Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.

Pojkvänner utan hud

I Dagens Nyheter läser jag om dejtingspel i Japan och digitala flickvänner och pojkvänner.

”– Många som vi frågade föredrog en virtuell flickvän för att de kände att de kunde vara sig själva och de fick inte kritik för hur de var. Flera uttryckte att de bara ville ha en partner som inte dömde dem och tyckte om dem som de var. Det är ett så pass individualiserat samhälle och många är ganska reserverade, så de här spelen kan ses som någon slags eskapism, säger hon.”

Säg den som inte kan relatera till att man vill kunna vara sig själv bland människor man tycker om. Jag blir illa berörd när andra beskriver hur de försöker att förändra partners. Jag förstår också att det kan finnas saker man kan vill förändra i sina relationer men det är något annat än att välja någon för att den ser ”rätt” ut, har ”rätt” utbildning, inkomst eller rätt någonting annat och utifrån det försöka anpassa personer efter någon mall av hur en flickvän eller pojkvän bör vara.

Det finns förstås saker man får så lov att acceptera om man vill ha relationer med icke-virtuella flick- och pojkvänner. Ibland vill man olika saker. Ibland går det att kompromissa. Det finns alltid saker man kan störa sig på i relationer och då tänker jag inte bara på så kallade kärleksrelationer. Huvudsaken är att det man får ut av relationen i stort väger upp dessa störningsmoment.

Den som gett upp idén om icke-virtuell partner för att den inte tål kritik kan väl sägas ha accepterat att de egna kraven är oförenliga med att ha en viss sorts nära relationer. Men därifrån till att skaffa en virtuell partner? Jag kan inte relatera alls.

Jag har en del relationer över internet. Med riktiga människor, kan tilläggas. Människor som jag antagligen aldrig kommer att träffa och inte känner något behov av att träffa. Det gör visserligen ingenting om vi skulle springa på varandra i något sammanhang, men det är inget måste för relationens fortlevnad. Relationen är och har aldrig varit något annat än en relation online. Det är inte ens säkert att det skulle vara lika trevligt att umgås i den så kallade köttvärlden.

Mycket löser digitaliseringen, men mitt behov av icke-virtuell fysisk och sexuell närhet är konstant. Det blir ingen digital pojkvän eller man i byrån i form av en sexrobot för mig.

Ensamma singlar och ännu mer ensamma barnfria

“Historiskt sett har singlar ansetts farliga, sjuka och neurotiska. Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat.

Det händer att singlar idag blir exkluderade från middagar, har svårt att hitta en bostad och förväntas jobba över. Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen ”singeldiskriminering” börjat användas.”

Senaste Stil I P1 handlar om att vara singel. Programmet uppmärksammar singlar som valt att leva som singlar. Personer som är singlar utan att befinna sig i någon slags väntrum. Singelhushåll ska inte förväxlas med att vara singel, men för en del singlar som bor själva kan det vara något som har vuxit fram med tiden. Du kanske bor själv, inledningsvis med en tanke om att det är tillfälligt, men det är inte alla som träffar någon, åren går och en del av dem kommer på sig själva med att det är rätt bekvämt att bo själv. Det finns för- och nackdelar med allt. Några fördelar kan vara att man inte behöver anpassa sig efter någon annan, att man kan ha vilken inredning man vill (ja, det är på riktigt ett exempel som nämns i programmet) och att fritt kunna disponera över sin tid på ett annat sätt än om man bor med en partner (eller har barn i hushållet för den delen).

I programmet pratar de också om föreställningar om singellivet och fördomar om singlar. Föreställningen att singellivet är ensamt, att singeln knappast kan ha en meningsfull fritid. Den ensamma singeln kan utan vidare arbeta när ingen annan vill. Singeln har ändå ingen som saknar hen där hemma.

Jag lyssnar på programmet och känner igen mycket av det som sägs från diskussioner mellan barnfria personer. Om singlar är ensamma är barnfria singlar ännu mer ensamma. Barnfria, singlar eller inte, kan berätta om arbetsgivare som utgår från att föräldrar vill ha lediga högtidsdagar och prioriterar deras ledighet framför barnfria personers. Barnfria kan också, med eller utan partner, få höra att de kommer att bli ensamma, men till skillnad från singeln gäller det framförallt på ålderns höst. För alla barn hälsar på sina äldre föräldrar och finns där när det kniper.

