Få något gjort

Kvällarna tillbragte hon med att skriva. Jag hade önskat att det stämde, att jag var mer produktiv om dagarna. Jag tänker ofta att jag ska ha vägarna förbi något café efter arbetsdagens slut och läsa eller skriva, men det finns annat i livet som lockar. Jag tänker att jag borde återuppta styrketräningen, men jag urskuldar mig med att jag inte har något lyftarvänligt gym i närheten.

Jag vill så väldigt mycket. Men ingenting blir av. Det kan hända att jag överdriver något. Nog gör jag saker, men jag känner för den skull inte att jag får något gjort. Jag är inte typen som klappar mig själv på axeln för att jag strukit åtta skjortor. Finns hon ens?

Tänk om jag hade besökt ett museum, samtalat om något intressant med en vän, kunnat vara behjälplig på något sätt eller gått på ett seminarium, författarsamtal eller en konsert. Det kanske händer massor av intressanta saker i Malmö bara det att jag inte vet var och när?

Jag läser högt för mig själv:

”Enformigheten i de vuxnas tillvaro hade alltid fyllt mig med medömkan; när jag gjorde klart för mig att detta inom kort skulle bli min egen lott, greps jag av ångest. En eftermiddag hjälpte jag mamma med disken, hon diskade och jag torkade. Genom fönstret såg jag muren kring brandstationen och andra fönster där kvinnor stod och gnuggade kastruller eller rensade grönsaker. Varje dag lunch och middag; varje dag disk; dessa timmar som i det oändliga upprepades och som inte leder någonstans skulle jag leva på det sättet?” (s. 122 ur En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir)

När jag satt där på en av bänkraderna längst fram till vänster i hörsalen på Stockholms universitet visste jag mycket väl att jag skulle se tillbaka på den tiden med saknad. Tänk vilken lycka att mer eller mindre dagligen få lyssna på begåvade människor som har intressanta saker att säga, människor som faktiskt bryr sig om något.

Så mycket böcker, så lite tid

Häromdagen drack jag kaffe på ett café i Hornstull. Flera runtomkring mig läste böcker. Jag brukar säga så mycket böcker, så lite tid, sa en person som satt intill mig till sitt sällskap.

Hanna Lager som jag följer på Instagram, och som rattar den utmärkta bloggen Feministbiblioteket, postade ett inlägg om att hon hade nått sitt mål och läst 150 böcker i år. Lager har hållit koll på vad hon läst med hjälp av en app. Utan att ha några idéer om att ens hinna med 52 böcker per år laddade jag ner appen. Jag vill också hålla koll på vad jag läst, tänkte jag.

I årskurs 5 fick mina klasskamrater och jag en läsdagbok av vår klassföreståndare. För något år sedan hittade jag läsdagboken hos mina föräldrar och insåg att jag hade läst en hel del böcker som jag inte kom ihåg att jag hade läst. En utmärkt present till mina syskonbarn.

Sedan slog det mig att jag brukar lägga upp bilder på böcker jag läser på Instagram. Enligt mitt Instagramflöde, mitt Twitterflöde och mina bilder på mina mobiltelefoner har jag under 2018 läst böckerna på bilderna nedan. Det ska erkännas att Bockfesten av Mario Vargas Llosa och En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir enbart är påbörjade.

Detta skrivs med en förhoppning om att film blir ute och böcker inne under 2019. God fortsättning, och läs mycket!

Kan särskilt rekommendera Maken av Gun-Britt Sundström, Finna sig av Agnes Lidbeck och Göra sig kvitt eddy bellegueule av Édouard Louis.

Här kan du lyssna på ett reportage om att bokhyllans tid inte är nu (Godmorgon, världen 11/2-18). ”På möbelmässan i Älvsjö i veckan sågs inga mängder med bokhyllor och de hyllor som noterades av vår reporter hade knappt några böcker i sig.” Lyssna gärna också på Johan Norbergs utmärkta krönika om hur man rättfärdigar ett privat bibliotek (Godmorgon, världen 3/4-18)

Permanent bostadsbrist, tillfälliga boendelösningar

Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”

När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.

Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?

När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.

Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.

Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.

Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.

Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?

Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.

Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej men balkonger som används.

Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?

”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.

Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.

Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.

”På ett ännu mer grundläggande plan förutsatte frågan att det bara finns ett korrekt sätt att leva om man är kvinna”

För en tid sedan läste jag Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder. En av de mest läsvärda essäerna är den första essän från 2015 med samma namn. Essän handlar om kvinnan som moder, om hur kvinnan som inte har barn är svaret skyldigt.

