Vänja sig vid minskad klimatpåverkan

”För miljö och klimat är det bäst att undvika att köpa nya kläder – och använda det som redan finns i gardroben.” (Heidi Avellan i Sydsvenskan 3/1-2020).

Jag följer klimatdebatten med ett visst intresse utan att själv vara engagerad i klimatdebatten eller tillhöra någon klimatorganisation.

Jag oroar mig för klimatförändringarna men gör inte något konkret för att påverka i en annan riktning. Visst har jag länkat jag till artiklar om utsläpp av växthusgaser och uppvärmningen av jordens temperatur, att jag tipsat om något avsnitt av Klotet i P1 som jag gärna lyssnar på. Däremot har jaginte  kontaktat makthavare. Jag skriver sällan om klimatet trots att skrivandet är det som ligger mig närmast till hands när det gäller påverkansarbete. Delvis tror jag att det beror på att jag inte känner mig tillräckligt påläst.

Jag frågade häromdagen en klimatengagerad vän om han kunde rekommendera några läsvärda fackböcker om klimatförändringarna och klimatfrågan. Det kunde han och tillade att de säkert går att låna på biblioteket.

Personer som inte har ägnat klimatfrågan en tanke kanske främst tänker på klimatengagenang i termer av att avstå från saker. Avstå från att flyga och äta kött.

Häromveckan kunde jag på radion höra att vi måste sluta resa. Vad som avsågs var resor med flyg.

Den senaste tiden har det även diskuterats om man borde avstå från att skaffa barn för klimatets skull.

Personligen är det sällan jag känner att jag avstår från något. Jag har alltid tagit tåget eller bussen när jag rest längre sträckor inrikes. Jag har ätit vegetariskt sedan jag var 14 år och känner inte att jag avstår från att äta kött. Det slog mig nyligen att jag knappt skriver om att jag är vegetarian på sociala medier längre. Jag förvånades av hur Olga Tokarczuk, 2018 års nobelpristagare i litteratur, skildrades som politiskt kontroversiell i Polen på grund av att hon är vegetarian. Vad enkelt det är att bli hemmablind!

Jag cyklar och går i en stad där det är högst normaliserat att ta sig fram för egen maskin. Jag har aldrig haft körkort eller framfört ett motorfordon.

Jag förstår om människor som flyger varje år, äter kött till var och varannan måltid och handlar kläder varje månad skulle känna att de gjorde avkall på mycket om de började leva som mig.

Jag tror inte att individens val löser klimatkrisen. Och det säger jag inte för att i nästa tag ursäkta mitt flygande och kräva att politiker förbjuder flygresor.

Däremot tror jag att det är nödvändigt att människor drar ner på exempelvis sin köttkonsumtion för att fler i deras närhet ska följa efter. Fler måste vänja sig vid klimatsmartare val som med tiden bleknar av självklarhet.

Det minsta vi som inte engagerar oss i klimatdebatten kan göra är att försöka minska vår egen klimatpåverkan.

2020 ska jag börja tågskryta

En gammal bekant från Västernorrland flyttade till Skåne innan jag hade några som helst planer på att flytta till Malmö. Valet föll på Malmö för att det var tillräckligt långt bort för att avhålla bekantingen från Sundsvall. Flytten tjänade sitt syfte och min bekant har inte varit i Sundsvall på flera år. (Det är knappt 100 mil från Malmö till Sundsvall eller 9 timmar med tåg.)

Stannar du på marken? Om ja, stannar du också hemma? Jag varken smygflyger eller tågskryter, men nog har jag skrutit om att jag får gratis kaffe om jag reser med SJ. SJ-kaffet som var godare för 10 år sedan.

Jag har publicerat tågselfies med kaffepappersmuggar sedan jag började ta selfies för ett halvt liv sedan. Inte för att skryta om att jag valt bort flyget till förmån för tåget utan för att jag velat dokumentera mitt liv och berätta att jag varit på resande fot. Kanske har jag undermedvetet velat normalisera tågresandet – ett civiliserat sätt att resa. Valet stod dock aldrig mellan att flyga eller ta tåget utan mellan att ta tåget (eller i förekommande fall bussen) eller stanna hemma.

Sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö har det blivit glesare mellan mina tågselfies. Ta tåget inrikes säger jag med samma självklarhet som jag väljer bort 9 timmar ombord på ett tåg. Vi ska inte ens prata om den där gången då jag tog bussen från Malmö till Stockholm.

I början av februari tar jag tåget till Stockholm. Jag tänker inte tågskryta då, snarare skämmas en smula över att jag alldeles för sällan besöker staden och människorna som jag någonstans hoppas att jag en dag kan återvända till. Tillsvidare hoppas jag på snabbtågen.

Firar man jul om man inte är stressad?

I eftermiddags hade jag vägarna förbi stadsbiblioteket och lånade en handfull böcker inför julledigheten. En barnlös kvinna är inte något riktig kvinna, ska August Strindberg ha sagt. Den här oriktiga kvinnan som inte är på ordmärkarhumör ser fram emot att ha svårt att fylla sina dagar under de två nästkommande veckorna. Julen är trots allt barnens högtid.

Jag fortsätter förneka att jag firar jul trots att jag skickar julkort varje år och använder särskilda julfrimärken för ändamålet. Jag har ingenting emot att samlas för att umgås över mat och alkohol. Kalla det julfirande om ni vill. Jag kan till och med uppskatta julkaffe, julte och tjocka strumpor med julmotiv och annat som handeln rear ut i januari.

Julmaten får ni dock behålla för er själva. Kanske är det julskinkan och allt annat på julbordet som jag aldrig har ätit som får mig att svara att jag inte firar jul på frågor om var jag ska fira jul. Jag må vara uppvuxen med att buffé är något utöver det vanliga, men när associerades julbord med buffé? Långt innan jag blev vegetarian var julbord allt jag inte kan äta. Istället har jag förknippat julbord med överflöd och matsvinn. Förvisso inte helt olikt andra bufféer.

Kanske är det frånvaron av julklappar, förväntningar och stress som gör att jag inte känner mig som någon som firar jul. Stress inför julen förtar en del av högtiden tänker jag utan att vara någon julexpert.

 

Värmeljusskrot är inte förpackning

Under årets mörka månader konsumerar jag en del värmeljus.

”Det är lite ironiskt att se människor tända värmeljus och släcka ellampor för miljöns skull. De allra flesta ljus består till stor del av paraffin som är tillverkat av fossil olja, samtidigt som det svenska elsystemet innehåller väldigt lite fossil energi.” skriver Anders Friström (Sveriges Natur 16/11-2016)

Nu bränner jag inte värmeljus i tron att jag gör en insats för miljön, men allt jag läser om värmeljusens innehåll och återvinningen av aluminiumkoppen får mig att vilja införskaffa riktiga lampor. Skandalöst nog har jag inte ens en ordentlig läslampa.

Den som uppskattar levande ljus kan för all del läsa på om de råvaror som används och fundera på vilken råvara som ger det miljövänligaste ljuset. Den som föredrar miljövänligare ljus som inte är tillverkade av slakteriavfall får läsa på ytterligare.

Alldeles oavsett ska värmeljusbehållarna återvinnas när ljusen brunnit ut. Sedan 2015 klassas värmeljusbehållare tillverkade av aluminium inte längre som förpackningar. Såvitt jag förstår beror det på en ny tolkning av EU:s förpackningsdirektiv. Omklassificeringen innebär att aluminiumkopparna inte längre ska sorteras som metallförpackningar i den vanliga metallåtervinningen där rimliga människor sorterar konservburkar.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall  

Aluminiumkoppen är metallskrot sedan 2015. Vad gör man då med sitt metallskrot som man kanske köpt på möbeljätten för en spottstyver? Metallskrot återvinns vid en återvinningscentral. Inte den vanliga återvinningsstationen utan den där som är något av ett projekt att ta sig till, särskilt om man inte har bil. Innan du återvinner värmeljusbehållaren i containern för metallskrot ska du ta bort vekeshållaren av järn. Även vekeshållaren ska sorteras som metallskrot men den bör separeras från behållaren för att undvika att aluminiumet hamnar bland järnet och hanteras därefter. Järn sorteras ut med hjälp av magneter och om det finns järn kvar i behållaren riskerar aluminiumet att brännas upp istället för att återvinnas eftersom järn smälter vid en högre temperatur än aluminium.  Ett slöseri med energi och material som hade kunnat sparas med andra ord.

