Sex som prestationssport

Pratade om sex som prestation med en bekant och sa något om att jag aldrig förknippat sex med prestation.

Något tillspetsat förstås. Vad jag egentligen menade var att jag aldrig betraktat sex som något i huvudsak prestationsinriktat och att jag sällan får prestationsångest av sex. Jag har någon slags grundläggande tilltro till min förmåga att ha sex. Kanske för att övning ger färdighet men kanske också för att jag är kvinna.

Givetvis presterar man något när man har sex. Likt många andra har jag haft tankar om vad jag vill ”klara av” i sexuella situationer som varit bortom att enbart utforska det för mig outforskade, men ifall jag inte klarat det har jag inte tänkt på det i termer av misslyckande.

Jag tror att det är viktigt att tänka på för vem man presterar, om det är för sin egen skull, för sina sexpartners skull (kanske både och) eller om ens prestationer bara är ett sätt att upprätthålla de där oskrivna reglerna för hur sex kan och ska vara. Som om det fanns en åskådare som skvallrade om man rörde sig bortom dessa oskrivna regler.

Klarar man inte av att kommunicera vilken sorts sex man vill ha kan det hända att man har där sortens sex som man har snappat upp är ”riktigt” sex. Det är synd för det finns en risk att varken man själv eller de man har sex med är särskilt intresserade av den sortens sex. Det är helt enkelt ganska dumt att agera som om sex vore något annat än högst privat. Utnyttja att det är privat till att ta reda på hur just ni vill ha sex istället för att luta er tillbaka mot andras mallar. Upphovspersonerna är ändå inte närvarande och kan bedöma om ni gjorde rätt.

Bristen på prestationsångest kan också ha med den kvinnliga könsrollen att göra då jag som kvinna förväntas förhålla mig till manliga initiativ till sex, utan att ta några egna, antingen genom att tacka ja eller nej. Mannen ska förmå mig att vilja ha sex med honom och han ska få mig att komma av vaginalt samlag. Ingenting om att jag skulle kunna utforska sätt, på egen hand eller tillsammans med andra, som får mig att njuta. Det är han som ska trycka på rätt knappar.

Mitt sexliv ser visserligen inte ut så, men det skulle inte förvåna mig om föreställningen om mannen som den aktiva parten bidragit till att jag inte har någon prestationsångest.

Min ”prestation” handlar mer om att vara ”knullbar”. Inte heller det har jag brytt mig särskilt mycket om eftersom även kvinnor som inte eftersträvar att vara knullbara får komma till.

Kvinnor ska inte ha en sexualitet för sin egen skull. Som kvinna ska du finnas tillgänglig. Visst kan vi kvinnor prestera då och då men sex skildras sällan som något som står och faller med kvinnors individuella prestationer. Kvinnors sexuella makt anses istället vara att tacka ja eller nej till sex när vi blir uppvaktade av en man. Ibland respekteras inte våra nej och då blir vi tagna med våld, så mycket för den sexuella makten.

Jag har ingen önskan om att vara mer prestationsinriktad när jag har sex. Tanken på att jag antagligen haft sex med en del män som haft prestationsångest kan göra mig nedstämd. Män som fått för sig att sex står och faller med deras erektion och individuella prestation (har du haft utlösning och erektionen gått tillbaka kan du alltid fokusera på din sexpartner). Män som reducerar en kvinnas njutning till deras eget verk och sjabblar bort den viktiga berättelsen om all den tid och det engagemang hon har lagt ned på att lära känna sin kropp.

När min bekanta och jag pratade om sex som prestationssport fick jag även ur min något om sex som picknick. Jag utvecklade det aldrig närmare men jag har ett snarlikt förhållningssätt till sex. Picknick är trevligt. Min sinnebild av sex är att det är något trevligt man gör tillsammans. Sällskapet och stämningen är mer avgörande än vad var och en har i picknickkorgen.

