Skulle läsa 40 skäl att skaffa barn

Corinne Maier har skrivit boken “No kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. Jag brukar ibland skriva skäl 16584 att inte skaffa barn, skäl 547 att inte skaffa barn, och så vidare. För det pratas ofta om att man borde skaffa barn, men sällan om varför det är en bra idé. Ännu mindre pratas det om varför man ska förmå andra att skaffa barn med tanke på hur vanligt det ändå är att människor försöker.

Jag följer alltifrån personer som inte vill ha barn till personer som inte kan få barn på det vanliga sättet. De kan berätta om en omgivning som undrar “när det är dags”. Jag följer också personer som har barn och uppmanas att skaffa fler. Tro inte att du har gjort rätt för dig när du satt ett barn till världen, barn ska minsann ha biologiska syskon.

Det skrivs mig veterligen inga böcker på temat “40 skäl att skaffa barn”. (Ivar Arpi gjorde dock ett försök i ledarform för en tid sedan.) För skaffa barn det bara är något du ska göra. Det är de som frivilligt avstår från att skaffa barn, de som fortsätter att vara icke-föräldrar livet ut, som måste motivera sin barnfrihet trots att man inte föds till förälder. Och för att bemöta alla som undrar varför en del inte vill begå föräldraskap brukar jag ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, lista skäl att avstå från att skaffa barn. På mina villkor.

Skäl 68541 att inte skaffa barn är alla dessa debatter på sociala medier om hur föräldrar utövar sitt föräldraskap och om olika (i deras tycke) förkastliga föräldralivsstilar (jag hade antagligen anammat samtliga på ren trots). Amma eller inte amma. Sova ihop (det kallas visst samsova) eller inte sova ihop med sina barn. Separera eller hålla ihop för barnens skull. Du hatar ditt barn om du ger det socker. Håll inte på med din telefon hela tiden. Ta inte hem nya sexpartners efter separationen, barnet kan bli otryggt. Någonstans vill jag tro att det går att “logga ut” från alla dessa debatter annars har jag svårt att förstå föräldrar som inte drar ned på skärmtiden av ren självbevarelsedrift.

Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.

Föräldraskap utan varningstexter

”Vi får höra allt om föräldraskapets fantastiska händelser redan som mycket unga” skriver Mahtab Almqvist i en debattartikel i Metro. ”När man får medicin så kommer den alltid med ett långt papper om alla dess biverkningar. Jag hade önskat mig ett sådant ihop med mitt graviditetstest, första barnmorskebesöket eller varför inte redan på ungdomsmottagningen när de delade ut gratis kondomer och p-piller. För även om nätet är fullt av de olika välsignelser vi får med våra barn, så finns det ingen varningstext. Men varningarna inför att bli förälder skulle kunna bilda en hel bok.”

Nej, det delas inte ut varningstexter till unga, personer som försöker att skaffa barn eller gravida, men en fantastisk sak med sociala medier är att många föräldrar delar med sig av föräldraskapets uppsidor och nersidor när de inte hittar på saker barnen sagt.

Internet är så mycket mer än ”olika välsignelser vi får med våra barn”. Om du bara får ta del av föräldraskapets uppsidor i dina flöden har du råkat ut för en filterbubbla.

Jag har läst så mycket om föräldrar som inte får sova, eller föräldrapar där den ena får sova och den andra känner att den dragit det kortaste strået i föräldraskapet, om motstånd mot offentlig amning, om moraliserande kring andras föräldraskap, om amningssvårigheter, om oro och en känsla av otillräcklighet som förälder (läs: mamma) och partner, berusande kärlek, kroppsvätskor överallt och ett tilltagande överseende med fläckiga kläder, om ljuvlig bebislukt, städande och tvättande som aldrig tar slut, om mjuk bebishud, fallerat sexliv, ojämställdhet (hushållsarbete, föräldraledighet, VAB, hämta och lämna barnen, med mera), soffor som fått möta tuschpennor, feministiska uppvaknanden (pappan kallas barnvakt, sonen i rosa kläder blir felkönad, blöjtillverkare och leksaksaffärer som adresserar reklam till mammor, förskolelärare som kontaktar mamman i första hand, kvinnor löper en ökad risk för att utsättas för våld under graviditeten, med mera), kroppar som läcker urin och avföring, kroppar och underliv som brister, delade magmuskler, sänkt sexlust, Bolibompasex, stressiga morgnar, ingen tid till vuxna samtal, om att inte få gå på toaletten ifred, att allting tar så mycket längre tid (klä på sig, komma iväg, handla mat, med mera), stress med att hämta och lämna på förskolan, att man blir mamma och pappa inför varandra och upphör att vara ett kärlekspar, med mera.

