell. I och med heteronormen kommer personer i de flesta sammanhang att placera mig rätt utan en tanke på om jag faktiskt är heterosexuell. Det kallas heteronorm.

Sexuell läggning hade kanske varit en relevant identitet för mig om jag inte hade varit heterosexuell men ändock uppfattats som det. (Jämför med att ickemonogam kan vara mer relevant som identitet för ickemonogama än vad monogam kan vara för monogama.) Andra kvinnor som har sex med män hade kanske föredragit att prata om sig själva som just det: kvinnor som har sex med män. För en del är praktik mer intressant än identitet. (Man talar ibland om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik.)

Medan jag inte tycker att heterosexuell säger särskilt mycket om min sexualitet kanske det säger en hel del, i alla fall tillräckligt, för en homosexuell eller bisexuell kvinna. Jag är antagligen inte tillgänglig. (Det finns massor av heteros som provar saker och någon gång måste vara den första). Men jag hade inte varit tillgänglig om jag hade levt monogamt heller. Då hade min sexuella läggning varit rätt ointressant om någon utomstående händelsevis skulle vilja ha sex med mig. Det är bland annat mot den bakgrunden man får förstå okända män som frågar om man är singel det första de gör. (Behöver jag ens säga att jag av princip inte svarar på sådana frågor? Är man så ointresserad av någon att det första man frågar är om någon är singel (att någon annan man inte har några som helst ägandeanspråk på en) får det vara.) Detta istället för att visa sig intresserade av en som person och försöka ta reda på om intresset är besvarat. Dessa män har bidragit till att jag reagerar inte alla män så fort heterosexualitet kommit på tal.

Jag skulle behöva femtielva (nåja) underkategorier för att beskriva min sexualitet. Det delar jag med många andra som vänder sig emot att människor placeras i fack av andra. När jag tänker på min egen sexualitet blir det omskrivningar snarare än fack. Jag är sexuellt attraherad av personer med kuk, men givetvis inte alla personer med kuk. Det fyller ingen praktiskt funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell och det har inte så mycket att göra med att alla män inte har kuk som att heterosexuell inre kommer att leda mig till det sex jag vill ha. Jag är först och främst praktiskt lagd. Hade jag varit homosexuell eller bisexuell kan jag tänka mig att det vid sidan av politiska skäl hade funnits rent praktiska skäl att identifiera mig som homo eller bi.

Omskrivningen att jag attraheras av personer med kuk säger inte heller särskilt mycket om min sexualitet. För jag bryr mig föga om en person har kuk eller inte om personen i övrigt inte överensstämmer med vad jag attraheras av eller om våra respektive sexuella preferenser är allt för avvikande i förhållande till varandras. Jag är inte ens ute efter några fack som kan beskriva min sexualitet. (Det slog mig häromdagen att det inte finns några fack för sådana som likt undertecknad är ointresserade av BDSM, hårda tag och allt vad det heter utan att samtidigt signalera tråkig. Det slog mig också att jag halvt på allvar brukar identifiera mig som tråkig i kontrast till människor som vill få saker att hända hela tiden.) Då pratar jag hellre om att jag gillar sex för det tänker jag säger mer om min sexualitet är någonting annat. Det finns så många heterosexuella män som är rätt ointresserade av sex.

Knip fitta!

Jag har varit intresserad av vältränade bäckenbottenmuskler sedan jag började utforska sex i 14-årsåldern. Jag köpte mina första knipkulor i en sexleksaksbutik i Riga när jag var i nedre tonåren. På den tiden pratades det inte särskilt mycket om knipövningar. Med kulorna följde inga instruktioner. Jag hade ingen aning om hur jag skulle använda dem och gjorde det man gör när man undrar något. Jag googlade. Överlag fanns det ganska lite information om det. Jag ville ha tips på konkreta övningar. Jag minns att någon sajt beskrev det som att en del inte kan hålla kulorna på plats stående, att de ramlar ur.