Tänk om det är så att en del väljer till singelhushållet och/eller väljer bort föräldraskapet just för att de värderar sin tid och vill ha mer tid över till sig själva, till sitt.

Tid är den svagare partens skydd

Första gången jag träffade honom sågs vi på en bar i vårt bostadsområde. Vi drack ett glas rödvin och innan vi gick hem till honom och hade sex förvarnade han mig om att han skulle träffa en vän som var i stan som han inte hade träffat på flera år efteråt. Vi sa att vi skulle ses igen. Jag promenerade hem i tron att jag äntligen hade träffat en storkukad person i Vasastan som jag återkommande kunde ha sex med.

Andra gången vi sågs träffades vi hemma hos honom och hade sex. Efter en stund såg han till att vi avslutade vad vi höll på med. Det blev betydligt kortvarigare än första gången. Jag fick veta att han hade ett möte han skulle till. Denna gång hade han inte förvarnat mig. Hade jag vetat att vi bara hade en halvtimme på oss hade jag inte bemödat mig med att titta förbi.

Att han hade bokat in något nära inpå första gången och förvarnat mig hade jag egentligen inga synpunkter på även om jag brukar föredra att ha sex i timmar när jag har sex med en ny person. Att han hade bokat in något än närmare inpå andra gången fick mig att ana ett mönster. Han vill enbart ses för att ha sex. Jag har ingenting emot om andra vill ha den sortens relationer men det är inte vad jag är ute efter. Jag vill inte bara komma och gå.

Bokar man in en lunch med någon ger det sig självt att man är inställd på att ses en kortare stund. Ibland kan man dra ut på en lunch till en och en halvtimme men knappast så mycket mer. Med sex är det annorlunda. Det finns inga oskrivna regler om hur länge man bör ses i samband med det som det finns med middagsbjudningar och annat men jag brukar i alla fall inte boka in flera saker nära inpå. Särskilt inte om jag ska träffa nya personer. Med personer man känner är det enklare. Man vet hur lång tid man brukar ses och vad man vill få ut av relationen. Men även med personer man känner kan det vara trevligt att förvarna ifall man bara kan ses som hastigast. Det är inte konstigare än att jag inte skulle ta initiativ till att gå ut och fika med någon och försvinna till ett annat möte efter en kvart utan att först ha flaggat för det.

När personen i Vasastan ville ses en tredje gång sa jag som det var, att jag inte ville ha någon KK-relation. Det ville han, men han respekterade att jag ville någonting annat och det var ingenting mer med det. Efter andra gången bestämde jag mig för att det inte skulle bli någon tredje gång. Jag har flera bra personer i mitt liv, det krävs någonting särskilt för att jag ska ta in någon ny. Att någon har stor kuk och bor inom rophåll är uppenbarligen inte tillräckligt skulle man kunna tro när det snarare är så att bristande respekt för min tid förtar så gott som allt annat.

tidUr Utan personligt ansvar av Lena Andersson.

Bokar jag in att jag ska träffa någon eller göra något brukar det innebära att jag måste tacka nej till eller avstå någonting annat. Det är inte alla som begriper det. Det känns inget vidare att behöva tacka nej till någon för att man ska träffa någon annan för att senare inse att man hade haft tid att träffa båda.

Relationer bör inte vara på den ena personens villkor. Jag har valt bort relationer med personer som inte vill bestämma tid, som vill hålla saker öppna och bestämma senare. Jag vill ha relationer där man underlättar saker för varandra. Jag värderar min tid och prioriterar sex alldeles för högt för att lägga min begränsade tid på personer som vill vara ”spontana”. Är du inte värd en tid i någons kalender är du inte värd någonting. Apropå ingenting har jag fått ett SMS av folktandvården. De har bokat in en tid åt mig. Jag ska vara där om 2 veckor.