”För några år sedan höll jag en föreläsning om Virginia Woolf. Under frågestunden efteråt verkade ett antal personer framförallt vara intresserade av om Woolf borde ha skaffat barn. […] I min föreläsning hade jag gillade citerat hennes beskrivning av hur hon tar livet av ”Hemmets ängel”, den inre röst som befaller många kvinnor att vara självuppoffrande tjänarinnor åt familjelivet och det manliga egot. Det förvånade mig att det här samtalet uppstod när jag hade propagerat för att man borde göra slut på kvintessensen av den konventionella kvinnligheten. Det jag borde ha sagt till publiken var att vår rannsakan av Woolfs reproduktiva status var en urtrist och meningslös avvikelse från de ofantliga frågor som hennes texter väcker. […] Det är trots allt många människor som gör barn men bara en som åstadkom Mot fyran och Tre guineas, och det var det senare som var skälet till att vi diskuterade Woolf.”

Ingen av oss var med när det ”klubbades” att kvinnor ska leva si eller så för att de är kvinnor, varför protesterar vi inte mot den här skiten?

Jag läser Solnit och minns de gånger då jag velat förmedla att det går att leva sitt liv på olika sätt, hur förställningar om ”kvinnligt” och ”manligt” överlag är negativa och begränsar människors livsutrymmen till ingen nytta. Du har precis kritiserat en norm och får frågor som skvallrar om att du antingen inte har kritiserat normen särskilt väl och/eller att mottagaren inte har förstått någonting.

Det råkar finnas en lång rad anledningar till att jag inte har barn skriver Solnit. ”Bara för att frågan går att besvara innebär det inte att någon är tvungen att svara på den, eller att den behöver ställas.”

Ibland vill man bara byta ämne. Nästa gång jag får påträngande frågor som utgår från att det bara finns ett sätt att leva som kvinna och vill markera att personen har gått över en gräns ska jag ställa en enkel motfråga: Skulle du ställa den frågan till en man?”

Ord som språngbräda för samhällsförändringar

Nya ord i sig förändrar inte samhället. Det är snarare samtalet och användningen av orden ska kan fungera som en språngbräda för förändring.

Införandet av ett nytt ord kan föregås av diskussioner om behovet av ett sådant ord. Behovet kan antingen bestå av att vi saknar ord eller att de ord som finns och används är förlegade. Det könsneutrala pronomenet hen är ett bra exempel på nyord som det finns ett behov av. Den nya användningen av ordet snöflinga såsom det används i vissa kretsar har jag personligen svårare att se behovet av. Fast så nytt är inte ordet hen, det har funnits sedan 1960-talet. Det är snarare användningen av ordet som är det nya.

Ordet hen tror i alla fall jag har bidragit till att fler inser att alla inte identifierar sig som hon eller han. Ordet hen har inte skapat könsneutrala miljöer, men de samtal som ordet har givit upphov till lär ha fungerat som en språngbräda för samhällsförändringar. Ordet har varit något av en ögonöppnare för alla de som insett att vi många gånger har ett könat språkbruk även när kön saknar relevans. På min utbildning fanns det lärare som föredrog att säga gärningsperson istället för det mer gängse gärningsman (gissningsvis har gärningsperson färre belackare än tjänsteperson).

Det går inte att skriva om introduktion av nya ord utan att nämna RFSU. Organisationen har till exempel infört orden klittra för kvinnlig onani och snippa för unga tjejers könsorgan. Inte för att de ord som fanns för kvinnlig onani var förlegade utan för att de inte fanns eller i vart fall inte användes. Ord måste trots allt användas för att det stora flertalet ska uppleva att de finns.

Det finns förstås inget som hindrar att vi säger runka även om kvinnlig onani men för de allra flesta är ordet förknippat med manlig onani. Det finns för övrigt inget som hindrar att vi säger snoppar om snippor också om vi ska vara sådana, men det är ett ganska dåligt argument emot att använda andra ord om de bättre beskriver vad man pratar om.

Det går att bredda hur ord används vid behov parallellt med att fler ord införs/används. Jag ser ingen egentlig motsättning där. Jag ser gärna en bredare användning av ordet sex till exempel. Tänk sexualitetssexet, inte siffran. Tänk också att sex är ett vidare begrepp än vaginal penetration, annars hade du lika gärna kunnat säga vaginal penetration, inte sant? Samtidigt har jag inte någonting emot om personer kommer upp med nya ord för att beskriva sexuella praktiker, identiteter och preferenser. Ordet sex är oprecist om du endast avser en viss sorts sex. Vad innebär det till exempel när en läkare ger en patient rådet att avstå från sex i några veckor? Menar hen verkligen all sorts sex? Knappast troligt.

