Anteckningar från hemmakarantänen: Inte alla introverta!

Sedan Coronavirusutbrottet har memes delats om introverta som lever drömmen i hemmakarantän. Jag har framförallt läst introverta som menar att de praktiserat social distans sedan urminnes tid, introverta som knappt märkt av någon förändring i sina liv utöver att åtminstone en del av dem numer kan arbeta hemifrån. Inte alla introverta!

Kanske har en del av er läst Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking av Susan Cain eller Introvert: den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Kanske har en del av er gjort personlighetstester och fått reda på att ni är antingen extroverta eller introverta.

Merparten av oss är inte antingen eller utan vi är någonstans på ett spektrum mellan extrovert och introvert. Några som inte kan ”välja sida” menar att de är ambiverta eftersom de kombinerar introverta och extroverta drag. Ambiverta är som religionsdebattens motsvarighet till agnostiker och ungefär lika spännande.

Vem har inte en släng av både det ena och det andra? Säg den extrovert som inte innehåller spår av introvertism efter firande av högtidsdagar med familjen. Det är mänskligt att ha behov av återhämtning och att kunna stänga dörren om sig. Behoven ser olika ut och återhämtningen kan ta olika lång tid.

Utan att genomgå en personlighetstest vet jag att jag är betydligt mer introvert än extrovert. Vad har jag då gemensamt med personer som sjunger hemkarantänens lov och redan praktiserar social distans? Inte mycket!

Ur Ställ ut en väktare av Harper Lee

Jag uppskattar tystnad. Samtidigt uppskattar jag att ha människor runt omkring mig förutsatt att jag tillåts vara tyst. Jag kan för all del vara social i sammanhang där jag känner mig bekväm – en del av mina vänner tycker att jag pratar för mycket. Bekväm är jag som regel med människor som jag har något gemensamt med och i sammanhang där jag har valt att vara social. Mingel med okända människor eller att vara i centrum går bort, men däremot uppskattar jag att träffa nya människor, gärna i mindre sällskap.

Är det någonting jag inte klarar av är det påstridig butikspersonal eller personer som konverserar med mig på gymmet. Jag hade gärna bokat en tyst klippning – vissa frisersalonger faktiskt erbjuder det.

Min favoritsort av evenemang är bokreleaser. Nyutgivna böcker finns till försäljning och du kan åhöra samtal om dessa. På en bokrelease är det socialt acceptabelt att placera sig i ett hörn och läsa ur en bok medan man sippar vin och håller käften. Du har människor runt omkring dig så det är knappast fråga om någon social distans, men du måste inte mingla runt.

Jag är introvert och lider av att vara i hemmakarantän. Jag brukar läsa böcker och dricka kaffe på caféer flera gånger i veckan. Hälsningsfraser byts, men det är ett minimum av social interaktion. Jag tycker om att gå på konserter, gå ut och dricka öl med trevliga personer, styrketräna på mitt gym, besöka biblioteket och vara själv bland andra människor.

Det finns förstås introverta som helst inte går utanför dörren och inte tycker om att träffa andra människor, men hur representativa är de? Jag har ibland beskrivit mig själv som sällskapssjuk. Vad och med vem man pratar om är dock betydligt viktigare än att man pratar. Googla ”Saker introverta gärna pratar om” om du inte har något bättre för dig.

För mig är hemmet framförallt sovplats och förvaring, det är inte där livet händer som i IKEA-reklamen.

Anteckningar från hemmakarantänen!

Städning är repetitivt och uppfattas som improduktivt. Städning återställer enbart det befintliga och är en återgång till status quo. ”Se de icke-spår som städaren lämnat efter sig.”

Om vår ambivalens inför städning och vardagssysslans låga status skriver Fanny Ambjörnsson i sin bok Tid att städa (2018). Sedan jag läste boken har jag tänkt att jag borde städa min lägenhet. Under läsningen såg jag rent utav fram emot det, men det blev inte av. Sedan kom smittspridningen av coronaviruset till Sverige; diskussionen om samhällsviktig verksamhet blev verklighet och karantän ett förled.