När jag har sex tänker jag inte att jag ska prestera det bästa sexet någonsin för personen. Jag försöker jämföra så lite som möjligt oavsett om det handlar om att jämföra mitt liv med andras eller hur det är att ha sex med mig i jämförelse med någon annan. Det jag kan kontrollera är det jag lägger vikt vid, som att vi har sex regelbundet och att det är givande. Jag tänker att det blir givande om man är närvarande och engagerar sig i hur ens sexpartner vill ha sex, men framförallt utforska hur man vill ha sex tillsammans. Åtminstone föreställer jag mig att personer som har sexuell prestationsångest är ”någon annanstans” när de har sex.

Tro inte att sex står och faller med dina individuella prestationer. Ha trevligt, framförallt.

Sexlivspussla mig hit och sexpussla mig dit

Sexologen Tanja Suhinina medverkade i Nyhetsmorgon nyligen. Så får du tillbaka sommarpirret. Programmet handlade om frånvaro av sexlust och sexliv som fungerar mindre bra. Sexologen gav en del tips när sexlivet är ett problem i ens relation (alla ser inte frånvaro av sex och lust som ett problem).

Suhinina pratar bland annat om att jobba på sexlivet och nämner utöver självklarheter som att sömnbrist och stress sätter käppar i hjulet, vikten av att ta bort olika hinder som kan försvåra ett aktivt sexliv. Hon nämner några av mina personliga käpphästar, som att sex för det mesta inte är spontant och ifrågasätter att sex nödvändigtvis måste ske innnan man går och lägger sig. Varför inte prova att ha sex utvilad någon gång ibland?

Suhinina tipsar även om att planera in tid för varandra. Tiden måste inte leda till sex (måsten i samband med sex är inget vidare) men det är svårt att få till sex om man över huvud taget inte tycker sig ha tid för varandra). ”Bra sex händer naturligt tänker folk, med det stämmer inte”.

Ta bort hindren och avsätt tid för sex. Ersätt skärmtid med sängtid, till exempel. Ha en riktig väckarklocka så att det första du möts av när du vaknar är sovsällskapet (om du har ett) och inte aviseringar om någon som har fel på internet.

”Visst har vi inte behövt avstå något för att kunna ha ett aktivt sexliv?”, frågade jag en man jag har sex med. ”Nej, det har alltid ingått i vårt umgänge”, svarade han.

Jag upplever inte att jag har tagit bort några hinder, men visst avsätter jag tid för sex. Jag planerar inte lika mycket som par som åker till grannkommunen för BDSM-klubbar och partnerbyten, där hotellnätter och dyra middagar ingår, men viss planering blir det. Inte sällan har jag sex innan (och ibland även efter) jag går ut och dricker alkohol.

Jag känner inte att jag behöver avstå något för att ha ett aktivt sexliv, vilket man rimligen måste göra om skälet till att ens sexliv går i stå är att man inte ”har tid” till sex. Jag avstår inte från att läsa böcker för mina barn, från att pendla 80 minuter till mitt arbete eller från att följa Netflix-serier för att ha något att prata om arbetskollegorna med. Jag är barnfri, jag har cykelavstånd till arbetet (i Malmö är det löjligt nära till det mesta) och jag är ointresserad av resor, konsumtion (undantaget second hand-fynd), rörlig bild och annat som vanliga människor ofta är intresserade av.

Jag avundas inte de som tror att tid för sex antingen är något man har eller inte har, när tid i själva verket är något man tar sig (hur mycket tid man kan ta sig varierar förstås). Vad man kan prioritera beror förstås på ens livssituation, men är det något jag inte har är det tid eller lust till är det att relationera med människor som inte tycker sig ”ha tid” att prioritera vår relation.

Kvinna som gillar broccoli

Visst är det praktiskt att gilla broccoli när det får människor att tro man är hälsosam?

