Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.

Permanent bostadsbrist, tillfälliga boendelösningar

Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”

När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.

Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?

När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.

Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.

Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.

Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.

Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?

Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.

Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej men balkonger som används.

Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?

”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.

Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.

Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca

Ett intresse jag har är att köpa klänningar på secondhand-butiker och gå på fredagsdejt i mina fredagsdejtsklänningar. Be mig inte ens förklara detta enkla nöje.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca i en ny klänning, men helst inte med en klänning som beter sig som Maria Maunsbachs gjorde:

”Jag blickade ner: den nya sammetsklänningen, hal som en ål, hade glidit upp och satt som en stor korv i midjan på mig. På nederdelen var jag så gott som naken.

Och inte en endaste av alla som glott på mig hade påpekat detta. Det skulle kunna kännas bittert, men i ärlighetens namn gör det mig glad. Det är precis detta som jag tycker är det bästa med Malmö, som jag inte stöter på någon annanstans. I Stockholm hade säkert en vänlig kvinna genast ryckt in för att skydda min sedlighet.”

Jag har faktiskt varit med om detta i Stockholm. Jag promenerar omkring planlöst på Kungsholmen när en vänlig kvinna påpekar att min kjol har åkt upp. Jag har ingen aning om hur länge jag hade visat någon centimeter av min nylonförsedda röv, men om vi ska tro Maunsbach; antagligen inte tillräckligt länge för att göra någon på gott humör.

Tjejer som vill ha bra spartips

Häromdagen snubblade jag över #tjejersomsparar och i mitt tycke rätt grundläggande spartips. Kanske tillhör jag inte målgruppen för #tjejersomsparar bara.

Vem behöver tipsas om att det är billigare med matlådor än att äta lunch ute? Det förstår vem som helst som inte blandar ned en påse oumph (dyrt vegetariskt protein) i matlådan. Inte heller behöver jag tips om hur jag kan spara flera tusen per år genom att avstå den där take away-latten om dagen. Det är lite som alla grundläggande tips som delas ut till människor som vill leva mer klimatsmart. Knappast något för de som redan avstår från att flyga, åker kollektivt, källsorterar och äter vegetariskt.

Det är ganska grundläggande att man måste skära ned på något för att kunna spara. Det borde åtminstone vara det, men kanske har alla erbjudanden om köp 3 stycken lime för 15 kronor och spara 5 kronor fått oss att tro att vi kan spendera oss till sparande?

Det som provocerar mig mest är nog rubriker om personer som lyckats spara ihop pengar. Jag förväntar mig historier om någon som började på noll, vände och vred på varenda krona och en dag hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt, men får historier om sådana som fick en välbehövlig buffert serverad på sin 18-årsdag:

”Jag hade förmånen att få fonder och aktier när jag var liten. När jag blev arton år gammal och fick ta del av pengarna var jag tacksam över att ha dem som buffert och jag valde att fortsätta spara aktivt.”

Det är ingen naturlag att man måste göra av med alla medel som flyter in på kontot, sluta kolla jämförelsepriser eller anamma en högre standard på alla områden bara för att man får en högre inkomst. Du kan fortsätta handla på Lidl. Du måste inte börja handla märkespasta bara för att, men lägg för all del på 10 kronor om du tycker att en viss pasta är godare.

Jag försöker leva som när jag var student fast med en lön. Jag tänker inte köpa dyrare tvål bara för att jag kan. Oväntade besök får gärna tänka att jag är en ICA Basic-tvål-tjej. Jag är trots allt en kvinna som uppskattar män som köper dubbeldusch.

Inte har jag något intresse av att sluta handla kläder på secondhand-butiker för att jag har råd att köpa nya kläder. Jag gillar secondhand, så enkelt är det.

Måste saker vara glättiga så fort de vänder sig till tjejer? Jag vill ha aha-upplevelser. Överraska mig med riktigt bra spartips!

Res mycket med tåg medan du är ung

Har läst antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15.

Saker jag visste när jag var 15: Res mycket medan du är ung.

Jag har alltid tyckt om att resa med tåg, åtminstone när tågen avgår och ankommer i tid. Ännu mer sedan det finns fritt wifi ombord på tågen.

Jag uppskattar att kunna sätta mig ned och bara ta det lugnt, läsa en bok eller skriva ett blogginlägg.