Om jag tvunget måste hålla mig inom hemmets vrår kan jag lika gärna karantänstäda. Jag karantändammsugade under sängen och soffan. Därefter postade jag en karantänpresent till mitt yngsta syskonbarn som jag hade karantänhandlat några dagar tidigare hos den lokala leksaksbutiken som är räddaren i nöden när det slår dig att du inte kan anlända tomhänt till ett barnkalas (leksaksbutiken som tidigare huserade i lokalen gick i konkurs). Stöd dina lokala näringsidkare i tider som dessa!

Omhändertagandet om smutsen faller oftast på kvinnans lott samtidigt som jämställdhet har blivit ett ideal för kvinnor att realisera inom heterosexuella relationer. ”Städning intar helt enkelt en central roll i diskussioner om jämställdhet mellan könen och i familjen. Kanske är det rent av så att jämställdhetens brännpunkt kan lokaliseras till just städning; det vardagliga renhållningsarbete som sällan upplevs som särskilt belönande.” (s. 84)

Kvinnor utför merparten av hushållsarbetet i hemmet. Ansvaret för städningen utförs faller på kvinnans lott antingen direkt genom att hon putsar fönsterna eller mer indirekt genom projektledning (se även tjat). Det är hon som identifierar smutsen och tar initiativ till att det ska städas.

Ambjörnsson påpekar samtidigt att kvinnor generellt utför en lägre andel av hushållsarbetet i dag jämfört med på 70-talet. För att män har börjat ta mer ansvar för hushållsarbetet? Ja och nej, förändringen beror framförallt på att kvinnor ägnar mindre tid i hemmet och utför mindre hushållsarbete än tidigare. Ungefär som om män skulle fortsätta ta ut i genomsnitt 106 dagar med föräldrapenning och det totala antalet dagar skulle bantas ned till 220 dagar. I dag har föräldrar totalt 480 dagar med föräldrapenning varav 90 dagar, de så kallade pappamånaderna, inte kan överlåtas till den andra föräldern.

Något som skiljer obetalt hushållarbete från föräldraledighet är att det är mycket svårare att intala sig att man delar lika på omsorgen om barnen. Jämställdhet som ideal återspeglas dock inte i uttaget av föräldraledighet mellan kvinnor och män. Detta trots att det förefaller mer tacksamt att framställa sig som ett jämställd par genom att dela lika på föräldraledigheten. Städningen är tämligen privat till sin karaktär. Och det är också en av Ambjörnssons poänger, att städningen är en oberättad vardagssyssla. Vi pratar förvånansvärt lite om själva städningen med tanke på att de allra flesta har erfarenhet av privat städning. Inte ens ”Konsten att städa – med Marie Kondo” handlar om städning.

”I samma stund som den jämställda relationen blir ett ideal, blir det dubbelt viktigt att städningen delas lika inom familjen. Inte enbart på grund av den reella arbetsbördan, utan också för att, genom att dela på arbetet, skapa en jämställd relation.” (s. 105)

Ett annat ideal är att ha ett städat och bonat hem. För den som eftersträvar att leva i en jämställd relation och att kunna visa upp rent hem blir den ofrånkomliga frågan hur dessa ideal ska kunna samsas.

Den jämställda relationen som ideal bidrar bland annat till att par försöker framställa den egna relationen som jämställd. Än värre är att det också bidrar till att vi bortser från ojämställdheten och väljer att fokusera på de gånger då pojkvännen ”hjälper till”. Det finns trots allt män som tar ännu mindre ansvar för hushållsarbetet. Det är bara med att jämföra med hur lite hushållsarbete män uträttade förr.

Ambjörnsson skriver träffande om hur en del kvinnor undviker att bråka om städning eftersom bråket riskerar att bekräfta ojämställdheten. Därför väljer en del kvinnor att utföra hushållsarbetet själva istället för att ”ställa till med en scen”. Det är bättre att tiga om att man intagit en underordnad position än att öppna munnen och röja alla tvivel.
För feminister kan det kännas skamligt att leva i en ojämställd relation och det är inte alltid smärtfritt att ”hänga ut” sin parter. Genom att ta avstamp i en egen ojämställd relation riskerar man att mötas av ”Varför gör du inte slut då?”.