Sexologen Tanja Suhinina twittrade om självbehärskning för en tid sedan. Om hur till synes viljestarka människor ofta tycker om att göra sådant som uppfattas som nyttigt. Kanske är det inte självbehärskning som får en att äta broccoli med tahinisås istället för lösgodis.

Jag är en sån där person som tycker om att göra ”nyttiga” saker, motionera (omskrivning för att jag inte klarar av att sitta still längre stunder), sova och ha sex.

Jag gubbsover inte så mycket för att jag är så hälsosam som att jag är hälsosam för för att jag tycker om att gubbsova någon timme mitt på dagen. Gubbsovandet efter sex är en favorit. Det är som att alla ens intressen/behov gärna hakar i varandra. Efter mat vill jag dricka kaffe. Efter oralsex vill jag sova. Efter nattsömn begär min kropp koffein. Mycket praktiskt!

Vad huset har att erbjuda

Om du tänker på vaginala samlag som synonymt med sex är du långt ifrån ensam. Det kan handla om allt mellan sexdebut och fertilitetsappar och ändå är det alldeles för ofta underförstått att sex är lika med vaginala samlag. För du visste väl att användaren av fertilitetsappen ska avstå sex när fertilitetsappen visar att hen är fertil? Glöm allt du inte läst om att den som inte vill riskera att bli gravid kan ha andra sorters sex än vaginala samlag eller använda kondom.

Man uppmanar unga att avstå sex för att undvika oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar. Man hade kunnat tala om säkrare former av sex men antagligen tänker man att unga har en lika snäv definition av sex som en själv (man tänker nog inte alls i ärlighetens namn) i kombination med att man inte har något emot om unga håller på sig.

När vårdpersonal uppmanar dig att inte ha sex på ett tag – fråga vilken sorts sex de menar. Det är inte alls säkert att du bör avstå sex, men däremot vaginala samlag. Våga fråga! Det är inte all vårdpersonal som tar upp frågor kring sex.

Nyligen läste jag Sandra Dahléns bok Hallongrottan där hon etablerar begreppet ”slidsex”.

”Det väldigt många människor ägnar sig åt har vi inget ord för. Och sådant går jag igång på. Varför har vi inte det? Det är en hund begraven här. Det är det som betraktas som sex och det är heteronormativt kodat, det är penis i slidan och på ett sätt, in och ut liksom. Det är så normalt att det inte ens behöver ett ord. Men det finns så mycket att göra där. Varför ska penis in och ut vara det enda, oavsett vilken sexuell läggning man har?” (ETC 9/10-2017)

Dahlén påtalar flera intressanta saker i sin bok, en av dem är att eftersom vi utgår från att sex är lika med kuk i fittan så pratar vi inte om de vaginala samlagen. På så vis är det möjligt för dem att ha en särställning samtidigt som de osynliggörs. Det är inte bara heteronormativt, det bidrar även till sämre slidsex.

Människor kan visserligen prata om vaginala samlag i termer av favoritställningar, men sällan om vad det innebär att vara redo för sådana eller hur olika ställningar kan utföras. Det är säkert en av anledningarna till att så många kommit undan med att tala om den som ligger underst som passiv och motsatsvis om den som ligger överst som aktiv. Märk väl, den som är underst och passiv och den som är överst och aktiv.

När vaginala samlag väl kommer på tal är fokus att kuken måste vara hård, kuken måste in och kukpersonen måste få utlösning. Själva samlaget ska vi helst inte tala om. Hade vi gjort det hade vi blottlagt att det finns olika sätt att ha vaginala samlag på och sannolikt hade fler haft bättre erfarenheter av det. Jag är den första att erkänna vilken banal tankegång det är, men det gör den inte mindre sann. Som det är nu kan man få för sig att det inte går att utveckla de vaginala samlagen, att de bara är. De ska bara bli av, betas av.