Häromdagen var jag med om att ett natttåg som skulle avgå från Stockholm C ställdes in. Det har aldrig hänt mig tidigare att ett tåg ställts in. Det tog några timmar innan vi fick det definitiva beskedet. Eftersom jag bor i Malmö nuförtiden satt jag kvar på tåget, inställd på att få sova på min plats under resten av natten. Strax efter midnatt, 3 timmar efter att tåget skulle ha avgått, lämnade tåget perrongen. Väl I Uppsala tog vi in på ett hotell på SJ:s bekostnad. Hotellet hade ett begränsat antal lediga rum, men resenärerna var hjälpsamma och samsades om rummen.

Jag var egentligen uppgiven på grund av förseningen och att jag bara skulle få några timmars sömn, men flera av barnen på tåget höll igång och skrattade. Kan de hålla humöret upp mitt i natten kan jag också det, tänkte jag.

Det bästa som finns är att sätta sig på bussen eller tåget och resa bort, det spelar ingen roll var man åker, sa min mor häromdagen. Jag håller med om att det är trevligt att resa med tåg och att resmålet är av underordnad betydelse. Det är alltid trevligt att se nya ställen i Sverige. Har jag bara medhavd mat och dryck kan jag utstå det mesta. För egen del håller jag på att utforska Skåne.

Res mycket medan du är ung. Är du under 15 år behöver du bara haffa en vuxen för att resa utan kostnad med SJ. Jag kan vara en sådan vuxen! 

Res mycket med SJ medan du är under 26 år. Därefter är något lägre priser och sista minuten-biljetter ett minne blott ett bra tag framöver. I vart fall om du inte har giltigt studentkort. Som vuxen måste du ha framförhållning och boka resan i god tid innan om du vill komma undan relativt billigt.

En annan har jag blivit SJ-vuxen och lagt ut drygt 1 700 kronor på ett antal tågresor. Vi får se hur mycket resande det blir framöver. Tillsvidare reser hur mycket jag vill inom Skåne län för 695 kronor.

Om någon på Österlen, i Staffanstorp, Ramlösa eller Arild vill ha besök är det bara att skriva en rad.

Hej till Malmö

Nu har jag bott i Malmö i 3 veckor. Personer frågar vad jag tycker om Malmö. Jag har ännu inte kommit in i staden och tagit till mig att jag bor här. Det får gärna ta sin tid. Jag har inte bråttom någonstans och vill gärna få vila i känslan av allt är nytt och spännande.

Jag har visserligen aldrig varit bortrest i 3 veckor men det skulle inte förvåna mig om det finns studier på att det tar sin tid att känna sig hemma från det att man satt sin fot i en ny stad. Det beror förstås på varför man flyttat. I mitt fall handlade det om att jag ville ha miljöombyte. Jag ville bo i en större stad samtidigt som jag ville ha cykelavstånd till och från jobbet. Jag ville bo i en stad där det går att få tag på ett boende utan att ruinera sig. Några efterhandskonstruktioner måste jag också få kosta på mig: Jag ville undersöka om människor är mindre stressade i Malmö och om ens sociala relationer är annorlunda här. Visst ser jag människor bakom skärmar på caféer, men betydligt färre verkar använda dem som så kallade coffies.

Jag har knappt någon aning om hur stadens busslinjer sträcker sig men jag har skaffat appen Skånetrafiken. Jag är ännu inte hemma med stadens cykelbanor och huvudleder men jag tycker om att cykla bland andra och har ännu inte haft någon nära döden-upplevelse. Hittills har jag kunnat ta nya vägar till jobbet om jag velat, det har bara varit att ta in på en för mig okänd tvärgata. Jag har lite för ofta kommit på mig med att cykla på trottoarerna och fått intrycket av att det finns någon lokal ordningsstadga som tillåter det eller så är alla cyklister här anarkister. Hjälm använder de då inte.

Det är andra gången jag flyttar till en ny stad. Antalet personer jag känner i stan är lätträknade. Några helgdagar har min sociala interaktion bestått av att hälsa på någon granne, kassörskan, bartendern, cafépersonal och något barn som frågade vad jag hette och pratade på innan jag hastade iväg (jag ångrar att jag inte frågade om jag fick vara dess barnvakt). I dag frågade någon mig om vägen.

Jag börjar få någon slags grepp om var de olika stadsdelarna i innerstan ligger. Om jag fick välja fritt skulle jag vilja bo i Slottsstaden, vid Davidshall, S:t Knuts torg eller Möllevångstorget på grund av närheten till allt inklusive barer, caféer och parker.

