Vare sig reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara

Den 1 februari i år rapporterade flera medier att regeringen säger nej till surrogatmödraskap. Surrogatmoderskap ska inte vara tillåtet inom svensk hälso- och sjukvård. Detta fick av förståeliga skäl stor spridning i sociala medier.

En svensk surrogatförmedlings spinn på regeringens besked var:

Något som inte fått lika stor spridning som regeringens nej till surrogatmödraskap är att det även ska bli enklare att fastställa faderskap enligt svensk lag för den genetiska fadern efter ett surrogatarrangemang utomlands (se regeringens lagrådsremiss från den 8 februari, s. 39-50).

Surrogatmödraskap har utretts i ”SOU 2016:11 Olika vägar till föräldraskap”. I utredarens uppdrag ingick att ta ställning till om surrogatmoderskap ska tillåtas i Sverige, med utgångspunkten att detta i sådant fall ska vara altruistiskt, och om det behövs särskilda regler för de barn som har tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands.

Surrogatmoderskap innebär att en person upplåter sin kropp och blir gravid med den uttalade avsikten att efter barnets födelse överlämna barnet till de tilltänkta föräldrarna. Det kan vara ett par eller en person som inte själv kan eller vill bära fram ett barn.

Surrogatmödraskap regleras inte i svensk lag. Surrogatmödraskap är inte tillåtet inom den svenska hälso- och sjukvården med det finns heller inte något uttryckligt förbud mot surrogatarrangemang utanför vården, genom heminsemination, eller mot att genomgå ett ”altruistiskt” eller kommersiellt surrogatarrangemang utomlands. Det är heller inte förbjudet med surrogatförmedlingar som förmedlar kontakt med tilltänkta surrogatmödrar.

Det var faktiskt en reklamannons för en svensk surrogatförmedling som gjorde att jag kom på att jag ville skriva om hur Sverige hanterar barn som tillkommit genom surrogatmödraskap. För det finns barn i Sverige som blivit till genom surrogatarrangemang utomlands (se till exempel GP 19/11-17 eller SVT Nyheter 15/6-16). Väl i Sverige riskerar dessa barn att bli utan vårdnadshavare om myndigheterna i surrogatmoderns hemland anser att vårdnaden tillfallit de tilltänkta föräldrarna i enlighet med vad som avtalats. Med det sagt hade antagligen fler barn blivit till genom surrogatarrangemang om det hade varit tillåtet inom ramen för svensk hälso- och sjukvård. En juridisk fråga är hur barn som tillkommit genom surrogatarrangemang ska hanteras eftersom sådana arrangemang vare sig är reglerade eller lagliga, men heller inte förbjudna eller straffbara.

Det finns en intressant dom från Svea hovrätt från 2014 om surrogatmödraskap eller erkännande av utländsk dom om faderskap som det heter på juridiska. Bakgrunden i målet var att två svenska män hade ingått avtal med en amerikansk kvinna om att bära och föda barn. Ett embryo av spermier från den ena svenska mannen och ägg från en donator planterades efter provrörsbefruktning i den amerikanska kvinnans livmoder. Ett barn föddes. Födelsen föregicks av ett avtal mellan den amerikanska kvinnan, dennes make och de svenska männen. Genom avtalet skulle den amerikanska kvinnan få viss ersättning av de svenska männen för att agera som surrogatmoder för dem. Genom en dom av en amerikansk domstol förklarades den ena svenska mannen vara barnets legala och biologiska far medan den andra svenska mannen förklarades vara barnets legala far. Barnets amerikanska födelseattest har genom domen ändrats på så sätt att det svenska paret antecknats som barnet föräldrar istället för det amerikanska paret. Frågan i hovrätten var om den amerikanska domen gäller för den ene fadern eller för båda fäderna.

Internationella faderskapsfrågor regleras i lagen om internationella faderskapsfrågor. Enligt 7 § gäller ett avgörande av en utländsk domstol som innebär att ett faderskap fastställts eller hävts och som vunnit laga kraft i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Enligt 12 § gäller ett utländskt avgörande inte gälla här i landet om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet (ordre public-förbehållet).

