Du bär väl inte barn åt någon annan för pengarna?

Lyssnade på Surrogatmamman i Tbilisi i P1 Dokumentär. Programledaren Lollo Collmar följer ett par som har försökt få barn i sju år. Efter åtskilliga försök och missfall berättar en läkare att de aldrig kommer att kunna skaffa barn på konventionell väg eftersom kvinnans livmoder är missbildad.

Paret får upp ögonen för surrogatmödraskap, även kallat värdgraviditet, och kontaktar en surrogatförmedling. Innan de träffar den tilltänkta surrogatmamman har de bara sett ett fotografi av henne. Kvinnan i paret berättar att de hade en negativ bild av henne på grund av hennes utseende. Hon var sminkad och såg inte seriös (!) ut. Den bilden suddas ut när de får träffa surrogatmamman. ”Vi klickade verkligen direkt”.

Kvinnan i paret berättar att surrogatmamman var tacksam för att hon kunde hjälpa till. Enligt mannen i paret såg hon det som något av ett privilegium, hon kände sig hedrad.

Kvinnan i paret berättar om komplikationer. Surrogatmamman är först gravid med tvillingar och får missfall. Hon blir gravid på nytt och graviditeten fortskrider. Paret i Sverige känner en oro, inte bara för deras tilltänkta barn, utan även för de pengar som de har lagt ut. Pengar som de inte kommer att få tillbaka om barnet skulle dö av plötslig spädbarnsdöd. Ju längre in i graviditeten desto mer pengar kommer de att förlora om något går snett.

Gång på gång återkommer de till att det inte bara handlar om pengarna för surrogatmamman. Det är viktigt för dem att surrogatmamman inte främst ställer upp av ekonomiska skäl. De pratar om hur vissa tycker om att vara gravida, att det kan kännas bra att få hjälpa till.

Jag lyssnar på radioprogrammet och har svårt att känna någon sympati med paret. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn till varje pris. Det kommer jag aldrig att säga till ofrivilligt barnlösa, det vore bara osympatiskt, men det innebär heller inte att jag sympatiserar med personer som lånar någon annans livmoder och moraliserar över människors skäl att bära barn åt någon annan.

Vadan denna moralism? Du betalar för att någon ska bära och föda barn åt dig. Varför skulle det inte vara okej om surrogatmamman gör det för pengarna? Varför skulle hon annars gå via en surrogatförmedling som betalar ut ersättning, lite i taget, i takt med att graviditeten fortskrider?

Kvinnan i paret menar att det faktum att surrogatmamman inte bara gör det för pengarna får henne att känna sig mindre ”skyldig” trots att surrogatmamman – som hon uttrycker det – inte får med sig något barn hem. Varför är det så viktigt för dig att hon inte gör det för pengarna, undrar programledaren.

Kvinnan i paret menar att hon är en varm och känslig person och att surrogatmamman vore ”kall” om hon bara gjorde det för pengarna. I hennes familj, säger hon, är man så rädda för att såra någon annan.

Det sägs ibland att surrogatmödraskap är ett yrke vilket som helst. Det nämns även i förbigående i programmet, att det trots allt är ett arbete som surrogatmamman utför. Utan att veta vad ett yrke vilket som helst är för något: sedan när förväntar vi oss av de som har sådana att de ska gå till arbetet av något annat skäl än att kunna betala hyran och sätta mat på bordet?

Varför skulle en kvinna mot ekonomisk ersättning bära och föda ett barn åt ett okänt par om inte för ersättningen? En mer intressant fråga är väl varför par betalar en kvinna för att bära och föda barn åt dem om det är viktigt för dem att hon inte gör det för pengarna. Hur skulle ni  – om ni gick i sådana tankar – säkerställa att kvinnans incitament var ett annat?

Jag blev bara illa berörd av radioprogrammet. Varför är det så viktigt för ett ofrivilligt barnlöst par som köper surrogattjänster att surrogatmamman inte gör det för pengarna?

Att det är så viktigt för en del att surrogatmödraskap är altruistiska tror jag inte alls handlar om att man inte vill veta av ”kalla” surrogatmammor utan om att de som köper surrogattjänster inte vill känna sig – just det – kalla. De vill kunna intala sig att surrogatmamman är en altruist som vill vara behjälplig med att en familj blir till. Och vem vet, det kanske hon är. Annars kan någon få för sig att de utnyttjar en annans ekonomiska situation för att få det där barnet de så gärna vill ha men inte kan skaffa. Jag förstår att det känns bättre om man kan föreställa sig att surrogatmamman hade kunnat tänka sig att jobba gratis för att hon älskar att vara gravid. Vissa mår faktiskt bra av att vara gravida, som kvinnan i paret säger.