Det tycks vara enklare att skildra en ojämställd relation i efterhand, då man kan slå mynt av en mer jämställd varannan vecka-tillvaro såsom till exempel Maria Sveland i Bitterfittan. Ett undantag är väl Gemma Hartley som skriver om det ojämställda känslomässiga arbetet som framförallt utförs av kvinnor i sin bok Så jävla trött och som även skildrar Hartleys egna ojämställda relation. Som läsare blir jag dock trött på hur Hartley återkommande understryker att maken Rob är fantastisk.

För att uppnå en mer eller mindre jämställd relation är det antagligen mer fruktbart att fokusera på vad man vill göra med sitt liv, och att få mer tid över till sådant som skänker en glädje, snarare än att försöka intala sig att man lever i en jämställd relation. Vill du städa mindre eller vill du framstå som jämställd? Ingen kommer tacka dig för att din man alldeles oförtjänt får framstå som modern.

”Genom städpraktiker skapas sålunda en specifik sorts mansideal – en man som genom att han är positivt inställd till att dela på städningen framstår som både ansvarstagande och jämställd.” (s. 95)

Fanny Åström twittrar

Ingen kommer undan ”omsorgen om tingen, torkandet och dammandet”. Även personer som lever i samkönade relationer och ensamhushåll måste städa. Ingen kommer tacka oss för att vi tar hand om vår egen skit. Samtidigt som vi besparas att känna oss misslyckade för att vi inte lever i en jämställd relation. Ojämställt hushållsarbete, såsom det vanligtvis skildras, kräver trots en man och kvinna under samma tak.

Vänja sig vid minskad klimatpåverkan

”För miljö och klimat är det bäst att undvika att köpa nya kläder – och använda det som redan finns i gardroben.” (Heidi Avellan i Sydsvenskan 3/1-2020).

Jag följer klimatdebatten med ett visst intresse utan att själv vara engagerad i klimatdebatten eller tillhöra någon klimatorganisation.

Jag oroar mig för klimatförändringarna men gör inte något konkret för att påverka i en annan riktning. Visst har jag länkat jag till artiklar om utsläpp av växthusgaser och uppvärmningen av jordens temperatur, att jag tipsat om något avsnitt av Klotet i P1 som jag gärna lyssnar på. Däremot har jaginte  kontaktat makthavare. Jag skriver sällan om klimatet trots att skrivandet är det som ligger mig närmast till hands när det gäller påverkansarbete. Delvis tror jag att det beror på att jag inte känner mig tillräckligt påläst.

Jag frågade häromdagen en klimatengagerad vän om han kunde rekommendera några läsvärda fackböcker om klimatförändringarna och klimatfrågan. Det kunde han och tillade att de säkert går att låna på biblioteket.

Personer som inte har ägnat klimatfrågan en tanke kanske främst tänker på klimatengagenang i termer av att avstå från saker. Avstå från att flyga och äta kött.

Häromveckan kunde jag på radion höra att vi måste sluta resa. Vad som avsågs var resor med flyg.

Den senaste tiden har det även diskuterats om man borde avstå från att skaffa barn för klimatets skull.

Personligen är det sällan jag känner att jag avstår från något. Jag har alltid tagit tåget eller bussen när jag rest längre sträckor inrikes. Jag har ätit vegetariskt sedan jag var 14 år och känner inte att jag avstår från att äta kött. Det slog mig nyligen att jag knappt skriver om att jag är vegetarian på sociala medier längre. Jag förvånades av hur Olga Tokarczuk, 2018 års nobelpristagare i litteratur, skildrades som politiskt kontroversiell i Polen på grund av att hon är vegetarian. Vad enkelt det är att bli hemmablind!

Jag cyklar och går i en stad där det är högst normaliserat att ta sig fram för egen maskin. Jag har aldrig haft körkort eller framfört ett motorfordon.

Jag förstår om människor som flyger varje år, äter kött till var och varannan måltid och handlar kläder varje månad skulle känna att de gjorde avkall på mycket om de började leva som mig.

Jag tror inte att individens val löser klimatkrisen. Och det säger jag inte för att i nästa tag ursäkta mitt flygande och kräva att politiker förbjuder flygresor.

Däremot tror jag att det är nödvändigt att människor drar ner på exempelvis sin köttkonsumtion för att fler i deras närhet ska följa efter. Fler måste vänja sig vid klimatsmartare val som med tiden bleknar av självklarhet.

Det minsta vi som inte engagerar oss i klimatdebatten kan göra är att försöka minska vår egen klimatpåverkan.

