Få saker och ting att fungera

Vågar du bryta mot en norm? Jag läser reaktionerna på ett blogginlägg med den rubriken publicerat på Pedagog Malmö. För ovanlighetens skull berättar rubriken en del om innehållet. En pedagog tipsar om att man kan göra små experiment i vardagen för att få en förståelse för normer, hur de fungerar och påverkar oss.

”Vet du vad en varuavskiljare är? Det är den lilla pinnen du lägger på bandet mellan dina varor och varorna som den som kommer efter dig tänker köpa. Du vet så klart åt vilket håll den ska ligga; tvärs över bandet som en stadig och tydlig barriär mot andras kaos – men vad händer om man dristar sig att vrida den så att den ligger längs med bandet i stället?” skriver pedagogen.

Flera som har reagerat på blogginlägget har fått för sig att skribenten tycker att det är negativt att man förväntas lägga kundpinnen tvärs över bandet. Varför har de fått för sig det? För att skribenten har provat att lägga kundpinnen åt fel håll? Någon täckning för att bloggaren tycker att ”kundpinnen tvärs över kassabandet”-normen är dålig finns inte i blogginlägget. Bloggaren skriver rätt ut att det är en ”väldigt liten, faktiskt obetydlig norm”. Vad det finns är täckning för är att det är en norm och kanske är det just detta som skaver, att något som kan motiveras av praktiska skäl kallas norm. För normer ska vara någonting negativt om man får tro en del som är kritiska till normkritik (var gärna det). Vad tror de som ser rött av ordet normkritik att en norm är för något? Enbart opraktiska påfund?

Alldeles oavsett vad de tror går normkritik inte ut på att normer i sig är någonting dåligt. Normer är nödvändiga i ett samhälle. Normkritik är inte detsamma som att normer är till för att brytas. De som bryter mot starka normer har som regel inte gjort ett aktivt val att avvika från normen. Deras normavvikelse är inte ett vardagsexperiment eller ett politiskt ställningstagande, utan en realitet. Normkritiken kan däremot användas till att syna och utmana normer på olika sätt.

Har de som reagerat ens läst sista stycket? ”[…] Poängen är att nyfiket kunna iaktta och reflektera kring hur normer styr vårt agerande, och hur vi reagerar när normen störs. Om reaktionerna yttrar sig så här för en väldigt liten, faktiskt obetydlig norm – hur är det då för den som bryter mot de starka normerna i vårt samhälle?”

Inlägget är en påminnelse om att man inte ska spara huvudbudskapet till sist även om det delvis framgår redan av rubriken och första stycket. Som de allra flesta vet vid det här laget finns ingen ”läsa hela texten innan du reagerar”-norm.

Du får vara gärna vara mot normkritik och den här sortens experiment i vardagen, men ha någon slags förförståelse, okej? Jag läser inlägget som ett försök att förklara att personer kan reagera starkt även när någon bryter mot en ”synbarligen harmlös norm”. Jag läser inlägget som att det ofta är först när man bryter mot en norm eller uppfattas bryta mot en norm, du kan uppfattas som icke-heterosexuell utan att vara det, som man märker av den eller i vart fall hur stark den är.

Personligen skulle jag inte prova på detta experiment i vardagen, jag vet redan vad som kan hända den som är långsam med kundpinnen, men vad hände med proportionerna?

Om du på riktigt tror att skribenten är mot kundpinnar vet jag inte ens vad jag ska säga annat än att det är tråkigt. Jag uppskattar den här kommentar: ”Egentligen handlar inte pinnläggningen om normer utan företeelsen om att få saker och ting att fungera.” Vad tror människan att normer är för något?

Tänk om kritiken istället hade gått ut på: experiment med kundpinnar (och blogginlägg om sådana) ger inte en ”fördjupad förståelse för begreppet normkritik”. Det hade visserligen krävt en viss förförståelse av begreppet normkritik. Reagerar vi inte starkare när någon bryter mot obetydliga normer? De som reagerar på kundpinnen åt fel håll, säger de till när någon pratar i den tysta avdelningen på tåget?

Normer, så väl sociala som rättsliga, syftar till att få ”saker och ting att fungera”. Vad politiker och normtillhörande tycker fungerar (för dem) förändras övertid. Tidigare fungerade det att födas inom äktenskapet som ett så kallat äkta barn.

Tl;dr: Normer är nödvändiga. Ibland är normer bra, ibland dåliga. Rimliga normer tål att bli ifrågasatta. Ifrågasätt gärna normkritiken när den träffar fel, men tro inte att normkritik är detsamma som normer är till för att brytas.

 

Ung i Sverige

När jag läser personer som gör åtskillnad mellan ungdom och vuxen undrar jag om de alltid har gjort det eller om distinktionen blev viktig för dem när de fick upp ögonen för att man kan utvisa ensamkommande ungdomar.

Har ungdomarna blivit yngre eller är det bara de afghanska ungdomarna? Tidigare såg jag en del kommentarer om att ensamkommande (barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare till Sverige) inte var barn. Det sas att man skulle kalla saker, i det här fallet en grupp människor, vid dess rätta namn. Det kunde handla om unga som fyllt 18 år och inte räknas som barn enligt barnkonventionen, om unga som har fått sin ålder uppskriven eller om unga med okänd ålder. De senare har inte sällan blivit föremål för privatpersoners åldersbedömningar. ”Det ser vem som helst att det där inte är något barn.”