Jag uppskattar frukt- och grönsaksstånden på Möllevångstorget. Jag borde gå till havet oftare. Jag har hittat några favoritcaféer. Jag borde skaffa ett gymkort. Jag har hittat några secondhandbutiker som jag tycker om. Jag gillar att var och vartannat café har vegansk mat även om jag oftast bara dricker kaffe när jag fikar. Jag borde ha vägarna förbi någon asiatisk livsmedelsbutik för jag vill köpa tofu á 400 gram. Jag vill besöka Kulturbolaget (tydligen ska man säga KB) och Moriska Paviljongen någon gång. Jag borde lära känna någon som läser dagstidningar och/eller lyssnar på P1. Alternativt borde jag hitta något café där jag kan läsa papperstidningar. Jag måste skaffa bibliotekskort på stadsbiblioteket. Jag vill få användning av min picknickryggsäck snart för jag har aldrig ätit medhavd mat i en park här. Utöver det vill jag äta på Laziza igen.

Kärleken till sakerna

Då ville jag bo på Kungsholmen, vid Rådhuset, men jag förstod att det aldrig var ett alternativ. När jag var inne på Stiftelsen Stockholms Studentbostäders hemsida för snart 3 år sedan och insåg att det fanns studentlägenheter i Vasastan tänkte jag att det nästan var Kungsholmen. För första gången hade jag om än tillfälligt ett förstahandskontrakt. Tillfälligt är relativt när man har flyttat runt under en period. Jag skulle ändå bo där under min fortsatta studietid.

Passa på att rensa när du ändå ska flytta läser jag i olika flyttguider. Varje gång jag flyttat inom Stockholm har jag gjort mig av med saker. Flyttar du runt har du inte så mycket val om du inte kan härbärgera dina saker hos någon. När jag flyttade hit flyttade jag från 25 kvadratmeter till en lägenhet med en boyta på 18 kvadratmeter. Då när jag bodde något större var det någon som frågade mig var jag hade mina saker. Det här är allt jag äger utöver en del saker jag har på vinden, svarade jag.

Vi kan kalla det minimalism men det är inte den där självvalda minimalismen. Jag har gjort minimalismen till min för att kunna stå ut med att jag gjort mig av med möbler som personer har skänkt till mig. Det har inte varit drömmar om ett ljust och fräscht hem. Det har varit tyvärr har jag inte plats för dig bokhyllan och även om jag hade haft det hade jag inte kunnat ta med dig. Det har varit hoppas att någon annan tar hand om dig och uppskattar dig lika mycket som jag har gjort trots att du bara är ett ting. Det är inte det att jag inte gillar saker. Jag grät på ett konditori vid Medborgarplatsen när jag insåg att någon hade stulit min cykel som jag hade parkerat längs Götgatan. Stockholms farligaste gata om man ska tro det man läser i medierna.

Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.

Minimalismen är vår tids konsumistiska estetik, skriver Lisa Magnusson: ”När [Fumio Sasaki] skryter med att han numera kan packa ned hela sitt liv på 40 minuter undrar jag bara: Till vilken nytta då? Varför ska man sträva efter att vara så lätt att radera?” (DN 16/2-18).

”Man ska inte ha skuldkänslor om man inte lämnar dödsboet i ­perfekt ordning.” Lotta Olsson skriver om att städa dödsboet efter sin far och ”döstädning”: ”Men tanken har faktiskt aldrig slagit mig att pappa borde ha städat innan han dog för att underlätta för sina barn, eller för att framstå som mer välordnad.” (DN 18/1-17)

Olsson fortsätter: ”Det man inte har rensat ut är klassaspekten, för givetvis är det inte de fattigaste som skryter med allt de har slängt bort. Det är de välbeställda som sorterar bort, för de behöver aldrig vara rädda för att inte ha råd att köpa nytt. Men hörni, köp bara bra kvalitet och tidlös design så behöver ni inte så mycket. Städning är en otäck liten klassfråga, och fattigdom handlar ofta om att inte ha råd med kvalitet.”

Så är det förstås. Skrivbordet från 70-talet är förresten av bra kvalitet.

Nattringare gör sig icke besvär

I min bok är en man inte chanslös om han inte betalar notan. Däremot kan jag garantera att den man som ringer mig in på småtimmarna är det. Sedan flera år tillbaka har jag min telefon på ljudlöst kvällstid. Detta för att en man en gång ringde mig sent på nattkröken. Jag lät bli att svara och stängde av ljudet då jag befarade att fler telefonsamtal skulle trilla in. Men så skedde icke. Efter denna erfarenhet blev det en vana att manuellt ställa in telefonen på ljudlöst när jag gick och la mig.