Vad gäller ordre public-förbehållet för att inte erkänna en utländsk dom om faderskap hänvisar hovrätten till lagens förarbeten som anger att den möjligheten främst bör kunna övervägas ”i de fall där det står klart att domen inte stämmer överens med den biologiska sanningen eller där det åtminstone råder grundade tvivel om den saken”. Vidare konstaterar hovrätten att ordre public-förbehållet har tillämpats restriktivt i praxis och hänvisar till NJA 1999 s. 181.

Hovrätten anger att ”Sverige saknar uttryckliga lagregler om surrogatmoderskap men att frågan utreds för närvarande […]. Förekomsten av surrogatmoderskap av såväl altruistisk som av kommersiell natur kan därför inte sägas vara förenlig med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att lagstiftaren avsett att ordre public-regeln ska tillämpas restriktivt är den bakomliggande omständigheten att [barnet] tillkommit genom surrogatmoderskap i sig inte tillräcklig för att den påföljande faderskapsdomen ska anses vara uppenbart oförenlig med den svenska rättsordningen. Inte heller vad som upplysts om arrangemanget kring surrogatmoderskapet leder till någon annan slutsats.”

Enligt hovrättens mening är det förenligt med svensk rätt att erkänna faderskapet vad gäller mannen vars spermier har använts vid provrörsbefruktningen. När det gäller den andra svenska mannen, maken, skriver domstolen att det ”ska noteras att svenska adoptionsregler möjliggör för en make att adoptera den andre makens barn”. Vidare anför hovrätten att de svenska reglerna om faderskap också omfattar vissa situationer där en man kan anses var ett barns far trots att det inte överensstämmer med den ”biologiska sanningen” och hänvisar till reglerna om assisterad befruktning. Mot bakgrund av detta menar hovrätten att det inte finns några hinder mot att erkänna den amerikanska domen även vad gäller den svenska mannen som inte är biologisk far till barnet.

I domen beaktar hovrätten det faktum att barnet står utan rättsliga föräldrar i Sverige. ”Domstolar och myndigheter har bland annat genom artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter och även genom nationella bestämmelser i föräldrabalken att sätta barnets bästa i främsta rummet vid beslut som rör barnet.” Det bästa för barnet måste enligt hovrättens mening vara att dess tilltänkta föräldrar även i Sverige får status som rättsliga föräldrar.

I SOU 2016:11 beskrivs hur svensk rätt hanterar barn som blivit till genom surrogatmödraskap. Enligt svensk rätt är den som föder barnet dess mor. Är modern gift med en man anses mannen vara barnets far i enlighet med faderskapspresumtionen (fader är den som giftermålet utpekar). I enlighet med detta innebär en tillämpning av svensk lag att surrogatmodern ska anses som barnets rättsliga mor och om hon är gift med en man ska mannen anses som barnets rättsliga far.

”Om man vid surrogatarrangemanget har använt en tilltänkt fars spermier, kan den mannen under vissa förutsättningar fastställas som barnets rättsliga far. Det krävs dock att faderskapet för surrogatmoderns make först hävs eller att det vid barnets födelse inte fanns någon man som per automatik skulle anses som barnets rättsliga far. Andra tilltänkta föräldrar kan däremot inte fastställas som barnets mor, far eller förälder efter ett surrogatarrangemang i utlandet. Föräldraskap för dessa tilltänkta föräldrar förutsätter således en adoption.” (SOU 2016:11, s. 34)

Oavsett vad man anser om surrogatmödraskap finns barn som kommit till på det sättet. Detta förhållande ger upphov till en del juridiska frågor. Svea hovrätt har hittat ett sätt att hantera det juridiska ingenmanslandet för dessa barn och regeringen har med anledning av denna praxis inte föreslagit några lagändringar som säger nej till surrogatarrangemang utomlands. I praktiken är det fortfarande möjligt med surrogatarrangemang utomlands.

