Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Unga har mindre sex

Visst lyssnade du på Godmorgon, världen! i morse? Om du inte gjorde det, och inte ids lyssna på hela programmet, bör du åtminstone lyssna på inslaget om unga och deras sexfrekvens.

Ligger unga mindre nuförtiden och spelar det någon roll? Med mindre avses sextillfällen. De gick inte in hur mycket tid vi lägger på sex, det är ett annat inlägg, men fundera gärna på om den som har tre stycken åtta minuter långa vaginala samlag per vecka har mer eller mindre sex än den som blir slickad en längre stund varje tisdagsmorgon.

En reporter frågar personer på stan om de tror att dagens ungdom har mindre sex än tidigare generationer. Svaren varierar. Några tror att det stämmer att unga av i dag ligger mindre, andra inte.

Det ska sägas att det är omtvistat om unga i Sverige ligger mindre. Det blir inte en sanning bara för att kvällstidningar kör UNGA HAR MINDRE SEX på sina löpsedlar.

Pelle Ullholm, sexolog på RFSU, medverkar i inslaget. Ullholm tar upp att fler är singlar och att singlar har mindre sex jämfört med andra. Precis som Ullholm säger är det potentiellt möjligt att man har sex på andra sätt i dag och att dessa sätt inte alltid tas i beaktande när sexvanor undersöks. Ullholm tar även upp att ökad jämställdhet inom parrelationer kan leda till färre sextillfällen för att man istället har sex när båda vill.

Den ökade psykiska ohälsan bland unga, att det i dag är svårare att få tag på en egen bostad och att unga dricker mindre alkohol än tidigare generationer är exempel på saker som skulle kunna bidra till att unga har mindre sex (om de nu har det), men klarlagt är det inte.

Hur går det ihop att unga påstås ligga mindre men ändå verkar övervägande nöjda med sitt sexliv? frågar reportern. Det finns inget samband mellan hur ofta man ligger och hur nöjda man är med sitt sexliv, svarar Ullholm.

Det finns en risk att statistiken missar sex utanför den ”traditionella normen”. En annan intressant sak som sägs i inslaget är att vi inte kommer att få veta om unga ligger mindre eftersom det inte finns någon historisk data att jämföra med. Här blir också frågan om det spelar någon roll intressant. Har unga HBTQ-personer mer sex till följd av samhällsförändringar? Visst vore det intressant med all möjlig fakta, men det som intresserar mig mest är om unga är tillfreds med sina sexliv och har så mycket sex de vill ha. Hur ser det ut i relationer, går det klassiska mönstret igen i tvåsamma relationer, att den ena vill mer/mindre?

Det kan förstås vara så att unga har en bredare definition av sexdebut och sex samtidigt som sexdebutåldern enligt undersökning ligger fast och de har mindre (eller mer) sex.

Det kan också vara så att unga har mer sex men att även den som upplever att den haft sex den senaste veckan skulle svara nej på en rak fråga. Den som onanerade i fredags kan få för sig att den där undersökningen om sexuell hälsa och sexualvanor far efter sex med andra och därför svarar nej på en fråga om hen haft sex den senaste veckan. Den som får frågor om hur många sexpartners hen haft senaste 3 månaderna kan också få sig en tankeställare. Svaret antalet personer hen haft vaginala samlag med senaste tiden kan ”vara helt i sin ordning” om undersökningen intresserar sig för sådant sex. För den som intresserar sig för sexuellt aktiva personers riskbeteende med fokus på (oönskade) graviditeter är det rätt ointressant om respondenterna har oralsex morgon, middag, kväll. Det bör dock framgå av frågorna vad för sorts sex man avser.

Visst vore det positivt om det var självklart att ”sex” är ett bredare begrepp än vaginala samlag? Att man inte behövde dubbelkolla att ens sex räknas på det sätt man aldrig skulle behöva dubbelkolla om vaginala samlag verkligen är sex. På riktigt, är du verkligen säker, även om vi bara höll på i 2 minuter?

Utan att våga mig på någon gissning om unga har mer eller mindre sex så känner jag mig inte övertygad om att ”sexdebut” breddats utanför RFSU-kretsar. Vidare skulle jag inte ta gift på att ”sex” breddats innanför heterokretsar.

Jag kan komma på en rad bidragande orsaker till att unga skulle kunna ha mindre sex (i bred bemärkelse ifall du inte redan fattat det) jämfört med tidigare generationer, men detsamma kan sägas om ”mer sex”. Den där skärmtiden skulle kunna användas till att hitta och träffa sexpartners också. (I ärlighetens namn tror jag att den används till så mycket annat, också, men det var bara en tanke.)