Här går vi och kompletterar varandra

Senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1 handlar om fördelen med åldersskillnad i relationer och jämnårighetsnormen. De som har en relation med någon betydligt yngre eller äldre vet att åldersskillnaden inte upptar ens vakna tid. Åldersskillnad kan för all del vara något man reflekterar över inledningsvis, särskilt om det är ens första självvalda åldersblandade relation. Kommer det fungera? Vad ska andra tycka?

Med tiden vänjer man sig vid att man har en relation med någon som har ett visst kön och är ett född ett visst årtal (det sägs att människor får ”behålla” den ålder de hade när man lärde känna dem).  Samtidigt kan personer som bryter mot jämnårighetsnormen räkna med att bli påminda om detta av sin omgivning emellanåt. Just ja, jag träffar en person av samma kön eller just ja, jag träffar en person som är betydligt yngre eller äldre än mig.

I Kropp & Själ berättar några medverkande som lever i relationer med åldersskillnad om personer som trott att deras partner varit antingen deras förälder eller deras barn. En man som medverkar har erfarenhet av personer som undrat om hans partner är hans mamma. Kvinnan i relationen har funderat på om inte sådana frågor ställs för att man känner på sig att det nog inte är så, för att markera att man har noterat åldersskillnaden.

Det behöver förstås inte handla om att personer vill markera något när de frågar om någon är ens förälder lika lite som när de frågar om (eller utgår från att) någon är ens partner eller syskon. Jag kommer till exempel att tänka på en mor och en son som ibland passerar som ett par.

För omgivningen kan åldersskillnad i relationer vara en stor sak, inte minst om man håller handen på stan. Det ska sägas att jag personligen inte märkt av några dömande blickar. Jag har heller inget minne av att jag reflekterat över om någon varit ”för gammal” för mig. Jag har snarare reflekterat över när jag träffat någon som varit eller visat sig vara jämnårig. Och då brukar jag ändå vara ganska generös i min tolkning av ”jämnårig”.

Det är som att jag vant mig vid hur jag lever och skapat mina egna normer. Jag blir påmind om de som väljer partners för att de är jämnåriga eller har en viss kroppslängd emellanåt. Just ja, det finns människor som fortfarande äter kött.

Åldersskillnad kan vara något som andra har svårt att hantera. Det kanske måste få vara så innan det upphör att förvåna givet att det stannar vid blickar och oinsatta frågor. Hot och hat får aldrig accepteras.

Visst är det så som tas upp i Kropp & Själ att åldersskillnad i relationer fortfarande anses ha ett nyhetsvärde. Medierna tycks oförmögna att skriva om kändisars relationer (om  man över huvud taget bör skriva om dem är ett annat blogginlägg) utan att nämna eventuell åldersskillnad. För all del påpekas om någon är yngre eller äldre emellanåt, men reagerar vi när medierna inte gör stor sak av det? För att inte tala om alla gånger då vi förblir omedvetna om åldersskillnaden för att den inte kommer på tal. All medierapportering är inte negativ och sensationalistisk även om vi tenderar att reagera på den som är det.

Åldersskillnad i relationer kanske måste få väcka viss uppmärksamhet (den behöver som sagt inte vara negativ) innan personer vänjer sig vid att somliga har åldersblandade relationer. Kanske måste personer som känner sig manade prata om åldersskillnad i relationer och då med fokus på jämnårighetsnormen för att det ska sluta ha ett nyhetsvärde, för att fler ska förstå att relationer kan bygga på annat än jämnårighet. Inte minst borde personer som har barn förstå detta.  (Ett tag lekte jag med tanken att fråga föräldrar vad de fick ut av att umgås med sina betydligt yngre barn men jag behärskade mig. Obs! jag har ingenting emot barn.)

Uppmärksamma gärna åldersskillnad i relationer men fundera över premisserna. Det är annars lätt hänt att personer som lever i åldersblandade parrelationer blir satta att försvara sig mot de negativa föreställningar som finns och faller för sådant en omgivning marinerad i jämnårighet vill höra. Då blir det inte sällan förenklingar som att vi kompletterar varandra eller jag är mogen för min ålder och hen omogen för sin, vi möts på mitten.  Ärligt, hur ofta tänker du ”här går vi och kompletterar varandra”?