I dag är det annorlunda. Personer kanske inte pratar om knipkulor, men det pratas om knipövningar och bäckenbottenmuskulatur. I dag finns sidor som Snippjympa med knipinstruktioner och knipövningar.

Allt om underlivet i Kropp & Själ tar bland annat upp knipövningar. Programmet inleds med att många kukpersoner och fittpersoner nog har dåligt samvete för att de inte gör sina knipövningar. Jag hade lite dåligt samvete för att jag knappt använde mina knipkulor, men sedan jag började styrketräna har jag ingen anledning att tänka på det eller ha dåligt samvete för att jag köpt ett ”träningsredskap” som inte kommer till användning. (I framtiden är jag övertygad om att det kommer att finnas sidor om hur man marklyfter sig till bättre orgasmer.)

Jag skaffade knipkulor för att jag ville ha bättre sex. Jag tänkte att man hade bättre sex om man hade kontroll över sina muskler i bäckenbotten. Jag har inget att jämföra med då jag tänkt på detta i princip sedan jag började ha sex. Och det är jag mycket glad för. I dag när personer pratar om knipövningar handlar det främst om att förbereda inför graviditet och förlossning eller om vikten av att knipa efter en förlossning. Bäckenbottenträning nämns också i samband med inkontinens. Bäckenbottenträning är alldeles säkert angeläget för att förbygga förlossningsskador, framfall, inkontinens och annat (det här är verkligen inte mitt område så jag bara namndroppar saker jag hört talas om), men jag tänker att det är bra att ha ett vältränat underliv genom livet vare sig man vill utsätta sin kropp för den påfrestning graviditet och förlossning innebär eller inte.

I övrigt går det alldeles utmärkt att knipa när man har sex. Om du är en fittperson som har vaginala samlag med kukpersoner: Tänk inte att du ska knipa av någon kuken när du har samlag, men det kan vara ett sätt att tänka bara för att få in övningen. Sedan är det bara att knipa när man har vaginala samlag. I Kropp & Själ nämns ett annat sätt att tänka när man gör knipövningar ”på egen hand”: tänk att du ska suga in spagetti i underlivet.

Om man vill knipa medan man blir slickad kan man tänka att ska dra fittan till bakdelen och knipa. Tänk på vad du vill bara du får in övningen. Sedan kan man variera. Glöm det där om att man bara ska vara en passiv mottagare när man har sex. Knip om du vill. När man väl har kontroll över musklerna upplever i alla fall jag att man använder dem av bara farten. Det är inget jag direkt tänker på under sex.

Summa summarum: Gillar man sex kan bäckenbottenträning, bara av det skälet, vara värt att prova.

De kallar oss konflikträdda

Det är något med gemensamma tvättstugor som tar fram det sämsta inom oss. Det är som att vi är rustade för konfrontation i tvättstugan. I tvättstugan är vi som passar tider, och vet att en tvättmaskinsminut är en egen tidsenhet, misstänksamma mot vår tvättande omgivning. Vi som tömmer filtret bara väntar på att bli falskeligen anklagade. Sinnesstämningen hos personer som skriver arga lappar i tvättstugor, eller över huvud taget för den delen, vågar jag inte uttala mig om.

Jag skriver inte arga lappar. Jag skriver passivaggressiva statusuppdateringar istället. Jag föredrar lappar med kärleksfulla anteckningar. Kanske för att jag är uppväxt med min mors morgonlappar med dittecknade figurer: God morgon Johanna! Vill du vara så snäll att ta hand om om tvätten? Mamma.

I tvättstugan måste vi samsas med andra. Människor vi kanske inte ens hälsar på när vi möter dem i trapphuset. Jag har som ambition att hälsa på personer, så väl boende som lokalvårdare,  i trapphuset och i tvättstugan.

Vi är några som hälsar på varandra i mitt studentboende. Jag tror att vi som är inflyttade, vare sig vi kommer från något mindre samhälle eller från något mer socialt kompetent land än Sverige, kan ta åt oss äran för denna kultur av att man, åtminstone ibland, hälsar på okända människor i sin omgivning.