Bokåret 2019

Har läst knappt 40 böcker i år. Något färre antal böcker jämfört med 2018 då blev det knappt 50 böcker, men jag läste överlag tjockare böcker under 2019.

Kan rekommendera allt jag läst av Simone de Beauvoir och Édouard Louis. Rekommenderar även utan inbördes ordning Hemstaden av Jacques Werup, Din stund på jorden av Vilhelm Moberg, Se på oss nu av Geir Gulliksen, Alltings början av Karolina Ramqvist, Alla vilda av Birgitta Stenberg och Jag skulle vara din hund av Anneli Jordahl.

Äta djur av Jonathan Safran Foer och Hej lättja av Corinne Maier kan du med fördel hoppa över.

2020 ska jag börja tågskryta

En gammal bekant från Västernorrland flyttade till Skåne innan jag hade några som helst planer på att flytta till Malmö. Valet föll på Malmö för att det var tillräckligt långt bort för att avhålla bekantingen från Sundsvall. Flytten tjänade sitt syfte och min bekant har inte varit i Sundsvall på flera år. (Det är knappt 100 mil från Malmö till Sundsvall eller 9 timmar med tåg.)

Stannar du på marken? Om ja, stannar du också hemma? Jag varken smygflyger eller tågskryter, men nog har jag skrutit om att jag får gratis kaffe om jag reser med SJ. SJ-kaffet som var godare för 10 år sedan.

Jag har publicerat tågselfies med kaffepappersmuggar sedan jag började ta selfies för ett halvt liv sedan. Inte för att skryta om att jag valt bort flyget till förmån för tåget utan för att jag velat dokumentera mitt liv och berätta att jag varit på resande fot. Kanske har jag undermedvetet velat normalisera tågresandet – ett civiliserat sätt att resa. Valet stod dock aldrig mellan att flyga eller ta tåget utan mellan att ta tåget (eller i förekommande fall bussen) eller stanna hemma.

Sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö har det blivit glesare mellan mina tågselfies. Ta tåget inrikes säger jag med samma självklarhet som jag väljer bort 9 timmar ombord på ett tåg. Vi ska inte ens prata om den där gången då jag tog bussen från Malmö till Stockholm.

I början av februari tar jag tåget till Stockholm. Jag tänker inte tågskryta då, snarare skämmas en smula över att jag alldeles för sällan besöker staden och människorna som jag någonstans hoppas att jag en dag kan återvända till. Tillsvidare hoppas jag på snabbtågen.

Firar man jul om man inte är stressad?

I eftermiddags hade jag vägarna förbi stadsbiblioteket och lånade en handfull böcker inför julledigheten. En barnlös kvinna är inte något riktig kvinna, ska August Strindberg ha sagt. Den här oriktiga kvinnan som inte är på ordmärkarhumör ser fram emot att ha svårt att fylla sina dagar under de två nästkommande veckorna. Julen är trots allt barnens högtid.

Jag fortsätter förneka att jag firar jul trots att jag skickar julkort varje år och använder särskilda julfrimärken för ändamålet. Jag har ingenting emot att samlas för att umgås över mat och alkohol. Kalla det julfirande om ni vill. Jag kan till och med uppskatta julkaffe, julte och tjocka strumpor med julmotiv och annat som handeln rear ut i januari.

Julmaten får ni dock behålla för er själva. Kanske är det julskinkan och allt annat på julbordet som jag aldrig har ätit som får mig att svara att jag inte firar jul på frågor om var jag ska fira jul. Jag må vara uppvuxen med att buffé är något utöver det vanliga, men när associerades julbord med buffé? Långt innan jag blev vegetarian var julbord allt jag inte kan äta. Istället har jag förknippat julbord med överflöd och matsvinn. Förvisso inte helt olikt andra bufféer.

Kanske är det frånvaron av julklappar, förväntningar och stress som gör att jag inte känner mig som någon som firar jul. Stress inför julen förtar en del av högtiden tänker jag utan att vara någon julexpert.

 

Cityhandeln står inte och faller med mig

”Frågan är också om det är värt tid och ansträngning att ta sig till en stadskärna för att gå på café om det inte kan kombineras med annat.” skriver Johan Anselmsson och Ulf Johansson, professorer i marknadsföring vid Ekonomihögskolan i Lund, i ett debattinlägg om cityhandelns död (Sydsvenskan 17/11-2019).