Skilsmässa kräver betänketid

Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar, av dessa kan 90 dagar inte överlåtas till den andra vårdnadshavaren, eller till någon annan för den delen. Dagarna som inte kan överlåtas brukar kallas pappamånader mot bakgrund av att det framförallt är pappor som överlåter sina dagar. I praktiken tar mammor ut 75 procent av alla dagar med föräldrapenning. Mammor tar ut nästan 90 procent av dagarna innan barnet fyller 2 år.

I dag får vårdnadshavare 180 dagar var om de inte aktivt avstår sina dagar. Därför menar en del att föräldraförsäkringen redan är individualiserad.

Regeringen har föreslagit att 5 månader inte ska kunna överlåtas och även föreslagit att vardera vårdnadshavare ska kunna överlåta 30 dagar till någon annan, exempelvis en släkting.

Pappamånaderna har diskuterats fram och tillbaka. En del vill avskaffa pappamånaderna, andra vill se fler av dem och några vill över huvud taget inte prata om pappamånader utan reservera hälften av dagarna för vardera vårdnadshavare.

Hanne Köller ställde en intressant fråga om syftet med föräldraförsäkringen i Godmorgon, världen! Köller menade att hur man ser på föräldraförsäkringen är avgörande för hur man ställer sig till fler dagar med föräldrapenning som inte kan överlåtas. Frågan var intressant eftersom syftet med föräldraförsäkringen ofta hamnar i skymundan när personer diskuterar antalet pappamånader. Intressant nog är utgångspunkten alltid att föräldrar ska få ut någon form av ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina barn.

Handlar föräldraförsäkringen om barnomsorg eller om föräldraskap? Köller menade att om föräldraförsäkringen handlar om barnomsorg borde politikerna inte lägga sig i vem som ger barnet omsorg, det borde kunna vara någon annan än barnets föräldrar. Handlar föräldraförsäkringen om att trygga föräldrars relation till sina barn kanske man istället landar i att det är två föräldrarelationer som ska tryggas där den ena inte är mindre viktig än den andra.

Att ekonomiska ersättningar är villkorade och inte kan överlåtas hur som helst är i sig ingenting märkvärdigt sett till hur andra ekonomiska ersättningar fungerar. En del brukar jämföra föräldraförsäkringen med pensionen.

Jag läste häromdagen att fler pappamånader är en dålig idé eftersom att vi lever i ett ojämställt samhälle. Fler pappamånader kommer inte att bidra till en ökad jämställdhet, var budskapet. Det är istället kvinnosynen (och manssynen) som är hindret för jämställdhet. Synen på kvinnors och mäns föräldraskap.

Vi pratar inte om mammamånader. Vi pratar om pappaledighet och tvång i samma mening. Pappan ska inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Nog finns problem med hur vi ser på kvinnors och mäns föräldraskap, men jag förstår inte hur det är ett argument emot en individualiserad föräldraförsäkring. Tvärtom är en förhoppning att mäns ökade uttag av föräldraledighet – det är fortfarande frivilligt – ska förändra synen på pappor som någon slags halvföräldrar.

Ett annat argument emot fler pappamånader är att de skulle kunna gå ut över kvinnor som lever i våldsamma och destruktiva relationer. Det sägs att våldsamma män kan använda sina pappamånader för att kontrollera kvinnor de lever med. Redan i dag kan pappor, våldsamma eller inte, avstå från att överlåta sina dagar, visserligen bara 3 månader, så det argumentet ger jag inte särskilt mycket för.

I och med att oppositionen är emot att fler dagar reserveras till vardera vårdnadshavare lär regeringens förslag ändå inte gå igenom.

Det är nog ingen som tror att en individualiserad föräldraförsäkring i sig skulle göra oss jämställda. Det är en av flera tänkbara åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhet är inte av eller på. Det är en relation, som Schyman skulle ha sagt.

En åtgärd som fattas, oavsett föräldraförsäkringens utformning, apropå våldsamma och destruktiva relationer, är att det måste vara enklare att lämna sådana relationer. Det finns kvinnor som misshandlats och till och med dödats av sina män för att de försökt lämna dem. Dessa kvinnor behöver ingen lagstadgad betänketid för att skilja sig.