Svårigheten för unga att få tag i en egen bostad med överkomlig hyra försvårar (eller omöjliggör) framförallt sexlivet, och kanske även det sociala livet, för den som inte kan ha ”bortamatcher” eller bjuda hem personer.

Någon i inslaget frågar sig om inte unga i dag har mer sex med tanke på tillgången till p-piller. Först tänkte jag att sex är mer än vaginala samlag, men vad vet jag, p-piller kan ha bidragit till att de som använder dem hamnar i fler sexuella situationer där de kan ha alla möjliga sorters sex jämfört med de som kanske inte vågade hamna i sexuella situationer alls för att det inte fanns tillförlitliga skydd mot graviditeter på samma sätt? Någon nämner att unga håller på med sina mobiler.

Jag ger inte så mycket för en allmän känsla av att unga har mer eller mindre sex nuförtiden eftersom människor tenderar att få för sig att ”dagens ungdom” är så annorlunda. Ofta, men inte alltid, är åsikten att unga borde vara mer som tidigare generationer. Gäller det även om de hade mer sex?

Det blir mycket spekulationer. Vad man kan göra är underlätta för unga som vill kunna ha ett aktivt sexliv. Se till att unga kan få tag i egna bostäder. Är du förälder med hemmaboende barn förutsätter jag att du inte tänker sätta käppar i hjulen för dina barns sexualitet oavsett kön.

Det tycks höra varje generation till att oroa sig för den nästa. Frågan är då om rubriker som ”UNGA HAR MINDRE SEX” tas emot som positiva nyheter i stil med ”UNGA DRICKER MINDRE”?

Vore det rimligt om dagens unga förväntades ha sex som om det inte fanns obligatorisk sexualundervisning, ett pågående samtal om samtycke och ömsesidighet, ungdomsmottagningar, kondomer, p-piller, dagen-efter-piller, fri abort och allt annat som faktiskt givit oss alla (inte bara de yngre) förutsättningar att ha bättre sex på våra villkor? Jag tycker inte det och vill tro att jag delar den uppfattningen med dagens vuxna.

Unga kommer inte sluta sexta bara för att tidigare generationer saknade dagens sextingmöjligheter. Ni sextade säkert också, på andra sätt, bara det att ni inte satte ord på det, eller finns det skäl för retroaktiv oro?

Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.

Få något gjort

Kvällarna tillbragte hon med att skriva. Jag hade önskat att det stämde, att jag var mer produktiv om dagarna. Jag tänker ofta att jag ska ha vägarna förbi något café efter arbetsdagens slut och läsa eller skriva, men det finns annat i livet som lockar. Jag tänker att jag borde återuppta styrketräningen, men jag urskuldar mig med att jag inte har något lyftarvänligt gym i närheten.

Jag vill så väldigt mycket. Men ingenting blir av. Det kan hända att jag överdriver något. Nog gör jag saker, men jag känner för den skull inte att jag får något gjort. Jag är inte typen som klappar mig själv på axeln för att jag strukit åtta skjortor. Finns hon ens?

Tänk om jag hade besökt ett museum, samtalat om något intressant med en vän, kunnat vara behjälplig på något sätt eller gått på ett seminarium, författarsamtal eller en konsert. Det kanske händer massor av intressanta saker i Malmö bara det att jag inte vet var och när?

Jag läser högt för mig själv:

”Enformigheten i de vuxnas tillvaro hade alltid fyllt mig med medömkan; när jag gjorde klart för mig att detta inom kort skulle bli min egen lott, greps jag av ångest. En eftermiddag hjälpte jag mamma med disken, hon diskade och jag torkade. Genom fönstret såg jag muren kring brandstationen och andra fönster där kvinnor stod och gnuggade kastruller eller rensade grönsaker. Varje dag lunch och middag; varje dag disk; dessa timmar som i det oändliga upprepades och som inte leder någonstans skulle jag leva på det sättet?” (s. 122 ur En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir)

När jag satt där på en av bänkraderna längst fram till vänster i hörsalen på Stockholms universitet visste jag mycket väl att jag skulle se tillbaka på den tiden med saknad. Tänk vilken lycka att mer eller mindre dagligen få lyssna på begåvade människor som har intressanta saker att säga, människor som faktiskt bryr sig om något.

Så mycket böcker, så lite tid

Häromdagen drack jag kaffe på ett café i Hornstull. Flera runtomkring mig läste böcker. Jag brukar säga så mycket böcker, så lite tid, sa en person som satt intill mig till sitt sällskap.