Jag tror inte att det går att förstå hur det kan vara att vara förälder till fullo utan att själv vara det. Därmed inte sagt att det finns en berättelse om föräldraskapet eller föräldrarollen.

Vad som finns är massor av personligt berättade ”varningstexter”. Föräldrar där ute delar med sig av hur det kan vara att ha barn. Bara den som tittar bort kan missa merparten av det jag listat ovan (en lista som inte på något sätt gör anspråk på att vara heltäckande).

Finns det inget problem med dessa personligt berättade varningstexter då? Jo, de är av föräldrar och för föräldrar. De vänder sig inte till unga som kanske inte ens har funderat på om de vill ha barn. Berättelserna ska ofta fungera som igenkänningshumor. Det är inte meningen att du ska läsa också om föräldraskapets nersidor för att kunna fatta ett informerat beslut. Du ska skaffa barn och när du gjort det kan du få dela med dig av dina nyvunna insikter (nej, menar du att småbarnsföräldrar sover sämre?).

Jag skrev att jag inte tror att det går att förstå hur det är att vara förälder som barnlös/barnfri. Det ska inte förväxlas med att alla måste eftersträva egna erfarenheter av föräldraskap.

Personer som inte vill skaffa barn kan sällan återanvända personligt berättade varningstexter när de ska motivera (!) sin barnfrihet. Barnfria ifrågasätts till och med av föräldrar som skulle kunna tapetsera sovrummet med personliga berättelser om föräldraskapets umbäranden. Har andra tagit alla de chanser/risker föräldraskapet innebär ska du också göra det. På så sätt fungerar berättelserna inte som varningstexter utan som kollektivt ventilerande.

Ventilera gärna om föräldraskapets nersidor om du vill, men förvänta dig inget annat än att en del kommer ta dig på orden och välja bort dem.

Hur skulle din varningslista för den som vill skaffa barn se ut?

Ensamma singlar och ännu mer ensamma barnfria

“Historiskt sett har singlar ansetts farliga, sjuka och neurotiska. Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat.

Det händer att singlar idag blir exkluderade från middagar, har svårt att hitta en bostad och förväntas jobba över. Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen ”singeldiskriminering” börjat användas.”

Senaste Stil I P1 handlar om att vara singel. Programmet uppmärksammar singlar som valt att leva som singlar. Personer som är singlar utan att befinna sig i någon slags väntrum. Singelhushåll ska inte förväxlas med att vara singel, men för en del singlar som bor själva kan det vara något som har vuxit fram med tiden. Du kanske bor själv, inledningsvis med en tanke om att det är tillfälligt, men det är inte alla som träffar någon, åren går och en del av dem kommer på sig själva med att det är rätt bekvämt att bo själv. Det finns för- och nackdelar med allt. Några fördelar kan vara att man inte behöver anpassa sig efter någon annan, att man kan ha vilken inredning man vill (ja, det är på riktigt ett exempel som nämns i programmet) och att fritt kunna disponera över sin tid på ett annat sätt än om man bor med en partner (eller har barn i hushållet för den delen).

I programmet pratar de också om föreställningar om singellivet och fördomar om singlar. Föreställningen att singellivet är ensamt, att singeln knappast kan ha en meningsfull fritid. Den ensamma singeln kan utan vidare arbeta när ingen annan vill. Singeln har ändå ingen som saknar hen där hemma.

Jag lyssnar på programmet och känner igen mycket av det som sägs från diskussioner mellan barnfria personer. Om singlar är ensamma är barnfria singlar ännu mer ensamma. Barnfria, singlar eller inte, kan berätta om arbetsgivare som utgår från att föräldrar vill ha lediga högtidsdagar och prioriterar deras ledighet framför barnfria personers. Barnfria kan också, med eller utan partner, få höra att de kommer att bli ensamma, men till skillnad från singeln gäller det framförallt på ålderns höst. För alla barn hälsar på sina äldre föräldrar och finns där när det kniper.

Tänk om det är så att en del väljer till singelhushållet och/eller väljer bort föräldraskapet just för att de värderar sin tid och vill ha mer tid över till sig själva, till sitt.

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Temadagar som inte finns

I förrgår var det ofrivilligt barnlösas dag och i går mors dag. Jag ägnar inte 28 eller 29 maj åt att konstatera att det inte finns någon dag för frivilligt barnlösa och begär heller inte att någon annan instiftar en sådan.

Jag tror inte på att kapa andras dagar för att beklaga mig över dagar som inte finns. Det är bara kränkta män som använder andras dagar åt att lyfta dagar som inte finns. (Bortse från att det redan finns en mansdag)

Jag har inte ens funderat på om det borde finnas en dag för barnfria förrän nu, men till skillnad från många andra uppskattar jag temadagar. Ju mindre allvarligt menade desto bättre. Veganpizzans dag den 29 januari till exempel.