I dag är betänketiden när det finns barn under 16 år i hushållet, eller när endast den ena maken vill skilja sig, 6 månader.

Tycker man att en person är kapabel att överlåta sina dagar med föräldrapenning borde man rimligen också tycka att hen vet om och när det är dags att skilja sig.

Jag antar att betänketiden syftar till att förhindra okynnesskilsmässor och få äkta makar att hålla ihop ”för barnens skull”. Jag antar också att människor är förmögna att ge sig själva betänketider. Jag skulle gissa att en inre eller gemensam betänketid föregår den lagstadgade som triggas av att det finns barn med i bilden.

Vänsterpartister har vid flera tillfällen motionerat om att avskaffa betänketiden.

”Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad utsätter människor för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen och människor tvingas kvarstanna i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation. För de kvinnor och barn som utsätts för våld av mannen i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är stötande att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas.”

Jag tror inte att en avskaffad betänketid löser problemet med våld i nära relationer, men det är en viktig pusselbit i att göra det något lättare att lämna en partner som utövar våld.

 

In our family portrait we look pretty happy

Familjebegreppet är mer inkluderande i dag. Det är inte bara kärnfamiljen som räknas. En familj kan se ut på olika sätt. Ett sätt att vara mer inkluderande är att låta bli att beskriva andras familjemedlemmar som antingen hela eller halva, att helt enkelt sluta prata i termer av hel- och halvsyskon.

Under våren insåg jag att jag inte längre har någon kärnfamilj enligt en del juridiska definitioner (se återföreningsdirektivet till exempel) och kanske inte ens enligt de vedertagna definitionerna. Jag har trott att min kärnfamilj ska bestå om jag inte ersätter den med en där jag är någons förälder och inte någons barn, men tydligen omfattar kärnfamiljen bara familjer av föräldrar som bor ihop med sina omyndiga barn.

Det var ett tag sedan jag flyttade hemifrån och blev myndig, men ändå reagerar jag negativt på uppmaningen om att jag borde skaffa familj. Jag har redan en familj svarar jag närmast instinktivt. Möjligen skulle jag kunna utöka den eller skaffa en till, men utgångspunkten att man måste skaffa en egen kärnfamilj där man intar positionen som förälder är absurd.

Det är inte svårare än att man kan behöva anpassa sitt språkbruk efter den verklighet människor lever i. Undvik juridiska och biologiska familjebegrepp om ni har relationer människor emellan för ögonen. För en herrans massa år sedan hade jag uppmanat er att sluta tala om ”oäkta” barn men språkbruket har förändrats sedan dess. De som inte förstått att det kan vara annat än blodsband som avgör vilka relationer vi värderar och upprätthåller borde se sig omkring.

Det är redan många som lever bortom kärnfamiljen. I framtiden kommer vi få se fler som skaffar barn med vänner utan att vara ihop. Fler barn kommer ha flera föräldrar om än inte i juridisk så i vart fall i social mening. Fler kommer skaffa barn på egen hand. Fler kommer välja bort biologiska barn.

Hur var det i skolan i dag?

”Hur var det i skolan i dag?” är den uttjatade motsvarigheten till polisens ”Hur var det här då?”. En del föräldrar beklagar sig över att deras barn inte vill besvara deras obligatoriska föräldrafrågor, men jag har all förståelse för om barn inte svarar mer än de behöver på den sortens frågor. Jag ser det rentav som någonting positivt. En motståndshandling i det tysta.

Jag känner igen mig i att vilja byta ämne när man får den där sortens frågor som man får hela tiden, frågor som anses höra till. Jag vet inte vem som kom på att bra föräldrar ställer fantasilösa frågor som ”Hur var det i skolan i dag?” men det var säkert någon förälder utan koll. Det är inget bra sätt att visa att man bryr sig. Kan du åtminstone omformulera frågan eller ställa en mer konkret fråga någon gång ibland? Vad har du lärt dig i dag? Vad var sämst? Vad var bäst? Kanske kan du berätta någonting om din egen vardag istället för att besvära andra med dina uttjatade frågor. Vill du vara riktigt vågad kan du prova att låta maten tysta mun.