Av någon anledning ligger närmare till hands att prata om prata om utförande och teknik när man pratar om oralsex eller att onanera åt något annan. Det enda tillfälle då teknik konsekvent brukar nämnas (dock oklart vilken teknik som åsyftas) är när kukstorlekens betydelse kommer på tal. Storleken spelar ingen roll, huvudsaken är hur man använder kuken, brukar det låta. Hur kuken används syftar förstås på hur den används vid vaginala samlag. Kukstorleksdiskssussionen bottnar ofta i sliddjup. Eftersom en fitta är si och så djup krävs inte mer än si och så stor kuk. Inte undra på att de vaginala samlagen lätt blir tortiga.


För övrigt ser jag fram emot att få läsa en bok om sex där det i förbigående nämns att det finns människor som har vaginala samlag. Klargörandet får gärna lämna läsaren med en känsla av att vaginala samlag inte författarens personliga favorit men något författaren för all del har provat för att veta vad hen talar om.

Den talade kanalen

I fredags lyssnade jag på P1. Döm om min förvåning när det var några från P4 som inte bara gästade kanalen utan även programledde. Programledarna gick ut på stan för att undersöka vem som är den typiska P1-lyssnaren. De träffade några som trodde att det främst var äldre människor som lyssnar på P1. Samhällsintresserade äldre människor.

Häromdagen laddade jag ner några avsnitt av Ligga med P3 i min SR-app. Jag vill tycka om Ligga med P3 för att programmet handlar om sex: Så vill vi bli slickade. Därför har vi INTE oralsex med ett one night stand. Knulla bort dina kroppskomplex. Då är vi som kåtast. Kränkt av kondom.

Återigen gav jag några avsnitt en chans såsom jag aldrig skulle ge en film en chans. Poddavsnitten är ganska korta. Jag är ute och går och vill gärna lyssna på ett intressant samtal om sex och få några nya infallsvinklar. Jag känner inte så många i Malmö som jag kan prata sex med. Jag lyssnar på människor som säger saker om sex, emellanåt intressanta saker, för att i nästa sekund utbrista i vad som verkar vara någon slags försök till neutraliserande skratt. Det där seriösa jag som om sex, det var faktiskt inte så seriöst. Jag är inte en sån där som tar sex på allvar, egentligen.

Det har gjorts seriösa avsnitt om sex i Ligga med P3 också men varenda gång jag tänkt ge programmet en chans har det fått mig att fundera på vad det skulle kunna vara, det har påmint mig om att det inte finns något Ligga med P1. Jag hade lyssnat.

Jag begär inte så mycket av ett program om sex bara programledaren låter sina gäster komma till tals. Och när gästen fått komma till tals får det gärna samtalas. Nu när jag lyssnade på några avsnitt av Ligga med P3 avbröt programledaren Filippa Rosenberg sina gäster gång på gång. Visst fick gästerna prata också, visst hann de säga intressanta saker utan att bli avbrutna emellanåt, men det jag tar med mig är resonemangen som inte fick utvecklas till förmån för ointressanta inflikningar och flabb. Det är något jag känner igen även från en del andra poddar. Därför lyssnar jag knappt på poddar. Istället för att låta medverkande utveckla sina resonemang avbryter man varandra och ”fyller i”. Det kan för all del vara charmigt att lyssna på vänner nära nog att kunna avsluta varandra meningar men att lägga ord i mun på människor som gästar public service?

Jag håller mig till P1 även i fortsättningen. Vill jag ha underhållning kan jag lyssna på renodlade underhållningsprogram. P1 har sådana också.

Skilsmässa kräver betänketid

Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar, av dessa kan 90 dagar inte överlåtas till den andra vårdnadshavaren, eller till någon annan för den delen. Dagarna som inte kan överlåtas brukar kallas pappamånader mot bakgrund av att det framförallt är pappor som överlåter sina dagar. I praktiken tar mammor ut 75 procent av alla dagar med föräldrapenning. Mammor tar ut nästan 90 procent av dagarna innan barnet fyller 2 år.