Jag vill inte vara förälder men förstår att många andra vill det. Jag har absolut inget emot att det finns en dag för ofrivilligt barnlösa, det är bara positivt när personer lyfter sina frågor på olika sätt.

Som barnfri vill jag inte få min barnfrihet ifrågasatt av vare sig föräldrar eller ofrivilligt barnlösa. Vi behöver inte förstå varandra utan bara visa varandra grundläggande respekt. Där brister en del föräldrar, ofrivilligt barnlösa och barnfria. Fler föräldrar i och med att de är fler men också för att det finns en norm som säger att vi ska (försöka) skaffa barn.

Rätten till kvinnors kroppar

Om kvinnor kan få utstå okända män som tar på deras kroppar verkar det inte vara något i jämförelse med vad gravida får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses som någon slags allmän egendom.

Jag har knappt någon erfarenhet av att personer tar på min kropp mot min vilja i offentliga miljöer och då jag inte tänkt bli på tjocken lär det inte bli några händer på min mage heller. Om jag inte skulle bli tjock av andra skäl vill säga. Tjocka kan också råka ut för personer som tror att de är gravida och tar på deras kroppar.

Något annat än att ta på andras kroppar men som också har sin grund i att man lägger sig i sådant som inte angår en är: ”Congratulations! When are you due?”. När ska oskicket att fråga personer om de är gravida upphöra? Fråga inte personer om de är gravida punkt slut. Om de är det lär du få reda på det tids nog. Det spelar ingen roll om du är nyfiken, om någon annan är gravid angår inte dig. Personen kanske försöker att bli gravid, inte kan få barn, har erfarenhet av missfall eller inte vill ha barn. Alldeles oavsett är det inte din sak om någon annan är gravid.

Flera svarar ”jag är bara tjock” när personer undrar om de är gravida. Då jag inte fått den frågan någon gång har jag ingen aning om vad jag skulle svara men jag tror generellt på undvikande svar när personer lägger näsan i blöt. I andra sammanhang sitter svaret ”det angår inte dig” i ryggmärgen. Om någon invänder ”jag undrade bara” eller ”man måste kunna fråga” är det bara att upprepa ”det angår inte dig” och förhoppningsvis inser personen sitt misstag.

Barnfri eller barnlös

Allt fler som valt bort barn kallar sig barnfria. Andra kan beskriva sig själva som både barnfria och barnlösa. Personligen föredrar jag att kalla mig barnfri då då ”lös” ofta indikerar en brist, exempelvis arbetslös, bostadslös och innehållslös. Bekymmerslös och förutsättningslös är några undantag.

Barnlös är ett användbart ord om man pratar om personer som inte har några barn men skulle vilja ha det. En del talar om ofrivillig barnlöshet i motsats till frivillig barnlöshet, men då allt fler talar om barnlöshet och barnfrihet har behovet av motsatsparet ofrivillig barnlöshet och frivillig barnlöshet minskat. Därmed inte sagt att alla tagit till sig att barnfri kan ha positiv innebörd i jämförelse med barnlös som i ofrivilligt barnlös. För en del är det fortfarande främmande att det finns personer som inte har barn och heller inte har någon önskan att skaffa barn.

Veganer och barnfria

Det är med veganer som med barnfria. Man delar kosthållningen eller barnfriheten, men det behöver inte innebära att man skulle få ut någonting av att umgås med varandra. I övrigt kan man ha betydligt mer gemensamt med körsnärer och småbarnsföräldrar. Det är inte ens säkert att det ger någonting att prata om barnfrihet med en annan barnfri person. En del barnfria klarar man inte av, framförallt inte de som tycker illa om barn och unga, andra vill man lära känna och prata om allt möjligt med.

För mig är inte barnfri en identitet. Det är något jag är, men jag skulle inte säga att det är något jag gör. Det skulle inte falla mig in att kolla in vilka hotell och restauranger som är barnfria eller liknande innan jag bokar rum eller bord.

Det är enkelt att få för sig att bara för att någon bryter mot normen i något avseende så är den säkert intressant som person överlag, men då misstar man sig. Barnfria miljöer är inte befriade från begränsande normer. Barnfriheten blottar snarare andra normer. Veganer och barnfria kommer i alla uppsättningar. Barnfria är heterosexuella och monogama. Barnfria har husdjur. Barnfria äter djur. Barnfria är som alla andra i mångt och mycket fast utan barn. De är inte nödvändigtvis mer toleranta bara för att de begär att andra ska tolerera deras val.