Det går förstås inte att säga att relationer med jämnåriga eller icke-jämnåriga personer skulle vara på ett visst sätt. Säg den relation som är den andra lik annat än ytligt sett från ett utifrånperspektiv. Det är trots allt individer med personlighet och prylar man har relationer, inte med bärare av en viss ålder.

Partnerkompetensen kön eller snygg

Är det korrekt uppfattat att de som begär att få att bli valda på grund av kompetens, vad nu det är, men som inte skulle klara av att bli valda på grund av kön eller snygg inte har några problem med att reduceras till kön eller snygg när det gäller partnerval?

Personligen skulle jag inte tacka nej till en okej lön på grund av kön eller snygg, men de som har råd kan väl tacka nej och göra någon billig poäng av det, eller något. Mer principiellt diskutabelt vore om någon ville ha en relation med mig enbart på grund av mitt kön eller att jag är snygg.

Nu tror jag sällan att det är så enkelt att det är en faktor som avgör val av person i några sammanhang, men om vi föreställer oss att någon ville ha en relation med mig för att den uppfattar mig som kvinna, en snygg sådan. Utöver det uppenbara problemet, i den mån man upplever att det är ett problem, med att reduceras till kön eller snygg tror jag inte att någon av oss skulle få ut särskilt mycket av den relationen. Om man inte räknar eventuell status, kolla jag har relation med en kvinna, som är snygg, till särskilt mycket.

Är det partnerkompetens för er att vara av ett visst kön eller snygg? Det är det inte för mig. Jag föredrar att ha relationer med begåvade personer som förstår min ironi och får mig att skratta. Om vi menar att det är ett problem att reduceras till kön eller snygg i andra sammanhang förstår jag inte varför det skulle vara oproblematiskt att ses som partnermaterial på grund av kön eller snygg.

Seriösa relationer

Det finns personer som sticker ut på Tinder. Personerna som har profiler med presentationer. Då tänker jag inte på de som angett ålder och kroppslängd utan de som har skrivit någonting om sig själva. Jag sveper aldrig höger (sveper man bilden åt höger gillar man vad man ser) på personer som saknar presentationer.

Samtidigt kan jag förstå de som inte skriver något då jag hakar upp mig på personer som söker efter något seriöst utan att definiera vad som är seriöst för dem. Jag finner det oseriöst. Jag föreställer mig att de flesta som är ute efter något seriöst har en monogam relation i åtanke, men vad vet jag. I andra sammanhang hade jag frågat personer vad de menar med seriöst. På Tinder sveper jag vänster.

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Själv tycker jag att det är seriöst att kunna vårda flera sociala och sexuella relationer samtidigt. Inte mindre seriöst än att ha en sexuell relation.

Men ”något seriöst” är mer än bara monogami. Det finns en ”seriös” dejtingkultur som jag inte är särskilt insatt i mer än att jag vet att den finns och att vissa anser det oseriöst att ”dejta” flera personer åt gången eller att ha sex innan man setts ett visst antal gånger. För närmare detaljer får ni fråga någon som dejtar.

Jag ser det som seriöst att ha sex första gången man ses. Fungerar det fungerar det och man kan fortsätta ses om man känner för det. Jag ser inget skäl att dra ut på det, men så har jag heller inga idéer om att mitt värde står och faller med hur tidigt in i relationer jag har sex. Om andra har sådana idéer rör det mig inte i ryggen.

Jag brukar inte beskriva mina relationer som seriösa, men om någon undrar är de flesta av dem seriösa utifrån hur jag ser på seriositet. Seriositet ett positivt laddat ord. Säg den som skulle beskriva sina relationer som oseriösa.

Seriöst för mig att ta ansvar för att man ses, att inte bara säga att man måste ses. Vanlig artighetsfras i Stockholm är ”vi måste ses någon dag”. Det är seriöst att höra av sig till varandra med jämna mellanrum. Vidare är det seriöst att kunna prata om vilken sorts kontakt man vill ha. Mindre seriösa är relationer som bygger på att den ena underhåller och tar initiativ.