Hanna Lager som jag följer på Instagram, och som rattar den utmärkta bloggen Feministbiblioteket, postade ett inlägg om att hon hade nått sitt mål och läst 150 böcker i år. Lager har hållit koll på vad hon läst med hjälp av en app. Utan att ha några idéer om att ens hinna med 52 böcker per år laddade jag ner appen. Jag vill också hålla koll på vad jag läst, tänkte jag.

I årskurs 5 fick mina klasskamrater och jag en läsdagbok av vår klassföreståndare. För något år sedan hittade jag läsdagboken hos mina föräldrar och insåg att jag hade läst en hel del böcker som jag inte kom ihåg att jag hade läst. En utmärkt present till mina syskonbarn.

Sedan slog det mig att jag brukar lägga upp bilder på böcker jag läser på Instagram. Enligt mitt Instagramflöde, mitt Twitterflöde och mina bilder på mina mobiltelefoner har jag under 2018 läst böckerna på bilderna nedan. Det ska erkännas att Bockfesten av Mario Vargas Llosa och En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir enbart är påbörjade.

Detta skrivs med en förhoppning om att film blir ute och böcker inne under 2019. God fortsättning, och läs mycket!

Kan särskilt rekommendera Maken av Gun-Britt Sundström, Finna sig av Agnes Lidbeck och Göra sig kvitt eddy bellegueule av Édouard Louis.

Här kan du lyssna på ett reportage om att bokhyllans tid inte är nu (Godmorgon, världen 11/2-18). ”På möbelmässan i Älvsjö i veckan sågs inga mängder med bokhyllor och de hyllor som noterades av vår reporter hade knappt några böcker i sig.” Lyssna gärna också på Johan Norbergs utmärkta krönika om hur man rättfärdigar ett privat bibliotek (Godmorgon, världen 3/4-18)

 

Permanent bostadsbrist, tillfälliga boendelösningar

Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”

När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.

Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?

När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.

Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.

Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.

Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.

Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?

Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.

Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej med balkonger som används.

Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?

”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.

Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.

Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.

”På ett ännu mer grundläggande plan förutsatte frågan att det bara finns ett korrekt sätt att leva om man är kvinna”

För en tid sedan läste jag Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder. En av de mest läsvärda essäerna är den första essän från 2015 med samma namn. Essän handlar om kvinnan som moder, om hur kvinnan som inte har barn är svaret skyldigt.

”För några år sedan höll jag en föreläsning om Virginia Woolf. Under frågestunden efteråt verkade ett antal personer framförallt vara intresserade av om Woolf borde ha skaffat barn. […] I min föreläsning hade jag gillade citerat hennes beskrivning av hur hon tar livet av ”Hemmets ängel”, den inre röst som befaller många kvinnor att vara självuppoffrande tjänarinnor åt familjelivet och det manliga egot. Det förvånade mig att det här samtalet uppstod när jag hade propagerat för att man borde göra slut på kvintessensen av den konventionella kvinnligheten. Det jag borde ha sagt till publiken var att vår rannsakan av Woolfs reproduktiva status var en urtrist och meningslös avvikelse från de ofantliga frågor som hennes texter väcker. […] Det är trots allt många människor som gör barn men bara en som åstadkom Mot fyran och Tre guineas, och det var det senare som var skälet till att vi diskuterade Woolf.”

Ingen av oss var med när det ”klubbades” att kvinnor ska leva si eller så för att de är kvinnor, varför protesterar vi inte mot den här skiten?

Jag läser Solnit och minns de gånger då jag velat förmedla att det går att leva sitt liv på olika sätt, hur förställningar om ”kvinnligt” och ”manligt” överlag är negativa och begränsar människors livsutrymmen till ingen nytta. Du har precis kritiserat en norm och får frågor som skvallrar om att du antingen inte har kritiserat normen särskilt väl och/eller att mottagaren inte har förstått någonting.

Det råkar finnas en lång rad anledningar till att jag inte har barn skriver Solnit. ”Bara för att frågan går att besvara innebär det inte att någon är tvungen att svara på den, eller att den behöver ställas.”

Ibland vill man bara byta ämne. Nästa gång jag får påträngande frågor som utgår från att det bara finns ett sätt att leva som kvinna och vill markera att personen har gått över en gräns ska jag ställa en enkel motfråga: Skulle du ställa den frågan till en man?”

Ord som språngbräda för samhällsförändringar

Nya ord i sig förändrar inte samhället. Det är snarare samtalet och användningen av orden ska kan fungera som en språngbräda för förändring.