Vad regeringen säger nej till är att reglera och tillåta surrogatmödraskap inom svensk hälso- och sjukvård. Regeringen säger även nej till ”författningsändringar i syfte att underlätta för svenska medborgare att genomgå surrogatarrangemang i utlandet” (se regeringens lagrådsremiss, s. 39-41). Det beror på hur man ser det. Vad gäller surrogatarrangemang som äger rum utomlands föreslår regeringen att det ska bli lättare att fastställa faderskapet för den genetiska fadern. Dock ska den som föder barnet – den så kallade surrogatmodern – alltjämt anses vara barnets mor i enlighet moderskapspresumtionen som innebär att den kvinna som föder barnet betraktas som barnets mor. ”För att en kvinna ska kunna bli mor till ett barn som tillkommit genom ett surrogatarrangemang i utlandet krävs det därför alltid att hon adopterar barnet” (regeringens lagrådsremiss, s. 49). Regeringens förslag innebär inte att det blir lättare för kvinnor som inte kan eller vill föda barn att ”använda sina ägg” och genomgå surrogatarrangemang utomlands. Det är endast för genetiska fäder som det kan bli tal om att fastställa föräldraskap, närmare bestämt faderskap.

Regeringens lagrådsremiss, s. 74.

Frågan om surrogatmödraskap bör tillåtas, förbjudas eller vara fortsatt oreglerat lär fortsätta debatteras. Under tiden lär fler barn bli till genom surrogatarrangemang även om rubrikerna om att ”regeringen säger nej till surrogatmödraskap” kan ge intrycket av att det nu är stopp för sådana.

Plastpåsebanta

Vi måste prata om plastpåsarna i haven. Det vanligaste skräpet i havet är plast. I en del länder får matvarubutikerna inte längre ge bort plastbärkassar. I Sverige tar de flesta matvarubutiker betalt för dem. Naturvårdsverket har tidigare föreslagit att plastbärkassar ska kosta minst fem kronor, men det blir inget av när regeringen beslutar om åtgärder för att minska användandet av plastbärkassar i enlighet med ett EU-direktiv på samma tema. Det blir nationella minskningsmål och saluföringsrestriktioner. ”Den som i en yrkesmässig verksamhet tillhandahåller plastbärkassar till konsumenter ska informera om plastbärkassars miljöpåverkan och fördelarna med en minskad förbrukning av plastbärkassar, och åtgärder som kan vidtas för att minska förbrukningen.” En form av reglerad nudging.

Det är utmärkt att allt fler butiker inom detaljhandeln på frivillig väg försöker bidra till att minska användningen av plastpåsar. I en del butiker frågar de om man behöver en plastkasse. Det får en att tänka till och jag kan inte tänka mig annat än att det bidrar till att man tackar nej till plastpåsar. 

Under 2010 använde varje EU-medborgare uppskattningsvis 198 plastbärkassar, varav omkring 90 % uppskattades vara tunna påsar. I Sverige förbrukar varje person ungefär 80 plastbärkassar årligen, enligt Naturvårdsverket. Myndigheten ska bevaka att förbrukningen av plastbärkassar minskar och att den inte överskrider 90 kassar per person och år senast den 31 december 2019 och 40 kassar per person och år senast den 31 december 2025. Klarar du målen? Jag gör det då jag knappt köper plastbärkassar.

Tygkassar är något jag använt sedan innan det blev coolt. Jag har alltid haft en förkärlek för de beige tygkassarna med korta handtag som man förvarade skridskor i. Tygkassar är dock inte oproblematiska. I en studie om olika kassars miljöpåverkan av den brittiska myndigheten Environment Agency kan man läsa: ”Whatever type of bag is used, the key to reducing the impacts is to reuse it as many times as possible and where reuse for shopping is not practicable, other reuse, e.g. to replace bin liners, is beneficial.”

Tygkassar måste användas 131 gånger för att väga upp miljöpåverkan för att använda en tygkasse istället för en plastpåse som används en gång:

The paper, LDPE, non-woven PP and cotton bags should be reused at least 3, 4, 11 and 131 times respectively to ensur e that they have lower global warming potential than conventional HDPE carrier bag s that are not reused.”