I dag får vårdnadshavare 180 dagar var om de inte aktivt avstår sina dagar. Därför menar en del att föräldraförsäkringen redan är individualiserad.

Regeringen har föreslagit att 5 månader inte ska kunna överlåtas och även föreslagit att vardera vårdnadshavare ska kunna överlåta 30 dagar till någon annan, exempelvis en släkting.

Pappamånaderna har diskuterats fram och tillbaka. En del vill avskaffa pappamånaderna, andra vill se fler av dem och några vill över huvud taget inte prata om pappamånader utan reservera hälften av dagarna för vardera vårdnadshavare.

Hanne Köller ställde en intressant fråga om syftet med föräldraförsäkringen i Godmorgon, världen! Köller menade att hur man ser på föräldraförsäkringen är avgörande för hur man ställer sig till fler dagar med föräldrapenning som inte kan överlåtas. Frågan var intressant eftersom syftet med föräldraförsäkringen ofta hamnar i skymundan när personer diskuterar antalet pappamånader. Intressant nog är utgångspunkten alltid att föräldrar ska få ut någon form av ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina barn.

Handlar föräldraförsäkringen om barnomsorg eller om föräldraskap? Köller menade att om föräldraförsäkringen handlar om barnomsorg borde politikerna inte lägga sig i vem som ger barnet omsorg, det borde kunna vara någon annan än barnets föräldrar. Handlar föräldraförsäkringen om att trygga föräldrars relation till sina barn kanske man istället landar i att det är två föräldrarelationer som ska tryggas där den ena inte är mindre viktig än den andra.

Att ekonomiska ersättningar är villkorade och inte kan överlåtas hur som helst är i sig ingenting märkvärdigt sett till hur andra ekonomiska ersättningar fungerar. En del brukar jämföra föräldraförsäkringen med pensionen.

Jag läste häromdagen att fler pappamånader är en dålig idé eftersom att vi lever i ett ojämställt samhälle. Fler pappamånader kommer inte att bidra till en ökad jämställdhet, var budskapet. Det är istället kvinnosynen (och manssynen) som är hindret för jämställdhet. Synen på kvinnors och mäns föräldraskap.

Vi pratar inte om mammamånader. Vi pratar om pappaledighet och tvång i samma mening. Pappan ska inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Nog finns problem med hur vi ser på kvinnors och mäns föräldraskap, men jag förstår inte hur det är ett argument emot en individualiserad föräldraförsäkring. Tvärtom är en förhoppning att mäns ökade uttag av föräldraledighet – det är fortfarande frivilligt – ska förändra synen på pappor som någon slags halvföräldrar.

Ett annat argument emot fler pappamånader är att de skulle kunna gå ut över kvinnor som lever i våldsamma och destruktiva relationer. Det sägs att våldsamma män kan använda sina pappamånader för att kontrollera kvinnor de lever med. Redan i dag kan pappor, våldsamma eller inte, avstå från att överlåta sina dagar, visserligen bara 3 månader, så det argumentet ger jag inte särskilt mycket för.

I och med att oppositionen är emot att fler dagar reserveras till vardera vårdnadshavare lär regeringens förslag ändå inte gå igenom.

Det är nog ingen som tror att en individualiserad föräldraförsäkring i sig skulle göra oss jämställda. Det är en av flera tänkbara åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhet är inte av eller på. Det är en relation, som Schyman skulle ha sagt.

En åtgärd som fattas, oavsett föräldraförsäkringens utformning, apropå våldsamma och destruktiva relationer, är att det måste vara enklare att lämna sådana relationer. Det finns kvinnor som misshandlats och till och med dödats av sina män för att de försökt lämna dem. Dessa kvinnor behöver ingen lagstadgad betänketid för att skilja sig.