Om diverse kommentarsfältsherrar, äggkonton och en och en annan språkpolis då kunde nöja sig med att kalla ensamkommande från Afghanistan ”afghanska ungdomar” ser jag nu fler ifrågasätta deras ungdomsskap. Det måste ha varit besvärande för ”Sverigevännerna” som hoppades att svenskar inte kunde känna empati med ungdomar att inse att så inte var fallet. Barn, ungdom eller vuxen? Ung människa i Sverige som saknar nätverk både här och i Afghanistan.

De ensamkommande ungdomarna är inga ungdomar, de är män, kan det låta. Är en svenskfödd 18-åring mer av än ungdom än en afghanskfödd 18-åring? Det verkar inte bättre än att vissa tycker det. Inte minst om den senare har skägg.

Vem som är ungdom är en rätt perifer fråga som inte har särskilt mycket med engagemanget för att stoppa utvisningarna till Afghanistan att göra, men det är intressant hur människor kategoriseras då barn och unga anses vara mer skyddsvärda. Då spelar det roll vilka som inkluderas i barn- och ungdomsgruppen.

Det är därför det är så viktigt för de som engagerar sig för att ensamkommande ska få stanna att betona att det gäller barn och ungdomar, pojkar. Det är därför det är så viktigt för de som stödjer utvisningarna att ensamkommande, som grupp, kan avfärdas som män, och därmed inte lika skyddsvärda.

Är det något att bry sig om att ungdomsåren kryper allt lägre ner i åldrarna? Har de ens gjort det? Är det inte bara anonyma personer utan något som helst inflytande som retar upp sig på de som kan se människan bakom den i förekommande fall okända åldern och härkomsten?

Att hur vi pratar om grupper av människor påverkar hur vi betraktar dem, och hur de i förlängningen behandlas, tvivlar jag inte på. Framförallt tror jag att samtalet om vilka ord vi använder kan påverka hur vi ser på det vi med orden försöker att beskriva.

Det behövs en motvikt till de som pratar om våra barn och andras ungar. Ungdomarna som sittstrejkar och, andra med dem, som  uppmärksammar säkerhetsläget i Afghanistan och kräver att utvisningarna till landet stoppas är en sådan motvikt.

Män som älskar kvinnor

En Facebookvän skrev om män som säger sig älska kvinnor och funderade på om de också älskar män. Annars har ”de just avhumaniserat och sexualiserat hälften av världens befolkning”. Och, tillade Facebookvännen, ”män som säger att de ’älskar kvinnor’ är de värsta kvinnohatarna”.

Visst har jag råkat ut för män som ”älskar kvinnor”. Jag antar att det är samma kategori män som bedyrar att de älskar att slicka fitta i timmar. Somliga tar gärna till överord utan att reflektera över det. En tycktext tillåts inte vara tänkvärd och därmed läsvärd. Den är istället briljant eller årets måste-läsning.

Har männen som älskar kvinnor själva funderat på vad de menar med det? Några av dem måste ha gjort det. Kanske älskar de kvinnor för att de föreställer sig att kvinnor ”ger liv”? Kanske för att de är heterosexuella? Kanske för att deras mor var en bra kvinna och förebild? Ärligt talat har jag ingen aning om varför de ”älskar kvinnor”. Och det beror inte på att jag har fått för mig att individuella kvinnor inte skulle vara älskvärda.

Männen som älskar kvinnor skulle kunna mena alltifrån något som inte tillför något (”jag älskar människor”), något harmlöst som beroende på sammanhanget inte tillför något (”jag älskar tidiga morgnar”) till något sexistiskt/biologiskt/objektifierande (”jag älskar kvinnor som är kvinnliga”, ”kvinnor och män är faktiskt olika” eller ”varje kvinna är utbytbar med vilken annan kvinna som helst”). Nej, jag vill inte höra något om kvinnors ”rätta jag” eller kvinnlig ”essens”.

En del av dem har kanske inte funderat på vad de menar så mycket som vad de vill uppnå med att säga sig ”älska kvinnor”. ”There’s nobody that has more respect for women than I do” sa en man som garanterat ville uppnå något.

Inte helt osannolikt vill männen som älskar kvinnor gå hem hos kvinnor (en del män som vill det föredrar att ta avstånd från ”dåliga” män eller män i största allmänhet), plocka feministpoäng i hopp om att de kan omvandlas till liggpoäng, rena liggpoäng (alla kvinnor är inte feminister) eller någon annans slags användbara poäng. En del vill nog bara framstå som ”bra” män i största allmänhet. Genom att tala väl om kvinnor (eller illa om män) försöker de förmedla en positiv bild av sig själva.

Vare sig man tolkar män som säger sig älska kvinnor välvilligt eller illvilligt kan man man fråga sig om det finns någon poäng med att älska kvinnor eller män för den delen? Vill vi ha lika rättigheter eller bli älskade som könsvarelser? Vill vi ha makt att påverka våra liv eller bli bekräftade såsom kvinnor?

Om en man går ut med att han hatar kvinnor – kan då att en annan man går ut med att han älskar kvinnor väga upp det? Är det möjligen någon annan reaktion man förväntar sig när någon uttrycker sig hatiskt om kvinnor som grupp eller går från ord till handling? Ja, kanske. Det kanske inte är frågan om att man borde behandla kvinnor med respekt för att de är kvinnor och därmed älskvärda (”en riktig man som vet hur man behandlar en kvinna”). Det kanske var något om inneboende människovärde? Det där som även män, och andra som inte är kvinnor, har.