Införandet av ett nytt ord kan föregås av diskussioner om behovet av ett sådant ord. Behovet kan antingen bestå av att vi saknar ord eller att de ord som finns och används är förlegade. Det könsneutrala pronomenet hen är ett bra exempel på nyord som det finns ett behov av. Den nya användningen av ordet snöflinga såsom det används i vissa kretsar har jag personligen svårare att se behovet av. Fast så nytt är inte ordet hen, det har funnits sedan 1960-talet. Det är snarare användningen av ordet som är det nya.

Ordet hen tror i alla fall jag har bidragit till att fler inser att alla inte identifierar sig som hon eller han. Ordet hen har inte skapat könsneutrala miljöer, men de samtal som ordet har givit upphov till lär ha fungerat som en språngbräda för samhällsförändringar. Ordet har varit något av en ögonöppnare för alla de som insett att vi många gånger har ett könat språkbruk även när kön saknar relevans. På min utbildning fanns det lärare som föredrog att säga gärningsperson istället för det mer gängse gärningsman (gissningsvis har gärningsperson färre belackare än tjänsteperson).

Det går inte att skriva om introduktion av nya ord utan att nämna RFSU. Organisationen har till exempel infört orden klittra för kvinnlig onani och snippa för unga tjejers könsorgan. Inte för att de ord som fanns för kvinnlig onani var förlegade utan för att de inte fanns eller i vart fall inte användes. Ord måste trots allt användas för att det stora flertalet ska uppleva att de finns.

Det finns förstås inget som hindrar att vi säger runka även om kvinnlig onani men för de allra flesta är ordet förknippat med manlig onani. Det finns för övrigt inget som hindrar att vi säger snoppar om snippor också om vi ska vara sådana, men det är ett ganska dåligt argument emot att använda andra ord om de bättre beskriver vad man pratar om.

Det går att bredda hur ord används vid behov parallellt med att fler ord införs/används. Jag ser ingen egentlig motsättning där. Jag ser gärna en bredare användning av ordet sex till exempel. Tänk sexualitetssexet, inte siffran. Tänk också att sex är ett vidare begrepp än vaginal penetration, annars hade du lika gärna kunnat säga vaginal penetration, inte sant? Samtidigt har jag inte någonting emot om personer kommer upp med nya ord för att beskriva sexuella praktiker, identiteter och preferenser. Ordet sex är oprecist om du endast avser en viss sorts sex. Vad innebär det till exempel när en läkare ger en patient rådet att avstå från sex i några veckor? Menar hen verkligen all sorts sex? Knappast troligt.

RFSU har även infört ordet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna eftersom det senare ordet har gett upphov till myter, missförstånd och oskuldsnormer (jag utgår från att ni som läser detta inte använder ordet ”oskuld” för att beskriva en person som inte har haft sex). Ordet mödomshinna ger inte bara intrycket av att slidmynningen täcks av en hinna som kan gå sönder, alldeles för många är dessutom övertygade om att det finns en hinna och använder det som förevändning för att kontrollera kvinnors liv och sexualitet.

Om ord i sig inte förändrar samhället har jag svårt att se att lagstiftning i sig skulle göra det. Lagar är trots allt ord. Tror någon att införandet av en hårdare sexualbrottslagstiftning per automatik leder till färre antal sexuella övergrepp? Däremot tror jag att sådant som kan omgärda införandet, eller som ibland avskaffandet, av viss lagstiftning tillsammans kan förändra gårdagens värderingar på sikt.

Som juristen Mirjam Katzin skriver i en läsvärd artikel i senaste numret av tidskriften Bang så anses inte straff vara avskräckande vid sexualbrott: ”Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straff fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning.”

Flera har invänt att den numer antagna så kallade samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några radikala förändringar. Vän av ordning undrar om sexualbrottslagstiftningen innan den så kallade sexualbrottslagstiftningen trädde ikraft har medfört några radikala förändringar och om eventuell frånvaro av sådana förändringar skulle vara ett skäl att slopa delar av lagstiftningen.

De flesta anser på en rak fråga att det inte ska vara tillåtet att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld eller utnyttja människor som befinner sig i hjälplösa situationer. Färre är det som invänder att allt detta ändå äger rum trots nuvarande lagstiftning, att ord ofta står mot ord och därför kan vi lika gärna lägga ned verksamheten. För ord brukar stå mot ord vid anklagelser om sexualbrott. 