Utan att ha räknat på det har jag några tygkassar som definitivt använts tillräckligt många gånger. Jag använder tygkassar i princip dagligen och precis som med klädesplagg har jag några favoriter som används mer. Flera tygkassar har endast använts ett fåtal gånger, främst ”giveaways” med olika budskap som jag inte vill bära med mig.

Plastpåsebanta! Det är bara att minska användandet av plastpåsar. De enda plastpåsar jag har svårt att komma ifrån är de särskilda avfallspåsar jag använder till mitt matavfall och de jag använder till mina matlådor (i plast). Jag brukar använda sådana där fruktpåsar (behövs inte när du köper apelsiner och bananer) och återanvänder dem om det går.

Ha tygkassar framme så kommer du lättare ihåg att använda dem och du behöver inte göra det särskilt många gånger för att det ska bli en vana. Det är med kondomer som med tygkassar, ha alltid med en, du vet aldrig när du kan behöva en, men där slutar också likheterna. Oavsett vilken sorts kasse du använder se till att den verkligen används och återvinn den när den gjort sitt.

Momssänkning inte lika med prissänkning

I samband med sänkningen av den så kallade restaurangmomsen 2012 uppstod en diskussion om även restaurangpriserna hade sänkts. En del menade att frågan var ointressant då ”momssänkningen” enligt dem främst hade syftat till att öka sysselsättningen. För den som är intresserad av den har Konjunkturinstitutet undersökt de kort- och långsiktiga effekterna av den sänkta restaurangmomsen.

Innan momssänkningen (egentligen byte av momssats) var det 25 procent moms på mat som intogs på restaurang och 12 procent mat för avhämtning. Det förstår vem som helst att de olika momssatserna bidrog till att en del restaurangföretag redovisade serverad mat som avhämtad till den lägre momssatsen. Samtidigt innebar en och samma momssats en regelförenkling för dem.
Fortsätt läsa Momssänkning inte lika med prissänkning

Låt utländska studenter fullfölja sina utbildningar

Att högre utbildning ska vara avgiftsfri och bekostas med skattemedel gäller inte längre vissa utländska studenter. Sedan år 2011 tar statliga universitet och högskolor ut studieavgifter av studenter från länder utanför EU/EES.

Antalet utländska studenter har inte helt oväntat minskat sedan avgifterna infördes. Avgifterna har bland annat kritiserats för att vara för höga. En granskning av Ekot visar att studieavgifterna är uppemot dubbelt så höga som vad utbildningarna egentligen kostar. En annan kritik är att det saknas regler om återbetalning av studieavgifter för studenter som inte fått sina uppehållstillstånd för att studera i tid.

Utfärda uppehållstillstånd som gäller för hela studietiden, skriver Dagens Nyheters ledarsida.

”I stället för att koncentrera sig på sin utbildning måste studenterna alltså varje år gå igenom samma process hos Migrationsverket som kontrollerar att de skött sina studier och har råd att bekosta ytterligare ett år.”

Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan 1980-talet, men med den tillfälliga utlänningslagen har tidsbegränsade uppehållstillstånd blivit regel. Tillfälliga uppehållstillstånd bidrar till ett liv i otrygghet och en ovisshet om framtiden för personer som sökt och beviljats asyl.

Skärpningen av asylreglerna har, som Amanda Björkman tidigare skrivit om på DN:s ledarsida, gett asylsökande starka skäl att välja bort studier. För de som ändå väljer att studera i Sverige bidrar de tillfälliga uppehållstillstånden till en ovisshet om möjligheten att slutföra sin utbildning. Ovissheten drabbar inte bara asylsökande utan även personer som kommit till Sverige för att studera. Personer som erlagt höga avgifter för utbildningar som står och faller med hur länge de får stanna i Sverige.