I dag är betänketiden när det finns barn under 16 år i hushållet, eller när endast den ena maken vill skilja sig, 6 månader.

Tycker man att en person är kapabel att överlåta sina dagar med föräldrapenning borde man rimligen också tycka att hen vet om och när det är dags att skilja sig.

Jag antar att betänketiden syftar till att förhindra okynnesskilsmässor och få äkta makar att hålla ihop ”för barnens skull”. Jag antar också att människor är förmögna att ge sig själva betänketider. Jag skulle gissa att en inre eller gemensam betänketid föregår den lagstadgade som triggas av att det finns barn med i bilden.

Vänsterpartister har vid flera tillfällen motionerat om att avskaffa betänketiden.

”Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad utsätter människor för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen och människor tvingas kvarstanna i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation. För de kvinnor och barn som utsätts för våld av mannen i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är stötande att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas.”

Jag tror inte att en avskaffad betänketid löser problemet med våld i nära relationer, men det är en viktig pusselbit i att göra det något lättare att lämna en partner som utövar våld.

 

Soon to be jurist – ge mig jobb

Om några veckor tar jag juristexamen.

Sedan i slutet av augusti har jag skrivit på mitt examensarbete inom skatterätt. Jag vet inte om jag har berättat det, men det har gjort att jag har haft fullt upp den senaste tiden och inte har haft särskilt mycket tid över till att läsa och skriva.

Examensarbetet ska lämnas in senast den 2 januari.

För närvarande bor jag i en studentlägenhet, vilket betyder att jag kommer att behöva flytta inom kort. Det sägs att allt handlar om kontakter nuförtiden så jag tänkte ge det ett försök.

Jag behöver ett arbete och någonstans att bo. Jag är intresserad av skatterätt och förvaltningsrätt – jag har läst specialkurserna inom företagsbeskattning, internationell skatterätt och förvaltningsprocessrätt – och söker främst arbete inom något av dessa rättsområden. ”Vad är förvaltningsrätt?” har en del frågat mig. Tänk arbete på myndighet.

Annars är skrivjobb alltid av intresse.

I och med att jag ändå måste flytta är jag inte bunden till Stockholm. Får jag välja flyttar jag söderut, gärna till Malmö, men det är inte något måste.

Kontaktförsök var det. Om du som läser det här har arbete till mig eller känner någon som eventuellt har det är det bara att kontakta mig på johannasjdin@gmail.com (inget o/ö). Annars får du gärna dela det här inlägget i dina kanaler. Då blir jag jätteglad!

Tack för att du läser,

Johanna Sjödin

Vi provade fri sex och det gav inget

Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla. Jag läser Tone Schunnesson om sex som livsstilsprojekt och konsumtionsvara. Har inte den här texten skrivits tidigare är den första tanken som slår mig utan att jag kommer på några exempel. Jag lämnas bara med en känsla av att jag läst om ”vi provade fri sex och det gav inget”, ”posterotik” och dejting som konsumtionsvara till ledes.

Kanske borde jag läsa texten som en betraktelse av samtiden och fundera på om jag hade skildrat den annorlunda. För den här sortens texter konstaterar mest, de föreslår inga tänkbara förhållningssätt till sex och det är kanske inte deras uppgift heller. Hur har jag själv skildrat sex? Jag har främst skrivit om sex som något vi har och tänker på. Inte sällan som något människor skulle vilja ha mer av – och bättre.  Det är inte hos mig ni hittat skildringar av sex som något flyktigt ett klick bort.

Jag brukar påminna mig om varför jag har sex. Det är inte för att Tinder finns. Det är inte primärt för att det finns personer vill ha sex med mig. Sex har ett egenvärde för mig som är svårt att sätta ord på. Jag mår bättre av att ha sex.

För andra verkar snarare sexuell återhållsamhet ha ett egenvärde. En del tänker sig att sexuell väntan är ett mått på hur väl en relation kommer att löpa ut. Ett sådant antagande bygger på att andra saker kommer vara viktigare än sex och det tycker jag också på sätt och vis, men sex är fortfarande oerhört viktigt för att jag ska må bra.

