I Malmö är det löjligt nära det mesta

Maria Maunsbach skriver om Malmös korta avstånd i en krönika i Sydsvenskan.

”Just det här är en lyx jag ibland glömmer bort att uppskatta tillräckligt. Att mina vänner, sällan är mer än tio minuter bort är ett faktum inpräntat i mig, som många gånger styr mitt rörelsemönster.”

Sydsvenskan 27 juli 2019

En av sakerna jag uppskattar med Malmö är att det är en relativt stor stad, i vart fall med svenska mått mätt, som det går alldeles utmärkt att leva i utan bil. Det passar mig som varken har bil, körkort eller några planer på att framföra något motorfordon som inte är självkörande. I Malmö finns det hyfsat bra cykelbanor och det går att cykla i princip överallt. Vid behov finns bussar och tåg.

Jag har inte en handfull vänner i Slottstaden ännu, men jag uppskattar att jag kan höra av mig till någon jag känner härnere och föreslå att vi ska ta en promenad eller dricka kaffe någonstans, och få vara med om att det faktiskt blir av. Helt spontant!

Skulle jag mot förmodan glömma bort att uppskatta denna lyx kan jag ta tåget till Stockholm. Jag kan sakna Stockholm emellanåt, men jag saknar aldrig att vara beroende av kollektivtrafikens tidtabeller eller att behöva vänta i 11 minuter på pendeltåget för att sedan byta till tunnelbana och därefter promenera en halv kilometer.

I Malmö är det jag som bestämmer när jag vill bege mig hemifrån. Vi ses om 15 minuter!

För övrigt har jag blivit en riktig Malmöbo och tecknat livets första prenumeration på en dagstidning. Fredagar, lördagar och söndagar dimper Sydsvenskan ned i brevlådan.

Äntligen förstahandskontrakt!

”Vad funderar du på, Johanna?”. I sociala medier vädrar jag det jag tänker på och under en lång period kunde jag knappt tänka på något annat än min eländiga boendesituation. Jag var nog inte särskilt rolig att följa eller känna. Det var i vart fall inte särskilt roligt att vara jag. Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt. Måtte detta få något slut någon gång, annars vet jag inte vad. Jag gick på visning efter visning och fick nej efter nej. Jag blev mer och mer nedstämd och ett tag undrade jag om det ens var någon mening att gå på dem.

När jag väl skrev på ett förstahandskontrakt kände jag någon slags ansvar att berätta det för alla som hade följt mig. Jag kommer att skriva om andra saker hädanefter. Samtidigt, är det inte något positivt att människor skriver om hur det kan vara att inte ha en plats som är hemma? Det är ändå rätt många som hyr i andrahand eller bor med främlingar ofrivilligt.

Jag vet inte ens hur man berättar att man äntligen har ett förstahandskontrakt på något rättvisande sätt, men det har jag och inom kort flyttar jag till en lägenhet med överkomlig hyra i Slottsstaden i centrala Malmö. De som känner mig vet att jag har mått ganska dåligt sedan min pappa dog för 11 månader sedan, men också för att jag varit ofrivilligt inneboende ungefär lika länge. Föreställ dig hur det är att få ett dödsbesked och flytta in i någon slags kollektiv bara tre dagar senare. Du kan inte gråta och bearbeta det som är jobbigt ifred så du gråter utomhus och går undan på jobbet.

Förhoppningsvis kommer jag att må bättre snart när jag får bo själv igen. Jag ser fram emot att kunna vara ifred, laga mat igen som en riktig människa och bjuda hem människor jag tycker om. Kanske kommer även motivationen att skriva tillbaka.

Hej till Malmö

Nu har jag bott i Malmö i 3 veckor. Personer frågar vad jag tycker om Malmö. Jag har ännu inte kommit in i staden och tagit till mig att jag bor här. Det får gärna ta sin tid. Jag har inte bråttom någonstans och vill gärna få vila i känslan av allt är nytt och spännande.

Jag har visserligen aldrig varit bortrest i 3 veckor men det skulle inte förvåna mig om det finns studier på att det tar sin tid att känna sig hemma från det att man satt sin fot i en ny stad. Det beror förstås på varför man flyttat. I mitt fall handlade det om att jag ville ha miljöombyte. Jag ville bo i en större stad samtidigt som jag ville ha cykelavstånd till och från jobbet. Jag ville bo i en stad där det går att få tag på ett boende utan att ruinera sig. Några efterhandskonstruktioner måste jag också få kosta på mig: Jag ville undersöka om människor är mindre stressade i Malmö och om ens sociala relationer är annorlunda här. Visst ser jag människor bakom skärmar på caféer, men betydligt färre verkar använda dem som så kallade coffies.

Jag har knappt någon aning om hur stadens busslinjer sträcker sig men jag har skaffat appen Skånetrafiken. Jag är ännu inte hemma med stadens cykelbanor och huvudleder men jag tycker om att cykla bland andra och har ännu inte haft någon nära döden-upplevelse. Hittills har jag kunnat ta nya vägar till jobbet om jag velat, det har bara varit att ta in på en för mig okänd tvärgata. Jag har lite för ofta kommit på mig med att cykla på trottoarerna och fått intrycket av att det finns någon lokal ordningsstadga som tillåter det eller så är alla cyklister här anarkister. Hjälm använder de då inte.

Det är andra gången jag flyttar till en ny stad. Antalet personer jag känner i stan är lätträknade. Några helgdagar har min sociala interaktion bestått av att hälsa på någon granne, kassörskan, bartendern, cafépersonal och något barn som frågade vad jag hette och pratade på innan jag hastade iväg (jag ångrar att jag inte frågade om jag fick vara dess barnvakt). I dag frågade någon mig om vägen.

Jag börjar få någon slags grepp om var de olika stadsdelarna i innerstan ligger. Om jag fick välja fritt skulle jag vilja bo i Slottsstaden, vid Davidshall, S:t Knuts torg eller Möllevångstorget på grund av närheten till allt inklusive barer, caféer och parker.

Jag uppskattar frukt- och grönsaksstånden på Möllevångstorget. Jag borde gå till havet oftare. Jag har hittat några favoritcaféer. Jag borde skaffa ett gymkort. Jag har hittat några secondhandbutiker som jag tycker om. Jag gillar att var och vartannat café har vegansk mat även om jag oftast bara dricker kaffe när jag fikar. Jag borde ha vägarna förbi någon asiatisk livsmedelsbutik för jag vill köpa tofu á 400 gram. Jag vill besöka Kulturbolaget (tydligen ska man säga KB) och Moriska Paviljongen någon gång. Jag borde lära känna någon som läser dagstidningar och/eller lyssnar på P1. Alternativt borde jag hitta något café där jag kan läsa papperstidningar. Jag måste skaffa bibliotekskort på stadsbiblioteket. Jag vill få användning av min picknickryggsäck snart för jag har aldrig ätit medhavd mat i en park här. Utöver det vill jag äta på Laziza igen.