Det är svårt att föreställa sig att processen hos Migrationsverket och ovissheten om uppehållstillståndet skulle ha någon positiv påverkan på studierna eller integrationen.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka studieavgifterna för utländska studenter. Resultatet ska redovisas i januari 2017.  Avgifterna är inte allt. Som Dagens Nyheter skriver; att krångla till processen så till den milda grad att studenter inte kan fullfölja sin utbildning i tid, eller blir utvisade är galenskap.

Hur den tillfälliga utlänningslagen med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel försämrat möjligheten att rekrytera och behålla utländska studenter förtjänar ett eget kapitel.

Regeringen föreslog nyligen att nyanlända som beviljats tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med den tillfälliga utlänningslagen ska kunna få dem förlängda om grunden för tillståndet har upphört. Det är ett bra förslag givet att den tillfälliga utlänningslagen ska tillämpas till och med den 19 juli 2019. Nyckelordet är tillfälliga. Regeringen borde upphäva den tillfälliga utlänningslagen och återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Se till att utländska studenter kan fullfölja sina utbildningar.

Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund

Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Kommunala angelägenheter

Vad som ankommer på kommunen att göra är en politisk och juridisk fråga. Det går att diskutera om äventyrsbad är en kommunal angelägenhet eller om kommunen borde erbjuda familjerådgivning. Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att erbjuda familjerådgivning, men det är på intet sätt hugget i sten. Den kommunala familjerådgivningen ökar och någon politisk vilja att frångå kommunernas skyldighet att tillhandahålla sådana tycks dock inte finnas. Jämför med ett land som Danmark. ”I Danmark finns ingen subventionerad, kommunal familjerådgivning som i Sverige. Relationsproblem ses som en privat angelägenhet som samhället inte ska lägga sig i.”

Enligt kommunallagen får kommuner själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där.

Svårigheten kan vara att bedöma om en angelägenhet är av allmänt intresse och har tillräcklig anknytning till kommunens område och medlemmar. Det finns ingen förteckning över vilka angelägenheter som är av allmänt intresse eller liknande, men den kommunala familjerådgivningen kan få illustrera att kommunerna har vissa skyldigheter som i kraft av sådana får ses som kommunala angelägenheter.

Det är viktigt att göra en distinktion mellan angelägenheter som är av allmänt intresse och sådana som är av enskilt intresse då kommunen inte får ge understöd åt enskilda ”eftersom det i princip inte kan vara ett allmänt intresse att sådant understöd lämnas”  (prop. 1990/91:117, s. 28). För att en angelägenhet ska vara av allmänt intresse ska den framstå som gemensam för alla medlemmarna i kommunen eller i varje fall för det stora flertalet av dem kan man läsa i lagkommentarerna. Det innebär inte att en majoritet av kommunens medlemmar har något behov av den. Det leder fel om ni tänker i procentsatser som en professor i offentlig rätt sa under en föreläsning.

Den kommunala kompetensen omfattar till exempel namnsättning av enskilda vägar enligt praxis (RÅ 2012 ref. 12). Frågan om det utgjorde en angelägenhet av allmänt intresse i kommunallagens mening bedömdes i enlighet med förarbetena till kommunallagen utifrån om det var lämpligt, ändamålsenligt och skäligt att kommunen ägnade sig åt det. Högsta förvaltningsdomstolen fann att så var fallet.

Sverige är indelat i 290 kommuner som kan ha olika uppfattning om vad som är av allmänt intresse för kommunens medlemmar. Graffitimålarnas behov av säkra och bra väggar är en kommunal angelägenhet i Malmö, men i Stockholm tillåts inte ens privata företag att beställa en graffitimålning som syns från allmän plats. Samhället bemöter graffiti och gatukonst olika beroende på var i landet man befinner sig. Detta enligt Kolbjörn Guwallius som skrivit en del om kommunpolitikers inställning till graffiti och lagliga väggar men också om vaktbolags arbete (och ibland även olagliga metoder) för att stävja förekomsten av olaglig graffiti.