Nu är det inte förknippat med någon ansträngning för mig att ta mig till ett café eftersom jag bor i stan men jag skrattade för mig själv när jag läste detta. Nog har jag förstått att alla inte frekventerar caféer flera gånger i veckan, men för mig är närheten till caféer avgörande för var jag vill bo.

För mig blir det snarare en ansträngning att shoppa vare sig butikerna är belägna i stan eller i någon shoppinggalleria ute på landet. Visst kan jag cykla till Svågertorp om jag absolut behöver något, men jag tycker att konsumtion av varor är tråkigt och skjuter inte sällan på inköp i flera år. Och känner mig som en idiot när jag väl köper det där jag länge velat ha. Det kan vara en pryl som kostar bara några hundra.

Jag äger inte ens ett par grytlappar men kan inte motivera mig själv att gå ut och köpa ett par. Kanske kan jag sy ett par egna?

Värmeljusskrot är inte förpackning

Under årets mörka månader konsumerar jag en del värmeljus.

”Det är lite ironiskt att se människor tända värmeljus och släcka ellampor för miljöns skull. De allra flesta ljus består till stor del av paraffin som är tillverkat av fossil olja, samtidigt som det svenska elsystemet innehåller väldigt lite fossil energi.” skriver Anders Friström (Sveriges Natur 16/11-2016)

Nu bränner jag inte värmeljus i tron att jag gör en insats för miljön, men allt jag läser om värmeljusens innehåll och återvinningen av aluminiumkoppen får mig att vilja införskaffa riktiga lampor. Skandalöst nog har jag inte ens en ordentlig läslampa.

Den som uppskattar levande ljus kan för all del läsa på om de råvaror som används och fundera på vilken råvara som ger det miljövänligaste ljuset. Den som föredrar miljövänligare ljus som inte är tillverkade av slakteriavfall får läsa på ytterligare.

Alldeles oavsett ska värmeljusbehållarna återvinnas när ljusen brunnit ut. Sedan 2015 klassas värmeljusbehållare tillverkade av aluminium inte längre som förpackningar. Såvitt jag förstår beror det på en ny tolkning av EU:s förpackningsdirektiv. Omklassificeringen innebär att aluminiumkopparna inte längre ska sorteras som metallförpackningar i den vanliga metallåtervinningen där rimliga människor sorterar konservburkar.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall  

Aluminiumkoppen är metallskrot sedan 2015. Vad gör man då med sitt metallskrot som man kanske köpt på möbeljätten för en spottstyver? Metallskrot återvinns vid en återvinningscentral. Inte den vanliga återvinningsstationen utan den där som är något av ett projekt att ta sig till, särskilt om man inte har bil. Innan du återvinner värmeljusbehållaren i containern för metallskrot ska du ta bort vekeshållaren av järn. Även vekeshållaren ska sorteras som metallskrot men den bör separeras från behållaren för att undvika att aluminiumet hamnar bland järnet och hanteras därefter. Järn sorteras ut med hjälp av magneter och om det finns järn kvar i behållaren riskerar aluminiumet att brännas upp istället för att återvinnas eftersom järn smälter vid en högre temperatur än aluminium.  Ett slöseri med energi och material som hade kunnat sparas med andra ord.

Detta skrivs för att jag har dåligt samvete över att jag har sorterat mina värmeljusbehållare som metallförpackningar i tron att jag har gjort rätt. Jag har visserligen pillat bort vekespluppen men den har jag slängt i hushållssoporna.

Äktenskapsskillnad utan upplösningsgrund men med betänketid

Jag har ingen aning om vad ni ägnar er åt en lördag som denna men jag har skummat prop. 1973:32 om förslag till ändringar i giftorättsbalken. Har du aldrig hört talas om 1974 års giftorättsbalken, även kallad nya giftorättsbalken eftersom den ersatte 1920 års giftorättsbalk, kan det bero på att giftorättsbalken ersättes av äktenskapsbalken för drygt 30 år sedan.

Det finns många skäl att läsa förarbeten. Propositioner kan du förslagsvis läsa när du inte har något bättre för sig eller för att försöka få en förståelse för syftet med viss lagstiftning.