Sedan en tid tillbaka har jag en telefon som tillåter mig att schemalägga när den ska vara på ljudlöst. Telefonen är inställd på ”stör ej”-läge mellan klockan 21 och 06. Detta trots att jag har varit förskonad från så kallade booty calls sedan den där enda gången.

Jag har vid några tillfällen sagt att jag aldrig kommer låta en man komma emellan mig och min sömn, men att jag gärna sover med honom. Nattringaren har nog ingen aning om att han saboterade för andra potentiella nattringare eller så visste han precis vad han gjorde, men det skulle jag inte hålla för sannolikt.

Hej till Malmö

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan

Bloggläsare,

Jag ska flytta till Malmö eftersom jag har en anställning där från och med mars.

Önskemål: Jag vill hyra en etta under minst 1 år med tillträde så snart som möjligt. Gärna en centralt belägen lägenhet.

Det är positivt om det finns tillgång till förråd.

Om inte du har en lägenhet eller ett rum att hyra ut kanske du känner någon som har det?

Skriv en rad om du undrar över något: johannasjdin@gmail.com (inget o/ö).

Med vänliga hälsningar,
Johanna Sjödin

Sociala medier i brist på farmödrar

Var är farmor när man behöver henne? Min farmor beklagade sig gärna över sitt hälsotillstånd. Hon hade kronisk ryggvärk och astma. Hon kedjerökte och hade rökhosta. Som barn hatade jag rökare som grupp, men jag gjorde ett undantag för farmor. Vid något tillfälle när vi satt i hennes bruna hörnsoffa i skinn framför TV:n som alltid stod på fattade hon min hand och sa att hon skulle sluta röka. Det kändes högtidligt. Hon hade uppenbarligen snappat upp vad jag tyckte om tobaksrökning. Jag brukade gå och handla åt henne. Vid något tillfälle frågade hon mig om jag också kunde köpa cigaretter åt henne. Jag vägrade. Jag kommer inte ens köpa cigaretter till dig när jag har åldern inne, meddelade jag. Farmor slutade aldrig röka, jag vet inte ens om hon försökte. Vid något tillfälle sa hon till och med ”min rökning är bra för mig”.

En gång önskade farmor sig en duschborste i julklapp. Du får inte önska dig en kortlek, sa barnbarnet. Jag gick till Body Shop. De hade en exklusiv duschborste i trä som kostade 399 kr. Jag gick till en matvarubutik och hittade en badborste i plast för tjugo kronor. Det var kanske lika bra, för min farmor som mindes ransoneringsåren var dålig på att använda exklusiva saker. Den där dyra Body Shop-tvålen jag gav till henne, den kan ha kostat 90 kronor, räckte i flera år. Den använder jag bara vid speciella tillfällen, sa hon. Är det något jag tar med mig är det: använd silvret, låt det inte ligga orört i någon låda.

Farmor ville beklaga sig över sitt hälsotillstånd och utsättas för smärta. Jag skrapade hennes rygg med duschborsten. Hårdare! Du måste ta i! För en stund kände hon ingen smärta. Jag lyssnade när hon beklagade sig. Jag kunde förstås inte sätta mig in i hur hon mådde. Jag hade inte ens upplevt mensvärk. Jag vet bara att jag är likadan när jag är sjuk eller har ont i, jag vill beklaga mig. Jag vet inte om den ”mansförkylda” mannen finns på riktigt, men om han finns är jag som han gånger tre. Eller farmor.

Efter farmors död ringde jag henne någon gång. Några signaler gick fram innan det slog mig att hon inte kunde svara.

I brist på en farmor att beklaga sig för skriver man om sin situation på sociala medier. Det är så synd om en. Som om ingen hade varit sjuk innan (lugn, det är bara influensa). Man stirrar upp i taket. Man drabbas av dödsångest vid läggdags. Tänk om hjärtat skulle stanna. Man har ingen aptit men rent intellektuellt vet man att man borde äta något. Man trycker i sig ett tortillabröd innan man sluter ögonen och gör ett allvarligt försök att somna. Någon energi att göra ordentlig mat finns inte och man hade ändå inte klarat av att äta den. Man tänker också på de som har det värre, som till exempel hemlösa som har feber, skabb eller andra krämpor. Vilket helvete. Man tröstar sig med att man åtminstone har ett hem. Resten är bara mörker en dag i taget.