Som barnfri vill man kanske tro att man har mer gemensamt med andra barnfria än vad man i själva verket har för annars blir urvalet av tänkbara personer att ha relationer med än mer begränsat. Det är nämligen inte helt ovanligt att barnfria inte vill leva med personer som har barn från tidigare relationer.

Olika erfarenheter av remiss till sterilisering

Läser om en 29-åring som vill sterilisera sig, men inte blivit tagen på allvar av den läkare hen träffat med anledning av det. 29-åringen ska ha blivit ombedd att återkomma om ett halvår när hen funderat igenom det mer. Använd preventivmedel och diskutera saken med en kurator. Läkaren ska också ha sagt att personen kan komma att ändra sig och känna annorlunda när hen har en stadig partner.

Personer som begärt att få sterilisera sig har olika erfarenheter av med vården. Kön, ålder, om man har barn sedan tidigare och om man har en partner verkar vara några faktorer som kan påverka bemötandet av den som vill sterilisera sig, men givetvis också vilken person inom vården hen möter.  Vad den enskilda läkaren har för inställning till personer som inte vill skaffa barn. Det kan bli avgörande för om den som begär att få sterilisera sig får en remiss eller inte.

Steriliseringslagen (1975:580) reglerar sterilisering. En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras, om han eller hon är bosatt i Sverige. Om sterilisering vägras, ska frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning, 2 §. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet, 5 §.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering (HSLF-FS 2016:6) får sterilisering av en person som har fyllt tjugofem år inte utföras utan att personen har bekräftat att hen mottagit information enligt 5 § steriliseringslagen.

Före steriliseringen måste den som vill sterilisera sig träffa en kurator, barnmorska eller läkare, som förklarar vad en sterilisering innebär. Personen får skriva på papper för att intyga att den förstår innebörden av en sterilisering, att den som är steriliserad inte kan bli eller göra någon gravid. Detta för att försäkra sig om att personen vet vad den gör.  I förekommande fall ska personen informeras om andra möjligheter att förebygga graviditet.

Personer som är sexuellt aktiva och inte vill ha barn har rimligen god kännedom om vilka preventivmedel som finns och hur man förebygger graviditet på olika sätt. Det säger nästan sig självt att personer som vill sterilisera sig inte vill använda preventivmedel för att förebygga graviditet. De vill inte – ursäkta ordmärkandet – förebygga graviditet. De vill ta bort fortplantningsförmågan.

Personer som begär sterilisering ska inte informeras om att de kan komma att ångra sig efteråt eller att de borde använda preventivmedel ifall de eventuellt träffar den rätta och kommer på att de vill ha barn. Den rätte för den som som inte vill ha barn torde rimligen vara en person som inte vill ha barn, åtminstone inte med dem. Vården ska heller inte undersöka varför personen inte vill ha barn. Vården ska informera om att sterilisering är ett oåterkalleligt ingrepp. Vården ska inte vara en förälder som försöker övertyga dig om att du borde fortplanta dig, att du kan komma att ångra dig om du inte gör det.

Steriliseringslagen eller Socialstyrelsens föreskrifter föreskriver ingen moralism, moraliserandet tycks istället vara en uppgift som en del personer inom vården givit sig själva.

En läkare som vägrar att sterilisera en person som har fyllt tjugofem år ska upprätta ett skriftligt beslut om detta. I beslutet ska skälen till vägran anges. Läkaren ska omedelbart överlämna beslutet till Socialstyrelsen för prövning. De journaler och övriga handlingar som Socialstyrelsen behöver för prövningen ska bifogas beslutet. Det framgår av Socialstyrelsens föreskrifter.

Det ska sägas att det finns personer som begärt sterilisering som har positiva erfarenheter av vården. Det varierar. Vissa kan berätta om läkare som behandlat den obligatoriska informationen som en formsak. Andra har fått argumentera för sin sak. Det påminner om när jag fick argumentera för att inte använda p-piller på ungdomsmottagningen som tonåring. Jag kände mig ifrågasatt. Första gången sådant händer är man kanske inte beredd på det. Inte ens om man blivit förvarnad. Man kan komma på i efterhand vad man borde ha sagt. Att man kanske borde ha spelat in samtalet till och med.

Jag har hört lite för många historier om hur personer blivit bemötta för att de haft flera sexpartners, att de föredrar att använda kondom framför andra preventivmedel eller för att de vill sterilisera sig eller för att inte kunna låta bli att fundera på vad jag ska säga om någon inom vården skulle synpunkter på hur jag lever. Det är tråkigt att vara förberedd på att bli ifrågasatt, men vårdpersonal är människor och vi vet allt för väl hur sådana kan reagera när någon avviker från normen. Därför är det bra att vara påläst. Låt dig inte överrumplas.