Jag läste propositionen i ett annat ärende men lade det tillfälligt åt sidan när jag fick syn på make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede – i lagtext. Visserligen var det enligt den nuvarande lydelsen enligt dåvarande gamla giftorättsbalken och inte enligt den föreslagna lydelsen som sedermera antogs av riksdagen.

Det mest intressanta med nya giftorättsbalken som trädde ikraft 1974 är att den inte kräver någon orsak för äktenskapsskillnad. I propositionen kan man läsa att ”makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras”.

”Enligt förslaget får make en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv maken kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet blir utan betydelse. Några motiv skall följaktligen inte som nu vid oenighet mellan makarna och vid talan om äktenskapsskillnad utan förutgången hemskillnad behöva redovisas och prövas av domstolen. Med denna utgångspunkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösningsförfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdramatiserad, vilket är ett starkt skäl för den nya ordningen. De sakkunniga föreslår att det nuvarande förfarandet när särskild grund för omedelbar äktenskapsskillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad, avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt huvudregeln kunna meddelas omedelbart utan krav på föregående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs andra maken.” (prop. 1973:32 s. 74)

Upplösningsgrunderna för skilsmässa har avskaffats och skilsmässan är i dag en rättighet. Det påminner delvis om hur den svenska aborträtten är utformad. Aborträtten i Sverige är fri till och med den 18:e graviditetsveckan i den meningen att den gravida inte behöver ha någon särskild ”abortgrund”. Vidare ska en gravid person som söker abortvård inte ifrågasättas i sitt beslut. Aborträtten är heller inte villkorad av att du har skaffat eller avser att skaffa barn. I länder med illiberal abortlagstiftning är abort som huvudregel förbjudet. En del av dessa länder tillåter abort i undantagsfall, t.ex. vid graviditet efter våldtäkt eller vid fara för den gravidas fysiska eller psykiska hälsa.

Du har rätt att skilja dig. Du behöver inte uppge något skäl. Till mitten av 70-talet hade oeniga makar endast rätt till äktenskapsskillnad under vissa omständigheter. Det är där ”äktenskapsbrott”, könssjukdomar, fängelsestraff på minst 6 månader och andra tänkbara upplösningsgrunder kommer in. Enligt den gamla giftermålsbalken hade en make till exempel rätt till äktenskapsskillnad om dennes make hade ”samlag eller annat könsumgänge” utanför äktenskap såvida den förstnämnda maken ”ej samtyckt till handlingen”. Ingen regel utan undantag, med ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl” kunde en domstol avslå en bedragen makes ansökan om skilsmässa. (Jag har inte fördjupat mig i hur vanligt det var att offer för äktenskapsbrott nekades skilsmässa med hänvisning till tänk på barnen eller de andra särskilda skälen, men förhoppningsvis har någon familjerättare gjort det.)

Mitt egentliga ärende när jag ögnade igenom propositionen var betänketiden som jag är tveksam till. I dag krävs en 6 månader lång betänketid om enbart den ena maken vill skilja sig. (I propositionen kan man läsa ”en av makarna” och det må vara korrekt i sak men ”ett av språkrören” åsyftar inte nödvändigtvis ett av två språkrör. Det behövs en ”nya äktenskapsbalken” som är anpassad för människor som vill kunna gifta sig med flera utan att lägga in en skilsmässa däremellan.)

Även om makarna är överens om skilsmässa krävs en 6 månader lång betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

Propositionen gav mig någon slags förståelse för varför betänketiden infördes, det gjorde den. Hemskillnaden som i vissa fall föregick äktenskapsskillnaden och upplösningsgrunderna avskaffades. Utan att ha någon aning om lagförslaget som syftade till att förenkla ”upplösningsförandet” var omtvistat antar jag att det var radikalt för snart 50 år att skilsmässan blev formulerad som en rättighet. Kanske var det för radikalt att i samma veva föreslå att makar även i de fall då de var oense skulle ha rätt att skilja sig utan en föregående betänketid. Alldeles oavsett vet vi att makar fortfarande kan avkrävas en betänketid på 6 månader. Vänsterpartister har under en längre tid motionerat om att avskaffa betänketiden vid skilsmässa utan att så har skett. (Axplock av V-motioner: 2002, 2004, 2005, 2007)