Jag hoppas att det inte är samma föräldrar som beklagar sig över att deras barn ger fåordiga svar när de ställer frågor som duckar barns frågor om hur barn blir till eller som postar uppdateringar på sociala medier om att lärare måste sluta ställa frågor som ”Hur var sommarlovet?” och ”Vad gjorde du på sommarlovet?” vid terminsstart (det finns lärare som inte ställer den sortens frågor). I annat fall hoppas jag att alla barn där ute bemöter sina föräldrars dumma frågor med svar som ”För att du ska ha något att fråga” eller ”Det får du veta när du blir äldre”.

Låt lesbiska dela ägg!

En gång per termin anordnas diskrimineringendagen på Stockholms universitet. Temadagen har funnits sedan år 2010 och var ursprungligen ett initiativ av de dåvarande juriststudenterna Louise Dane och Lina Elwing.

Förra veckan föreläste juristen Kerstin Burman på diskrimineringsdagen. Föreläsningen handlade om hur HBTQ-personer exkluderas i lagstiftningen och rättstillämpningen. De flesta exemplen var hämtade från familjerätten som fortfarande är så väl heteronormativ som cisnormativ.

Burman gjorde mig uppmärksam på att en person som genomgått en IVF-behandling och fött barn inte kan ge bort de sparade frysta äggen till sin partner om paret vill ha ett syskon och dela på ansvaret för att bära och föda barn.

Detta är ingenting nytt. ”Fortfarande har ensamstående i Sverige inte laglig rätt till inseminering. Bara ena parten i en lesbisk parrelation har rätt till inseminering. Villkoren för IVF, provrörsbefruktning, skiljer sig mellan de olika landstingen både för heterosexuella par och lesbiska par. Ett huvudbudskap från oss liberaler är att samhället inte ska värdera en familjeform som bättre än någon annan. Det är inte föräldrarnas antal eller kön som avgör barnets uppväxt.” skrev Maria Lilja, Liberala kvinnor Västernorrland, i en debattartikel år 2011.

Anledningen till detta är kravet på att det måste finnas en genetisk koppling: ”Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget, skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.”

Det går förstås att ta bort det kravet. Det krävs ingen genetisk koppling vid adoption och att kräva det rimmar illa med att familjer kan se ut på många olika sätt. Blodsband är inte allt.

Om två personer lever med varandra och båda har förutsättningar för att bära och föda barn borde det underlättas. Om delat ansvar för reproduktionen kan skapa förutsättningar för mer jämlika relationer är det förstås alldeles utmärkt.

Eller som RFSL uttrycker det: ”Detta är en särskild form av surrogatmödraskap, då surrogatmamman som är biologisk förälder till barnet, inte lämnar ifrån sig barnet utan i stället delar det sociala och juridiska föräldraskapet med den genetiska föräldern.”

Om lagstiftaren är för en genetisk koppling borde hen väl uppmuntra en genetisk koppling mellan syskon och låta dem härröra från en persons ägg även inom ramen för en lesbisk relation?

Kvinnogöra och hur det skapas

Bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp ämnet hur man får kvinnor att göra det som kvinnor kan, men som vi tar för givet att män ska göra. Det gläder mig att någon faktiskt försöker gräva fram konkreta tips för att motverka uppdelningen kvinnogöra och mansgöra som slår emot bägge könen.

Om det inte har med biologin att göra eller könsindoktrineringen som barn utsätts för från dag ett brukar det alltid finnas någon som lägger fram teorin om kvinnans egen skuld. Jag har med åren blivit allergisk mot de som påstår att kvinnor för vidare de traditioner som slår mot dem själva och att kvinnor av den anledningen bara har sig själva att skylla. Men. Jag vet åtminstone ett fall där jag börjar tro på att det ligger något i det utifrån saker jag sett runt omkring mig. Det gäller mödrar som gett upp hoppet om att deras relationer ska bli jämställda och projicerar deras partners negativa egenskaper på sina söner. Allting blir ett enda ”män kan inte helt enkelt” och vips så kommer sonen vara som sin far i sina framtida relationer.

Kvinnorna som är övertygade om att det finns vissa saker som män inte kan göra kommer få rätt i längden. Deras män kommer inte kunna. På samma sätt kommer kvinnor aldrig kunna byta däck om kvinnor aldrig byter däck. Vi är så bekväma med alla dessa uppdelningar sinsemellan könen, men jag är inte bekväm när någon blänger på min manlige vän som om han vore en idiot för att han inte bär mina saker. Inte så mycket för att det är jobbigt för honom som att det är jobbigt för mig att någon tror att jag inte kan för att jag är kvinna.