De mest oseriösa personerna att ha relationer med är sådana som det inte går att planera något med för att de vill ha alla dörrar öppna. Personer som får andra att känna sig som inhoppare. För massor av år sedan träffade jag en person som aldrig kunde ge klara besked om hen hade tänkt att komma på fester och liknande. En sådan som inte ens tackade för inbjudningar. De gånger hen gav klara besked var om det gällde någon tillställning alla (som betydde något) ändå skulle på. Inte sällan tillställningar med ett begränsat antal platser.

Det är inte helt ovanligt att personer vill ha alla dörrar öppna ifall det skulle dyka upp någon mer statusfylld fest. Om man aldrig kan planera in saker ska man inte bli förvånad om man får andra att känna sig som reserver. För hur skulle människor vars umgängen inte tål att skrivas in en kalender annars känna? Din tid är säkert viktigt för dig, men andras tid är också viktig. Om inte för dig så åtminstone för dem.

Relationer på den enes villkor är inte särskilt seriösa vare sig de är sociala, sexuella, monogama eller icke-monogam. Borde personer som lever ickemonogamt försöka omformulera vad som är seriöst? Kan inte de monogama få vara seriösa i fred? Om personer vill definiera sina relationer som seriösa är det bara att göra det. Jag bryr mig inte mer än att jag ser ut som ett levande frågetecken när någon letar efter något seriöst. På en rak fråga skulle jag säga att de flesta av mina relationer är någorlunda seriösa. Eller snarare, jag jobbar på det. Relationer är något man gör.

En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina partners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvärd även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen: Sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben

Relationslimbo och dubbla måttstockar om sexuell frihet

”Jag vill inte att du har sex med andra”. En vän återgav vad sexpartners hade uttryckt ovetande om hur dennes sexliv artade sig när vi samtalade om sexuell flersamhet vid något tillfälle. Min vän som delvis på grund av våra samtal varit ointresserad av att leva monogamt de senaste åren.

Varför vill de inte att du ska ha sex med andra, undrade jag. Inget svar. Några av dem ska ha upprepat denna önskan utan att de för den skull ha önskat någon monogam relation. De har själva varit sexuella med olika personer parallellt och några har till och med berättat mer eller mindre detaljerat om sina sexuella möten.

Genom sig själv känner man andra. De här personerna kan relatera till att få ut något av att ha sex med olika personer parallellt och inser – om de tänker efter – att andra också kan det, men varför vill de förvägra dem det?

Monogami som krav för fortsatt umgänge anses okej, men det gör inte ensidiga krav på att få vara sexuellt exklusiv för någon. Hade det senare ansetts mer okej hade de kanske krävt det, vad vet jag. Jag vill inte att du har sex med andra, är det något vissa vanemässigt säger till sexpartners de har för avsikt att träffa igen eller något de utsätter enstaka personer för?

Jag har i och för sig träffat flera personer med erfarenhet av monogami som sett ett enda hinder med ickemonogami. Nämligen att ickemonogamin låter ens primära partner ha sex med andra. De skulle inte ha någonting emot den friheten för egen del, tvärtom, men när allt kommer omkring har deras partners trohet ett högre värde och monogami måste man av vara två om. I praktiken torde de vara överrepresenterade bland de som är otrogna.

Vad handlar detta ”hinder” för ickemonogami om? Är det vanlig missunnsamhet som tillåts spilla över på dem vi påstår oss älska eller tänker de att de har kommit längre i sin sexualitet och är ”mogna” att ha sex med andra på ett ansvarsfullt sätt utan att det äventyrar den primära relationen?

Går det inte att ha sex med nya personer utan att förväntningar om ensidig sexuell exklusivitet väcks, undrade min vän. Jag föreställer mig att det går, själv har jag bara en sådan erfarenhet, men egentligen är jag fel person att svara på det då jag är ganska öppen med min ickemonogami. Hur vanlig just denna dubbelstandard är har jag ingen aning om, men i stort är nog att hålla sig med dubbla måttstockar för sin egen och andras sexuella frihet ganska vanligt.