” Vi menar att ett par som väl fattat beslut om att ansöka om äktenskapsskillnad redan har övervägt detta i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen om betänketid rimmar för övrigt illa med synen på makarna som självständiga och jämställda individer. Om endast en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas torde denna önskan ha sin grund i att relationen faktiskt inte fungerar. Tiden är nu mogen för att göra en ny avvägning och låta människor ta ut äktenskapsskillnad utan att det ställs krav på betänketid. Skulle parterna vid en senare tidpunkt ändra sig finns ju alltid möjligheten att på nytt ingå äktenskap. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagstiftning i äktenskapsbalken som innebär att kravet på betänketid vid äktenskapsskillnad tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.” – Motion 2019/20:285 av Jon Thorbjörnson m.fl. (V)

Det sägs att betänketiden syftar till att undvika att personer tar förhastade beslut och skiljer sig utan att noga ha tänkt igenom saken. Nu har jag aldrig skiljt mig (eller gift mig för den delen) men en inte helt vågad gissning är att de flesta har en inre betänketid innan de skickar in papperna.

Även om det skulle finnas några enstaka människor som vaknar upp en dag och kommer på att de vill skiljas borde de ha rätt att göra det utan att avkrävas en 6 månader lång betänketid. Jag anser förvisso att människor bör ha rätt att fatta ”dåliga” beslut, men det förstår vem som helst vilka som kan utnyttja den nuvarande ordningen.

Vänsterpartisterna skriver i sin senaste motion:

” Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad riskerar att utsätta kvinnor och barn för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen, och människor tvingas stanna kvar i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation, och för de kvinnor och barn som utsätts för våld i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden rent av vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är problematiskt att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas”

Byt ut ”kvinnor” mot ”personer” om du föredrar det – är det rimligt att kräva att gifta människor måste ”sova på saken” i ett halvår?

Anser vi människor vara mogna att gifta sig utan en föregående lagstadgad betänketid får vi anta att de är mogna nog att bestämma om och när de vill skilja sig. Skulle några makar ha skiljt sig alldeles för förhastat, eller alldeles lagom förhastat för att flera år senare hitta tillbaka till varandra, får de väl gifta om sig.

Varvar gråtskratt med resting bitch face

I veckan var jag och såg dokumentären ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria” i regi av Jane Magnusson. Göran Greider är en av flera medverkande och pratar om humorns förlösande kraft och förändringspotential. Greider är inne på att vi är som mest fria när vi skrattar. När vi inte kan hålla oss för skratt och förlorar kontrollen, eller om det är tvärtom. Jag är beredd att hålla med.

Nog känner jag mig fri när jag inte kan hålla mig för skratt, men mitt bästa skratt är nog när något är så roligt att jag börjar gråta samtidigt, gråtskratta. Eller när jag håller på att ramla av stolen av skratt. Ej använd av nazister är gråtskrattsemojin min favorit. Inte för att jag använder den i någon utsträckning utan för att jag uppskattar gråtskrattet. Artighetsskrattets antites.

Något jag uppskattar med sex är att man zoomar ut och förlorar kontrollen för en stund. Ingenting annat betyder någonting där och då. Och ibland är det så bra att du inte ens kan förstå att det kan vara så bra. Kontrollförlusten blir närmast komisk och du börjar gråtskratta åt situationen.

Det finns en frihet i att inte förhålla sig till det egna utseendet, till sig själv. När jag inte gråtskrattar uppskattar jag att anlägga ett RBF.

”RBF” betyder ”resting bitch face” och förkortningen tar just nu över internet. Den beskriver de kvinnor – alltid kvinnor – som ser sura ut när de slappnar av: ett fejs vars innehavare inte är i sitt ansikte utan tänker på något annat medan mungiporna drar nedåt och ögonen slappar” skrev Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter för en tid sedan (7/8-2015 Dagens Nyheter).

Gustavsson skriver roligt om personer som ”under en period plötsligt förstod hela sina liv utifrån att de var ’introverta'”. Utan att vara introvert till identitet är jag medveten om att jag måste hushålla min energi för att saker ska flyta på bra. Jag har viktigare saker för mig än att behaga andra när jag är försjunken i en bok eller bara tänker. ”Forever resting bitch face.”