Invändningen om att samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några större förändringar får istället förstås mot bakgrund av de förhoppningar som ändå funnits bland de som drivit på för en samtyckeslag. Dock är det nog få av de pådrivande som tror att en samtyckeslag löser problemet med de sexuella övergreppen. Och det vare sig om man fokuserar på antalet fällande domar eller att sexuella övergrepp såsom de definieras enligt lag över huvud taget inte ska ske.

De flesta är nog överens om att det både behövs en lagstiftning som ger ett grundläggande rättsligt skydd mot sexuella övergrepp och en attitydförändring gällande rätten till kroppslig och sexuell integritet. Frågan är väl hur man åstadkommer det senare och där är man oense.

Det återstår att se om samtyckeslagstiftningen kan bidra till den där eftertraktade attitydförändringen. Förbudet mot barnaga och sexköp brukar ofta tas som exempel på att lagstiftning kan fungera normerande. Somliga menar tvärtom att värderingarna redan hade förändrats när barnagaförbudet infördes, och att lagstiftningen bara gav uttryck för det personer redan tyckte – att det var fel att slå barn.

Någonstans vill jag tro att samtyckeslagen och införandet av brottsrubriceringarna oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp är ett uttryck för att värderingarna redan delvis har förändrats, åtminstone bland de yngre generationerna. I skolornas sexualundervisning har man länge pratat om samtycke och ömsesidighet. Det arbetet ger frukt nu.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca

Ett intresse jag har är att köpa klänningar på secondhand-butiker och gå på fredagsdejt i mina fredagsdejtsklänningar. Be mig inte ens förklara detta enkla nöje.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca i en ny klänning, men helst inte med en klänning som beter sig som Maria Maunsbachs gjorde:

”Jag blickade ner: den nya sammetsklänningen, hal som en ål, hade glidit upp och satt som en stor korv i midjan på mig. På nederdelen var jag så gott som naken.

Och inte en endaste av alla som glott på mig hade påpekat detta. Det skulle kunna kännas bittert, men i ärlighetens namn gör det mig glad. Det är precis detta som jag tycker är det bästa med Malmö, som jag inte stöter på någon annanstans. I Stockholm hade säkert en vänlig kvinna genast ryckt in för att skydda min sedlighet.”

Jag har faktiskt varit med om detta i Stockholm. Jag promenerar omkring planlöst på Kungsholmen när en vänlig kvinna påpekar att min kjol har åkt upp. Jag har ingen aning om hur länge jag hade visat någon centimeter av min nylonförsedda röv, men om vi ska tro Maunsbach; antagligen inte tillräckligt länge för att göra någon på gott humör.

Skulle läsa 40 skäl att skaffa barn

Corinne Maier har skrivit boken “No kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. Jag brukar ibland skriva skäl 16584 att inte skaffa barn, skäl 547 att inte skaffa barn, och så vidare. För det pratas ofta om att man borde skaffa barn, men sällan om varför det är en bra idé. Ännu mindre pratas det om varför man ska förmå andra att skaffa barn med tanke på hur vanligt det ändå är att människor försöker.

Jag följer alltifrån personer som inte vill ha barn till personer som inte kan få barn på det vanliga sättet. De kan berätta om en omgivning som undrar “när det är dags”. Jag följer också personer som har barn och uppmanas att skaffa fler. Tro inte att du har gjort rätt för dig när du satt ett barn till världen, barn ska minsann ha biologiska syskon.

Det skrivs mig veterligen inga böcker på temat “40 skäl att skaffa barn”. (Ivar Arpi gjorde dock ett försök i ledarform för en tid sedan.) För skaffa barn det bara är något du ska göra. Det är de som frivilligt avstår från att skaffa barn, de som fortsätter att vara icke-föräldrar livet ut, som måste motivera sin barnfrihet trots att man inte föds till förälder. Och för att bemöta alla som undrar varför en del inte vill begå föräldraskap brukar jag ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, lista skäl att avstå från att skaffa barn. På mina villkor.

Skäl 68541 att inte skaffa barn är alla dessa debatter på sociala medier om hur föräldrar utövar sitt föräldraskap och om olika (i deras tycke) förkastliga föräldralivsstilar (jag hade antagligen anammat samtliga på ren trots). Amma eller inte amma. Sova ihop (det kallas visst samsova) eller inte sova ihop med sina barn. Separera eller hålla ihop för barnens skull. Du hatar ditt barn om du ger det socker. Håll inte på med din telefon hela tiden. Ta inte hem nya sexpartners efter separationen, barnet kan bli otryggt. Någonstans vill jag tro att det går att “logga ut” från alla dessa debatter annars har jag svårt att förstå föräldrar som inte drar ned på skärmtiden av ren självbevarelsedrift.