Att någon gärna vill ha sex med dig och inte velar fram och tillbaka med vad den vill kan faktiskt vara ett mått på just det, att hen vill ha sex med dig. Det måste inte betyda att hen skulle kunna ”dra över” vem som helst. Eftersom ni inte drog ut på det till femte dejten finns ingenting att bygga vidare på: Vem kom ens på det?

Var gärna seriös med dina avsikter, men förvänta dig inte att du framstår som mer seriös om du drar ut på sex.

Fear of missing out sex

I senast numret av Ottar skriver jag om sex och psykisk hälsa.

»När jag har sex mår jag bra, när jag mår bra vill jag ha sex. Det var inte självklart att sätta ord på det.«

Våra digitala fotoalbum visar nedslag i våra liv. Ibland har jag tänkt att det som får mig att må allra bäst är det som inte syns på sociala medier eller hade platsat i dåtidens fysiska fotoalbum som togs fram vid besök.

 

Häromdagen pratade de om FOMO, fear of missing out, i Kropp & Själ. Sociala medier har gjort att det är enklare än någonsin att jämföra den egna vardagen med andras. Där jämförelsematerialen flödar utmärker sig sexet med sin frånvaro. Vi uppdaterar inte vem som helst om våra sexliv, särskilt inte på social medier. Pratar du ens med din/a sexpartner/s om ert sexliv?

Den som drömmer sig bort och föreställer sig själv någon annanstans gör det knappast för att den plockat fram sin smarta telefon och fått upp ögonen för vilket varierat, långvarigt och njutbart sexliv grannarna ovanför har i jämförelse. När vi har sex är vi fortfarande avkopplade. Det är en av alla saker jag uppskattar med sex. När allting annat känns oviktigt. Mindre skärmtid, mer sängtid!

Allting handlar om jag

”Jag är narcissist och spegelterrorist som kräver mer av livet, mellanbarn som glömts bort i hanteringen. Jag och jag och jag och jag, allting handlar om jag. Men det är mitt liv jag lever dag för dag för dag.”

Det har sagts att selfiekulturen och den ökade användningen av ordet ”jag” i böcker indikerar att personer blivit mer narcissistiska. Att den äldre generationen beklagar sig över den yngre är ingenting nytt, men att den yngre generationen ibland beskrivs som narcissistisk och att det talas om en narcissistisk epidemi bland unga?

Det har för nyansernas skull också sagts att selfiepinnar och mer jag-budskap i sociala medier och på nätdejtingsajter inte kan tas som intäkt för att de narcissistiska egenskaperna har ökat.

Kanske har de narcissistiska dragen alltid funnits, bara det att medvetenheten om dem ökat. Kanske har den tekniska utvecklingen gjort dem mer synliga i den mån egenhändigt tagna självporträtt skulle vara ett uttryck för narcissism. Kanske är det bara så att unga anpassar sig efter samtidens krav på dem, att den kräver personliga ”varumärken” och ett visst mått självförhärligande? Möjligen fanns det andra sätt att vara narcissistisk på när personer tog bilder på sig själva i fotoautomater, eller vad de nu gjorde, eller så har människor renodlat sina narcissistiska drag. Vad vet man. Vad vet jag.

En del har utraderat pronomenet “man” ur sitt språkbruk och ersatt det med “en” av feministiska skäl. För egen del har jag inga problem med att säga “man”. Apropå den ökade användningen av ordet ”jag” ser jag gärna att ”man” ersätts med “jag” när det är befogat. Som när personer pratar om sig själva, uteslutande utgår från sig själva. Tro inte att du kan dölja dina narcissistiska tendenser genom att omformulera dina jag-budskap.