Var du hälsar på en granne kan vara avgörande för hur det tas emot. Det är ganska smärtfritt att hälsa på grannar man möter i trapphuset. Man passerar bara varandra och som regel är det ingen som förväntar sig mer av dig än att du klarar av att hälsa. I hissar och tvättstugor är det annorlunda. Om personen som tilltalar dig i hissen bara inte har förstått att så gör man inte i Sverige, med Sverige ska förstås storstäder där inte alla storstadsbor är oförmögna att hälsa på och ja, se varandra, är den som är i färd med att säga något till en i tvättstugan garanterat ute efter en. Vad har jag nu gjort? Vad ska hen nu klaga på? 

I tvättstugan kan man andas ut om det visar sig att grannen som tog till orda bara ville hälsa på en. Du hade lika gärna kunnat bli beskylld för att inte ha tömt tvättmaskinen. Någon annans tvättmaskin. 

Det sägs att svenskar är konflikträdda. Det är vi säkert, men inte i tvättstugan. I tvättstugan går vi loss. Hellre få utlopp för sin inre rageaholic och utsätta fel person för ett förlösande rage än att ställa en enkel fråga. Inget ”är det möjligen din tvätt?”.

Medvetenheten om att en inte obetydlig andel av befolkningen är konfliktbenägna i tvättstugor gör att konflikträdda ser sig som lovligt byte för alla konfliktbenägna. Därav misstänksamheten hos tvättstugepersonerna som med något otrevligt i blicken hälsar närmast pliktskyldigt. Man måste förstå dem också, att tvätta är trots allt något av det tråkigaste man kan ägna sig åt. Och än tråkigare lär det ha varit innan tvättmaskinerna. Fråga mig inte ens varför jag inte vill ha barn. 

Samtidigt är jag positiv till att Sverige är ett land med gemensamma tvättstugor. Jag tycker inte om att boka tvättid och behöva vara låst till hemmet i flera timmar, men jag tilltalas av att jag inte behöver äga en egen tvättmaskin eller vända mig till någon tvättomat.

Människor som i vanliga fall har svårt för att hålla tider har ingen förståelse för de som är tidsoptimister i tvättstugan. Personer som inte tar ut sin tvätt när maskinen är klar. Hur svårt är det att ställa en timer? Ungefär lika svårt som det är att respektera människors tid i andra situationer, antar jag.

I våra bokningsbara tvättstugor kan man överta någons bokade tvättid om den inte påbörjas inom 30 minuter. Det är ändå ganska generöst. I andra tvättstugor tar människor varandras tvättider och använder tvättmaskiner som tilldelats någon annan. Antagligen med förhoppningen om att inte bli påkomna eller så förnekar de bara likt cyklister som blivit polispåkomna med att ha kört mot rött. Annars kan man alltid hoppas på att bli påkommen av någon konflikträdd som är mer överseende med att personer tar sig friheter på andras bekostnad. Var hen beredd att lägga beslag på den tvättmaskin som jag hade tänkt använda hade hen nog ett större behov av den.


Tvättrelaterat:

När jag bodde på Gärdet brukade jag passera en kvinna som satt och tiggde i tunnelbaneuppgången. Vi hälsade på varandra och ibland, inte sällan med en känsla av dåligt samvete, gav jag henne lite pengar. Jag provade att säga dja devlesa (Gud vare med dig), hälsningsfras på romani, till henne trots att jag inte är det minsta religiös. En hälsningsfras som jag lärde mig av att läsa Rola Brentlins och Aaron Israelasons utmärkta bok Vi kallar dem tiggare. Luminita, som hon heter, förstod mig men rättade mitt uttal. Dagens Nyheter skrev om Luminita, som även sålde begagnade böcker, för drygt 2 år sedan. Hon berättade om dagliga trakasserier, ”Det finns en person som kommer vid två- tiden. Han går alltid förbi och sparkar till min lapp, varje dag sparkar han ned den. En annan går förbi varje morgon och visar fingret åt mig.”, men också om en 14-åring som ingav hopp om mänskligheten:

”– De flesta som bor här är snälla. En 14-årig tjej kommer på söndagar för att ta våra kläder till tvätt. Visserligen sitter jag och tigger men jag kan inte se ut hur som helst, säger hon samtidigt som hon ser lite besviken ut över att den stora fluffiga bakelsen hon har beställt visade sig vara en hård maräng. Hon äter den senare säger hon.”


För en tid sedan började jag prata med en person i vår drop in-tvättstuga. Utmärkt för oss spontantvättare. Han frågade om jag var från Umeå. Det gjorde mig på gott humör då många jag möter tror,  eller kanske snarare utgår från, att jag är från Stockholm. Själv var han från Piteå.


En gång matchade jag med en man på Tinder som hade flera bilder. En bild föreställde honom när han satt på golvet och drack Staropramen på flaska i en tvättstuga. Trodde jag. I själva verket satt han på någon balkong och drack öl. Jag hade svårt att dölja min besvikelse. Jag försökte inte ens. Han hade i alla fall behållit bilden när jag svajpade förbi honom senast.


Sex ovanpå tvättmaskiner som centrifugerar är för övrigt överskattat. Med reservation för att jag inte har provat att ha sex på en tvättmaskin i ett gemensamhetsutrymme.

Spar inte det bästa till sist

För en del är sex något man har ibland, något som hör livet till, men knappast något som man pratar om, vare sig med sexpartners eller med andra. Upplägget kan vara att man har sex innan man går och lägger sig. Kanske för att det är då man har tid eller snarare för att det är då man tar sig tid. Har man vant sig vid att sex är något av en kvällsaktivitet, något som föregår sömn, har man en naturlig anledning att inte prata om det. Man somnar. Man vänder blad. Tills nästa gång proceduren upprepar sig.

Låter det tråkigt? Endast inget sex alls låter tråkigare. Inte att somna efter att man har haft sex utan att ha sex och somna som om ingenting har ägt rum. Som om man genast vore i behov av vakna upp som en ny oknullad människa. Det är något magiskt med kalenderdygnet har jag förstått. Ha gärna sex med flera, men inte under en och samma dag. Det är något av en oskriven regel. 

För att sex ska förbli speciellt med en person kan man inte ha det med olika personer under loppet av en dag. (Jag kan tänka mig att det även gäller biobesök. ”Va? Har du redan varit på bio i dag?”.) Människor vill känna sig speciella. Jag har all förståelse för det, men vi får samtidigt vara tacksamma över att den oskrivna regelns upphovsperson lät sig nöjas med dygnet som sexuell nollställare. Flera dygn hade varit olidligt länge för egen del. 

Men ni kanske är likadana när ni tittar på det senaste avsnittet av den där serien? Nu har vi tittat klart, nu sover vi. Eller nu duschar vi, varpå man skiljs åt, om man är så där wild and crazy att man har haft sex mitt på blanka dagen.

Jag vill ha tid att stanna upp och tänka att jag har haft sex. Har man morgonsex (det ena behöver inte utesluta det andra) kan det påverka resten av dagen på ett positivt sätt. Så är det i alla fall för mig. Det förutsätter kanske att man är en morgonmänniska, vad vet jag. I och med att jag är kvällstrött är det ytterligare en anledning för mig att inte låta sex bli något man har innan man går och lägger sig.

Jag vill inte ha sex när jag är trött och jag är inte en person som har sex i mån av tid, jag tar mig tid om jag vill ha sex med någon. Sex är för all del trevligt oavsett vilken tid på dygnet man har det, men jag tänker inte spara det bästa till sist. Jag vill gärna få vara i mitt nyknullade tillstånd. Då är jag som mest klar, kreativ och ja, lycklig.