RFSU har även infört ordet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna eftersom det senare ordet har gett upphov till myter, missförstånd och oskuldsnormer (jag utgår från att ni som läser detta inte använder ordet ”oskuld” för att beskriva en person som inte har haft sex). Ordet mödomshinna ger inte bara intrycket av att slidmynningen täcks av en hinna som kan gå sönder, alldeles för många är dessutom övertygade om att det finns en hinna och använder det som förevändning för att kontrollera kvinnors liv och sexualitet.

Om ord i sig inte förändrar samhället har jag svårt att se att lagstiftning i sig skulle göra det. Lagar är trots allt ord. Tror någon att införandet av en hårdare sexualbrottslagstiftning per automatik leder till färre antal sexuella övergrepp? Däremot tror jag att sådant som kan omgärda införandet, eller som ibland avskaffandet, av viss lagstiftning tillsammans kan förändra gårdagens värderingar på sikt.

Som juristen Mirjam Katzin skriver i en läsvärd artikel i senaste numret av tidskriften Bang så anses inte straff vara avskräckande vid sexualbrott: ”Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straff fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning.”

Flera har invänt att den numer antagna så kallade samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några radikala förändringar. Vän av ordning undrar om sexualbrottslagstiftningen innan den så kallade sexualbrottslagstiftningen trädde ikraft har medfört några radikala förändringar och om eventuell frånvaro av sådana förändringar skulle vara ett skäl att slopa delar av lagstiftningen.

De flesta anser på en rak fråga att det inte ska vara tillåtet att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld eller utnyttja människor som befinner sig i hjälplösa situationer. Färre är det som invänder att allt detta ändå äger rum trots nuvarande lagstiftning, att ord ofta står mot ord och därför kan vi lika gärna lägga ned verksamheten. För ord brukar stå mot ord vid anklagelser om sexualbrott. 

Invändningen om att samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några större förändringar får istället förstås mot bakgrund av de förhoppningar som ändå funnits bland de som drivit på för en samtyckeslag. Dock är det nog få av de pådrivande som tror att en samtyckeslag löser problemet med de sexuella övergreppen. Och det vare sig om man fokuserar på antalet fällande domar eller att sexuella övergrepp såsom de definieras enligt lag över huvud taget inte ska ske.

De flesta är nog överens om att det både behövs en lagstiftning som ger ett grundläggande rättsligt skydd mot sexuella övergrepp och en attitydförändring gällande rätten till kroppslig och sexuell integritet. Frågan är väl hur man åstadkommer det senare och där är man oense.

Det återstår att se om samtyckeslagstiftningen kan bidra till den där eftertraktade attitydförändringen. Förbudet mot barnaga och sexköp brukar ofta tas som exempel på att lagstiftning kan fungera normerande. Somliga menar tvärtom att värderingarna redan hade förändrats när barnagaförbudet infördes, och att lagstiftningen bara gav uttryck för det personer redan tyckte – att det var fel att slå barn.

Någonstans vill jag tro att samtyckeslagen och införandet av brottsrubriceringarna oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp är ett uttryck för att värderingarna redan delvis har förändrats, åtminstone bland de yngre generationerna. I skolornas sexualundervisning har man länge pratat om samtycke och ömsesidighet. Det arbetet ger frukt nu.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca

Ett intresse jag har är att köpa klänningar på secondhand-butiker och gå på fredagsdejt i mina fredagsdejtsklänningar. Be mig inte ens förklara detta enkla nöje.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca i en ny klänning, men helst inte med en klänning som beter sig som Maria Maunsbachs gjorde:

”Jag blickade ner: den nya sammetsklänningen, hal som en ål, hade glidit upp och satt som en stor korv i midjan på mig. På nederdelen var jag så gott som naken.

Och inte en endaste av alla som glott på mig hade påpekat detta. Det skulle kunna kännas bittert, men i ärlighetens namn gör det mig glad. Det är precis detta som jag tycker är det bästa med Malmö, som jag inte stöter på någon annanstans. I Stockholm hade säkert en vänlig kvinna genast ryckt in för att skydda min sedlighet.”

Jag har faktiskt varit med om detta i Stockholm. Jag promenerar omkring planlöst på Kungsholmen när en vänlig kvinna påpekar att min kjol har åkt upp. Jag har ingen aning om hur länge jag hade visat någon centimeter av min nylonförsedda röv, men om vi ska tro Maunsbach; antagligen inte tillräckligt länge för att göra någon på gott humör.

Skulle läsa 40 skäl att skaffa barn

Corinne Maier har skrivit boken “No kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. Jag brukar ibland skriva skäl 16584 att inte skaffa barn, skäl 547 att inte skaffa barn, och så vidare. För det pratas ofta om att man borde skaffa barn, men sällan om varför det är en bra idé. Ännu mindre pratas det om varför man ska förmå andra att skaffa barn med tanke på hur vanligt det ändå är att människor försöker.