”Bra tidsfördriv för individer eller inkörsport till kriminella aktiviteter som exempelvis skadegörelse? Jag lägger inga personliga värderingar i själva förekomsten av att måla graffiti. Däremot ställer jag mig emot att en kommun skall agera medlare för denna sort av aktivitet, oavsett om det leder till dåliga beteenden eller ej. Graffitiväggen är helt enkelt inte, på det sättet, en kommunal angelägenhet.” skrev Felipe Sanhueza, moderat politiker i Sigtuna kommun, på sin blogg år 2012. Annorlunda resonerade Jenny Sjödin som menade att lagliga väggar var en kommunal angelägenhet när hon kandiderade till kommunfullmäktige i Sundsvall för Folkpartiet år 2006.

Om ett beslut fattat av kommunen är av allmänt intresse i kommunalrättslig mening blir en bedömningsfråga ifall någon kommunmedlem klagar på det. Den kommunmedlem som ställer sig frågande till om kommunfullmäktige har beslutat om något som är en kommunal angelägenhet kan klaga på det hos förvaltningsrätten (laglighetsprövning). Om domstolen finner att ett beslut fattat av ett kommunalt organ är olagligt för att det hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen ska det upphävas. Domstolen får inte sätta något annat beslut i det överklagade beslutets ställe och ska inte pröva beslutets lämplighet. Annorlunda förhåller det sig om en enskild överklagar ett beslut fattat av en statlig myndighet (förvaltningsbesvär). Då prövar förvaltningsrätten både beslutets laglighet och lämplighet och domstolen kan upphäva, ändra eller ersätta ett överklagat beslut med ett nytt beslut. Detta eftersom beslut som överklagas genom förvaltningsbesvär typiskt sett innebär myndighetsutövning mot enskild.

Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet

För tre veckor sedan demonstrerade Folkkampanj för asylrätt i Stockholm. Demonstrationståget gick från Medborgarplatsen och tillbaka via Slussen och Mariatorget. När demonstrationen passerade Hornsgatan stod två personer på höjden och ropade ovanifrån till deltagarna ”Hur många flyktingar har du hos dig?”.

Det kan vara värt att påminna om att rätten att söka asyl är en grundläggande mänsklig rättighet. Var och en har rätt att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Rätten innebär inte en rätt att erhålla skydd utan en rätt till prövning om man är i behov av skydd.

Det är förstås bra om personer tar emot flyktingar i sina hem och anordnar tillställningar för det fria ordet och dylikt men asylrätten och yttrandefriheten är mänskliga rättigheter som inte på något sätt är villkorade av andra människors engagemang på sin fritid. Är du en människa har du mänskliga rättigheter.

Patriarkal prissättning

Sedan år 2005 får inte frisörsalonger ha olika priser för kvinnor och män för samma behandling. Trots detta har många frisörsalonger olika priser för herr- och damklippning, de skyltar bokstavligen med könsdiskrimineringen.

Det tar längre tid att klippa kvinnor menar en del frisörer som försvarar att de tar ut ett högre pris av kvinnor. Det är ett ganska kategoriskt uttalande om halva befolkningen. En frisör som inte håller med är Kicki Eidenstam som varit verksam i mer än 30 år. Tidsargumentet har inte juridisk relevans men det är intressant om det inte ens stämmer, om det bara är ett skenargument.

Varför går kvinnor med på att betala mer för att klippa sig? Om inte alla män blir upprörda av tillfällig feministisk prissättning borde väl kvinnor uppröras av att de får betala mer bara för att de är kvinnor? Jag säger inte att kvinnor borde mordhota frisörer som tillämpar patriarkal prissättning med det går att diskutera priset. Ifrågasätt det rimliga i att du ska betala ett högre pris på grund av ditt kön eller snarare det kön du tillskrivs av frisören.

Varför jag tror att frisörsalonger tar ut högre priser för damklippning? För att de kan. Om man kan tjäna mer på att klippa kvinnor och inte har någon skam i kroppen, varför inte?

Om vi antar att frisörsalongerna slutar diskriminera kvinnor ska det bli intressant att se hur det påverkar prissättningen. Blir det en generell prishöjning för män eller blir det olika priser beroende på hur lång tid behandlingen tar (ska inte förväxlas med hur mycket hår man har)?