Detta skrivs för att jag har dåligt samvete över att jag har sorterat mina värmeljusbehållare som metallförpackningar i tron att jag har gjort rätt. Jag har visserligen pillat bort vekespluppen men den har jag slängt i hushållssoporna.

Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.

Få något gjort

Kvällarna tillbragte hon med att skriva. Jag hade önskat att det stämde, att jag var mer produktiv om dagarna. Jag tänker ofta att jag ska ha vägarna förbi något café efter arbetsdagens slut och läsa eller skriva, men det finns annat i livet som lockar. Jag tänker att jag borde återuppta styrketräningen, men jag urskuldar mig med att jag inte har något lyftarvänligt gym i närheten.

Jag vill så väldigt mycket. Men ingenting blir av. Det kan hända att jag överdriver något. Nog gör jag saker, men jag känner för den skull inte att jag får något gjort. Jag är inte typen som klappar mig själv på axeln för att jag strukit åtta skjortor. Finns hon ens?

Tänk om jag hade besökt ett museum, samtalat om något intressant med en vän, kunnat vara behjälplig på något sätt eller gått på ett seminarium, författarsamtal eller en konsert. Det kanske händer massor av intressanta saker i Malmö bara det att jag inte vet var och när?

Jag läser högt för mig själv:

”Enformigheten i de vuxnas tillvaro hade alltid fyllt mig med medömkan; när jag gjorde klart för mig att detta inom kort skulle bli min egen lott, greps jag av ångest. En eftermiddag hjälpte jag mamma med disken, hon diskade och jag torkade. Genom fönstret såg jag muren kring brandstationen och andra fönster där kvinnor stod och gnuggade kastruller eller rensade grönsaker. Varje dag lunch och middag; varje dag disk; dessa timmar som i det oändliga upprepades och som inte leder någonstans skulle jag leva på det sättet?” (s. 122 ur En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir)

När jag satt där på en av bänkraderna längst fram till vänster i hörsalen på Stockholms universitet visste jag mycket väl att jag skulle se tillbaka på den tiden med saknad. Tänk vilken lycka att mer eller mindre dagligen få lyssna på begåvade människor som har intressanta saker att säga, människor som faktiskt bryr sig om något.

Permanent bostadsbrist, tillfälliga boendelösningar

Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”

När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.

Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?

När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.

Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.

Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.

Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.

Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?

Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.

Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej med balkonger som används.

Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?

”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.

Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.

Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca

Ett intresse jag har är att köpa klänningar på secondhand-butiker och gå på fredagsdejt i mina fredagsdejtsklänningar. Be mig inte ens förklara detta enkla nöje.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca i en ny klänning, men helst inte med en klänning som beter sig som Maria Maunsbachs gjorde:

”Jag blickade ner: den nya sammetsklänningen, hal som en ål, hade glidit upp och satt som en stor korv i midjan på mig. På nederdelen var jag så gott som naken.

Och inte en endaste av alla som glott på mig hade påpekat detta. Det skulle kunna kännas bittert, men i ärlighetens namn gör det mig glad. Det är precis detta som jag tycker är det bästa med Malmö, som jag inte stöter på någon annanstans. I Stockholm hade säkert en vänlig kvinna genast ryckt in för att skydda min sedlighet.”

Jag har faktiskt varit med om detta i Stockholm. Jag promenerar omkring planlöst på Kungsholmen när en vänlig kvinna påpekar att min kjol har åkt upp. Jag har ingen aning om hur länge jag hade visat någon centimeter av min nylonförsedda röv, men om vi ska tro Maunsbach; antagligen inte tillräckligt länge för att göra någon på gott humör.

Tjejer som vill ha bra spartips

Häromdagen snubblade jag över #tjejersomsparar och i mitt tycke rätt grundläggande spartips. Kanske tillhör jag inte målgruppen för #tjejersomsparar bara.

Vem behöver tipsas om att det är billigare med matlådor än att äta lunch ute? Det förstår vem som helst som inte blandar ned en påse oumph (dyrt vegetariskt protein) i matlådan. Inte heller behöver jag tips om hur jag kan spara flera tusen per år genom att avstå den där take away-latten om dagen. Det är lite som alla grundläggande tips som delas ut till människor som vill leva mer klimatsmart. Knappast något för de som redan avstår från att flyga, åker kollektivt, källsorterar och äter vegetariskt.