Jag följer alltifrån personer som inte vill ha barn till personer som inte kan få barn på det vanliga sättet. De kan berätta om en omgivning som undrar “när det är dags”. Jag följer också personer som har barn och uppmanas att skaffa fler. Tro inte att du har gjort rätt för dig när du satt ett barn till världen, barn ska minsann ha biologiska syskon.

Det skrivs mig veterligen inga böcker på temat “40 skäl att skaffa barn”. (Ivar Arpi gjorde dock ett försök i ledarform för en tid sedan.) För skaffa barn det bara är något du ska göra. Det är de som frivilligt avstår från att skaffa barn, de som fortsätter att vara icke-föräldrar livet ut, som måste motivera sin barnfrihet trots att man inte föds till förälder. Och för att bemöta alla som undrar varför en del inte vill begå föräldraskap brukar jag ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, lista skäl att avstå från att skaffa barn. På mina villkor.

Skäl 68541 att inte skaffa barn är alla dessa debatter på sociala medier om hur föräldrar utövar sitt föräldraskap och om olika (i deras tycke) förkastliga föräldralivsstilar (jag hade antagligen anammat samtliga på ren trots). Amma eller inte amma. Sova ihop (det kallas visst samsova) eller inte sova ihop med sina barn. Separera eller hålla ihop för barnens skull. Du hatar ditt barn om du ger det socker. Håll inte på med din telefon hela tiden. Ta inte hem nya sexpartners efter separationen, barnet kan bli otryggt. Någonstans vill jag tro att det går att “logga ut” från alla dessa debatter annars har jag svårt att förstå föräldrar som inte drar ned på skärmtiden av ren självbevarelsedrift.

Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Bekväm med hårig kropp

”När din hud känns len känner du dig också bekväm” säger en kvinnlig speakerröst i en reklam för rakhyvlar som går mig på nerverna.

Saxat från Reklamombudsmannens hemsida:

”Reklamfilmen inleds en närbild på en kvinna som rakar armhålan. I nästa sekvens stiger en kvinna upp ur vattnet vid en strand. Hon är klädd blå, kortbent våt­dräkt som hon, när hon närmar sig stranden, leende börjar öppna. När hon är på stranden tar hon samtidigt som hon går, av sig våtdräkten. Under den har hon en vit bikini. En annan kvinna tittar leende på henne. En kvinnlig speakerröst säger ”När din hud känns len känner du dig också bekväm”. På stranden finns en mängd männi­sk­or som alla är klädda i vita kläder och deltar på ett mingel eller en fest. Kvinnan går upp till minglet/festen i bikini och tar en drink från ett bord och fortsätter fram till några andra kvinnor som vinkar till henne. Speakerröst­en säger ”Hitta en Venus smooth som gör känslig hud mjuk och len, ger flexibel komfort, XXX en engångshyvel som passar dig” samtidigt som olika rakhyvlar visas i bild. Rösten fortsätter ”En lenare hud med Venus rakhyv­lar” och kvinnornas ben visas i närbild och sedan när de skrattar tillsammans. Filmen avslutas med en bild på tre förpackningar till rakhyvlar och därefter Gilette Venus logotyp.”

Jag har inte sett reklamfilmen, däremot hört ”När din hud känns len känner du dig också bekväm” en miljon gånger vid det här laget. Reklamen vänder sig till kvinnor och det ligger säkert ligger mycket i det – kvinnor som grupp känner sig bekväma, eller i vart fall inte obekväma, när deras hud nedanför huvudet är hårbefriat len. Ska det behöva vara så? Jag har inga åsikter om individuella kvinnors rakning men tycker att kvinnor som grupp ska kunna känna sig bekväma även med håriga kroppar för kvinnokroppen är även den hårig. Det går uppenbarligen att ha en hårig kropp och vara bekväm med den, det är inte där skon klämmer. Kolla bara på alla män som är bekväma i sina mer eller mindre håriga kroppar.

I framtiden hoppas jag att valet att raka eller inte raka kroppen är mer av ett val och att även huvudet finns med på listan över tänkbara områden på kroppen att raka oavsett kön. Som det är nu anses kvinnlig kroppsbehåring så opassande att man låter kvinnor raka sina lena ben i reklam för rakningsprodukter. Det är aldrig frågan om några före- och efterbilder när en kvinna ska visa upp hur bra en viss rakhyvel är.


För övrigt avled min pappa för snart en månad sedan efter en kort tids sjukdom. I går begravdes han. När jag hade rakat huvud brukade han skämta om att jag hade blivit långhårig – och mena på att jag borde raka mig – när håret hade växt ut ungefär en centimeter. Jag föreslog att han också kunde raka av sig sitt då långa hår vid något tillfälle. I min ålder är man glad om man har hår, kontrade han.

Vila i frid pappa!

Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.