Om människor som tidigare hade gett uttryck för “så där kan man inte göra” övergått till att formulera jag-budskap finner jag det enbart positivt. Inte för att jag tror att människor alltid är medvetna om ifall de menar man eller jag, genom sig själv känner man andra, men det tål att funderas på vad som är “jag” och vad som är “man”. Du kan lära dig något om dig själv. Är det inte fantastiskt så säg.

Fundera på vad som bara är dina egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och vad som är mer allmänna föreställningar. Är ”man” i själva verket ett uttryck för hur du vill ha det eller hur du brukar göra? Om du pratar om eller utgår från dig själv (eller någon annan), varför inte betona det? För att det kan vara känsligt att ge uttryck för vad man tycker och tänker. Det har jag all förståelse för och det är en del av problemet. Men det kan också vara ett sätt att skänka sina egna föreställningar legitimitet genom att framställa dem som mer allmänna än vad de är.

Varje gång någon man ska kommentera att män tycker att håriga kvinnor är oattraktiva för att någon hårig kvinna inte haft vett nog att skämmas över sin kropp och publicerat en bild på den tänker jag: Varför inte bara säga att du finner håriga kvinnor oattraktiva? (Det är tillåtet att ha preferenser. Om och hur man bör ge uttryck för dem är en annan diskussion.)

Varför utge sig för att vara någon slags talesperson för kvinnor eller män som grupp om man inte är det? Jag vill inte höra något mer om vad ingen man gillar eller vad ingen kvinna vill. Feminister har ifrågasatt antifeministers många gånger förlegade manssyn. Det är inte feminister som påstått att män inte skulle förstå ett nej eller att män tänker med könsorganet.

Det är tröttsamt när individuella preferenser framställs som allmänna. Jag vet inte hur många gånger män pratat om vad män tycker om kvinnor och jag undrat varför så många män verkar tro att män är tomma på insidan. Som om det bara vore möjligt att vara man på ett visst sätt och att det ingår att ha åsikter om hur kvinnor ska se ut för mäns skull (för kvinnor ser givetvis ut på ett visst sätt för mäns skull och aldrig för sin egen eller för andra kvinnors skull) och vad kvinnor borde och inte borde göra med sina kroppar.

“Det verkar oerhört svårt att ändra på mansrollen. […] Kvinnor kan utforska hela spektrat av att vara människa på något sätt. Det är det som kvinnorörelsen har hållit på med. Att försöka få vara människa, både svag och stark, tuff och hela kittet.” säger Mia Blomgren i andra delen av kortdokumentären Duktiga pojkar och misslyckade män.

Det finns inget rimligt skäl att framställa individuella preferenser som “manliga” eller “kvinnliga” sådana. Det riskerar att begränsa personer vars preferenser inte överensstämmer med de man ”borde ha”. Inte minst riskerar det att begränsa de som inte ens har funderat på vad de tycker. De som ännu inte inte har haft att förhålla sig till att det går att göra saker annorlunda. Barn kanske är de första man tänker på, men det kan lika gärna gälla vuxna som inte kommit i kontakt med det som brukar kallas normkritik.

Det finns säkert personer som är emot denna utveckling av att det kan gå upp för fler att det finns alltifrån personer som inte bryr sig nämnvärt om vad andra gör med sina liv och kroppar till att det finns olika preferenser och fler sätt än två att vara människa. För dem finns det förstås skäl att framställa sina individuella preferenser som allmänna. Du ska inte tro att det också finns plats för sådana som dig.

Det är väl utmärkt att vara en person som går igång på något, tänker jag. Varför blanda in vad andra vill med sina liv? Varför legitimera att du finner någonting utmärkande för ett gott liv, sexigt, intetsägande eller avtändande med vad andra tycker?

För egen del ser jag gärna fler jag-budskap. Det är ganska självupptaget att tro att ens egna preferenser och föreställningar om ett gott liv låter sig generaliseras. Kan jag tycka.