Det är ganska grundläggande att man måste skära ned på något för att kunna spara. Det borde åtminstone vara det, men kanske har alla erbjudanden om köp 3 stycken lime för 15 kronor och spara 5 kronor fått oss att tro att vi kan spendera oss till sparande?

Det som provocerar mig mest är nog rubriker om personer som lyckats spara ihop pengar. Jag förväntar mig historier om någon som började på noll, vände och vred på varenda krona och en dag hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt, men får historier om sådana som fick en välbehövlig buffert serverad på sin 18-årsdag:

”Jag hade förmånen att få fonder och aktier när jag var liten. När jag blev arton år gammal och fick ta del av pengarna var jag tacksam över att ha dem som buffert och jag valde att fortsätta spara aktivt.”

Det är ingen naturlag att man måste göra av med alla medel som flyter in på kontot, sluta kolla jämförelsepriser eller anamma en högre standard på alla områden bara för att man får en högre inkomst. Du kan fortsätta handla på Lidl. Du måste inte börja handla märkespasta bara för att, men lägg för all del på 10 kronor om du tycker att en viss pasta är godare.

Jag försöker leva som när jag var student fast med en lön. Jag tänker inte köpa dyrare tvål bara för att jag kan. Oväntade besök får gärna tänka att jag är en ICA Basic-tvål-tjej. Jag är trots allt en kvinna som uppskattar män som köper dubbeldusch.

Inte har jag något intresse av att sluta handla kläder på secondhand-butiker för att jag har råd att köpa nya kläder. Jag gillar secondhand, så enkelt är det.

Måste saker vara glättiga så fort de vänder sig till tjejer? Jag vill ha aha-upplevelser. Överraska mig med riktigt bra spartips!

Res mycket med tåg medan du är ung

Har läst antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15.

Saker jag visste när jag var 15: Res mycket medan du är ung.

Jag har alltid tyckt om att resa med tåg, åtminstone när tågen avgår och ankommer i tid. Ännu mer sedan det finns fritt wifi ombord på tågen.

Jag uppskattar att kunna sätta mig ned och bara ta det lugnt, läsa en bok eller skriva ett blogginlägg.

Häromdagen var jag med om att ett natttåg som skulle avgå från Stockholm C ställdes in. Det har aldrig hänt mig tidigare att ett tåg ställts in. Det tog några timmar innan vi fick det definitiva beskedet. Eftersom jag bor i Malmö nuförtiden satt jag kvar på tåget, inställd på att få sova på min plats under resten av natten. Strax efter midnatt, 3 timmar efter att tåget skulle ha avgått, lämnade tåget perrongen. Väl I Uppsala tog vi in på ett hotell på SJ:s bekostnad. Hotellet hade ett begränsat antal lediga rum, men resenärerna var hjälpsamma och samsades om rummen.

Jag var egentligen uppgiven på grund av förseningen och att jag bara skulle få några timmars sömn, men flera av barnen på tåget höll igång och skrattade. Kan de hålla humöret upp mitt i natten kan jag också det, tänkte jag.

Det bästa som finns är att sätta sig på bussen eller tåget och resa bort, det spelar ingen roll var man åker, sa min mor häromdagen. Jag håller med om att det är trevligt att resa med tåg och att resmålet är av underordnad betydelse. Det är alltid trevligt att se nya ställen i Sverige. Har jag bara medhavd mat och dryck kan jag utstå det mesta. För egen del håller jag på att utforska Skåne.

Res mycket medan du är ung. Är du under 15 år behöver du bara haffa en vuxen för att resa utan kostnad med SJ. Jag kan vara en sådan vuxen! 

Res mycket med SJ medan du är under 26 år. Därefter är något lägre priser och sista minuten-biljetter ett minne blott ett bra tag framöver. I vart fall om du inte har giltigt studentkort. Som vuxen måste du ha framförhållning och boka resan i god tid innan om du vill komma undan relativt billigt.

En annan har jag blivit SJ-vuxen och lagt ut drygt 1 700 kronor på ett antal tågresor. Vi får se hur mycket resande det blir framöver. Tillsvidare reser hur mycket jag vill inom Skåne län för 695 kronor.

Om någon på Österlen, i Staffanstorp, Ramlösa eller Arild vill ha besök är det bara att skriva en rad.