Jag kommer osökt att tänka på att de som kan ha hur mycket sex som helst utan att det finns någon anledning att problematisera deras sexliv medan andras ska problematiseras redan vid ett förhållandevis lågt antal sexpartners. Andra dubbelstandarder kan handla om vilka som har rätt att visa hud och vara ”sexuellt utmanande”. Jag tänker framförallt på de som emellanåt bär urringade plagg som om det vore en självklar rättighet, men har invändningar mot att andra också gör det om urringningarna visar aningen ”för mycket” hud (eller om de inte har överkroppar som ”lämpar” sig för urringade plagg) och uttrycker det som om det vore någon slags objektiv sanning. I deras föreställningsvärld har man tillämpat en måttstock och kommit fram till en logisk slutsats. Den urringningen på den överkroppen är minsann inte okej!

Försvar av monogami är många gånger ett försvar av kontrakt. Vad är det för fel på att antingen komma överens om monogami eller låta bli att göra anspråk på den andres sexuella exklusivitet? Samma sak med personer som förväntar sig en tids sexuell avhållsamhet av personer de brutit upp med. Om man vill fortsätta begränsa någon sexuellt gör man i sådana fall inte slut på en relation inom ramen för vilken det anses tillåtet givet att det finns ett kontrakt.

Säga vad man vill om tanken att man har sex och därefter aningen går in i en monogam relation och fortsätter ha sex eller avstår både relation och fortsatt sex, men den ordningen erbjuder åtminstone inte några överraskningar att tala om. Relationslimbot vissa ägnar sig åt – vi är inte ihop, men du ska inte ha sex med andra – är betydligt mer orättvist och svårnavigerat.

Sociala medier är mitt preventivmedel!

Pelle Filipsson kom ut med en bok om ofrivilligt föräldraskap för några år sedan, Den vackraste gåvan, och många tänkte säkert att en mor aldrig skulle skriva en bok om att hon inte kunde älska sitt barn, vilket Filipsson faktiskt gjorde. Corienne Maier, även hon förälder, skriver i boken No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn att hon hade låtit bli att skaffa barn om hon hade vetat om vad som väntade. Daily Mail publicerade nyligen en artikel om Isabella Dutton, förälder till i dag vuxna barn, som ångrar att hon skaffade två barn med sin partner som ursprungligen ville ha fyra. Dutton gick med på att skaffa barn mot sin vilja. Hur tänker en person som går med på någonting sådant, eller den som försöker övertala sin partner att skaffa barn med henom, kan man undra, men det finns ingen anledning att fråga i efterhand. När barn väl är satta till världen får man finna sig vid det.

Vi som inte har barn får låta bli att upprepa andras misstag. Låta bli att skaffa barn med personer vi inte vill ha barn med och låta bli att försöka övertala andra att bli förälder till ett gemensamt barn. Det är enkelt att se till att det inte blir några barn om man inte vill ha några.

När min mens var sen för första gången någonsin, det var inte alls länge sedan, tänkte jag på det eventuellt levande inom mig som en parasit. ”Like parasites, they took from me and didn’t give back’” som Duttom uttrycker det om sina existerande barn. Jag skyddar mig och visste innerst inne att jag inte hade något skäl att oroa mig för graviditet, men jag blev ändå orolig. Vi har fri abort i detta land, men jag vill för allt i världen inte bli gravid eller göra abort. Jag hade förstås gjort det om något hade parasiterat på min kropp, men det hade ofrånkomligen varit ett personligt nederlag. Jag som förespråkar att ”knulla runt” ansvarsfullt ska inte bli gravid.

Det jag kan uppskatta med alla föräldrar som twittrar, bloggar och statusuppdaterar om positiva och negativa saker med att vara förälder är att de ger oss som inte är föräldrar en inblick i hur det kan vara att ha barn. Det går förstås inte att förstå fullt ut utan att ha egna, men det är eftersträvansvärt att val är medvetna, att man vet vad man väljer, inte minst när det gäller så stora beslut som det att skaffa barn.

Gå inte med på att bli förälder mot din vilja, skydda dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,