De kallar oss konflikträdda

Det är något med gemensamma tvättstugor som tar fram det sämsta inom oss. Det är som att vi är rustade för konfrontation i tvättstugan. I tvättstugan är vi som passar tider, och vet att en tvättmaskinsminut är en egen tidsenhet, misstänksamma mot vår tvättande omgivning. Vi som tömmer filtret bara väntar på att bli falskeligen anklagade. Sinnesstämningen hos personer som skriver arga lappar i tvättstugor, eller över huvud taget för den delen, vågar jag inte uttala mig om.

Jag skriver inte arga lappar. Jag skriver passivaggressiva statusuppdateringar istället. Jag föredrar lappar med kärleksfulla anteckningar. Kanske för att jag är uppväxt med min mors morgonlappar med dittecknade figurer: God morgon Johanna! Vill du vara så snäll att ta hand om om tvätten? Mamma.

I tvättstugan måste vi samsas med andra. Människor vi kanske inte ens hälsar på när vi möter dem i trapphuset. Jag har som ambition att hälsa på personer, så väl boende som lokalvårdare,  i trapphuset och i tvättstugan.

Vi är några som hälsar på varandra i mitt studentboende. Jag tror att vi som är inflyttade, vare sig vi kommer från något mindre samhälle eller från något mer socialt kompetent land än Sverige, kan ta åt oss äran för denna kultur av att man, åtminstone ibland, hälsar på okända människor i sin omgivning.

Var du hälsar på en granne kan vara avgörande för hur det tas emot. Det är ganska smärtfritt att hälsa på grannar man möter i trapphuset. Man passerar bara varandra och som regel är det ingen som förväntar sig mer av dig än att du klarar av att hälsa. I hissar och tvättstugor är det annorlunda. Om personen som tilltalar dig i hissen bara inte har förstått att så gör man inte i Sverige, med Sverige ska förstås storstäder där inte alla storstadsbor är oförmögna att hälsa på och ja, se varandra, är den som är i färd med att säga något till en i tvättstugan garanterat ute efter en. Vad har jag nu gjort? Vad ska hen nu klaga på? 

I tvättstugan kan man andas ut om det visar sig att grannen som tog till orda bara ville hälsa på en. Du hade lika gärna kunnat bli beskylld för att inte ha tömt tvättmaskinen. Någon annans tvättmaskin. 

Det sägs att svenskar är konflikträdda. Det är vi säkert, men inte i tvättstugan. I tvättstugan går vi loss. Hellre få utlopp för sin inre rageaholic och utsätta fel person för ett förlösande rage än att ställa en enkel fråga. Inget ”är det möjligen din tvätt?”.

Medvetenheten om att en inte obetydlig andel av befolkningen är konfliktbenägna i tvättstugor gör att konflikträdda ser sig som lovligt byte för alla konfliktbenägna. Därav misstänksamheten hos tvättstugepersonerna som med något otrevligt i blicken hälsar närmast pliktskyldigt. Man måste förstå dem också, att tvätta är trots allt något av det tråkigaste man kan ägna sig åt. Och än tråkigare lär det ha varit innan tvättmaskinerna. Fråga mig inte ens varför jag inte vill ha barn. 

Samtidigt är jag positiv till att Sverige är ett land med gemensamma tvättstugor. Jag tycker inte om att boka tvättid och behöva vara låst till hemmet i flera timmar, men jag tilltalas av att jag inte behöver äga en egen tvättmaskin eller vända mig till någon tvättomat.

Människor som i vanliga fall har svårt för att hålla tider har ingen förståelse för de som är tidsoptimister i tvättstugan. Personer som inte tar ut sin tvätt när maskinen är klar. Hur svårt är det att ställa en timer? Ungefär lika svårt som det är att respektera människors tid i andra situationer, antar jag.

I våra bokningsbara tvättstugor kan man överta någons bokade tvättid om den inte påbörjas inom 30 minuter. Det är ändå ganska generöst. I andra tvättstugor tar människor varandras tvättider och använder tvättmaskiner som tilldelats någon annan. Antagligen med förhoppningen om att inte bli påkomna eller så förnekar de bara likt cyklister som blivit polispåkomna med att ha kört mot rött. Annars kan man alltid hoppas på att bli påkommen av någon konflikträdd som är mer överseende med att personer tar sig friheter på andras bekostnad. Var hen beredd att lägga beslag på den tvättmaskin som jag hade tänkt använda hade hen nog ett större behov av den.


Tvättrelaterat:

När jag bodde på Gärdet brukade jag passera en kvinna som satt och tiggde i tunnelbaneuppgången. Vi hälsade på varandra och ibland, inte sällan med en känsla av dåligt samvete, gav jag henne lite pengar. Jag provade att säga dja devlesa (Gud vare med dig), hälsningsfras på romani, till henne trots att jag inte är det minsta religiös. En hälsningsfras som jag lärde mig av att läsa Rola Brentlins och Aaron Israelasons utmärkta bok Vi kallar dem tiggare. Luminita, som hon heter, förstod mig men rättade mitt uttal. Dagens Nyheter skrev om Luminita, som även sålde begagnade böcker, för drygt 2 år sedan. Hon berättade om dagliga trakasserier, ”Det finns en person som kommer vid två- tiden. Han går alltid förbi och sparkar till min lapp, varje dag sparkar han ned den. En annan går förbi varje morgon och visar fingret åt mig.”, men också om en 14-åring som ingav hopp om mänskligheten:

”– De flesta som bor här är snälla. En 14-årig tjej kommer på söndagar för att ta våra kläder till tvätt. Visserligen sitter jag och tigger men jag kan inte se ut hur som helst, säger hon samtidigt som hon ser lite besviken ut över att den stora fluffiga bakelsen hon har beställt visade sig vara en hård maräng. Hon äter den senare säger hon.”


För en tid sedan började jag prata med en person i vår drop in-tvättstuga. Utmärkt för oss spontantvättare. Han frågade om jag var från Umeå. Det gjorde mig på gott humör då många jag möter tror,  eller kanske snarare utgår från, att jag är från Stockholm. Själv var han från Piteå.


En gång matchade jag med en man på Tinder som hade flera bilder. En bild föreställde honom när han satt på golvet och drack Staropramen på flaska i en tvättstuga. Trodde jag. I själva verket satt han på någon balkong och drack öl. Jag hade svårt att dölja min besvikelse. Jag försökte inte ens. Han hade i alla fall behållit bilden när jag svajpade förbi honom senast.


Sex ovanpå tvättmaskiner som centrifugerar är för övrigt överskattat. Med reservation för att jag inte har provat att ha sex på en tvättmaskin i ett gemensamhetsutrymme.

Spar inte det bästa till sist

För en del är sex något man har ibland, något som hör livet till, men knappast något som man pratar om, vare sig med sexpartners eller med andra. Upplägget kan vara att man har sex innan man går och lägger sig. Kanske för att det är då man har tid eller snarare för att det är då man tar sig tid. Har man vant sig vid att sex är något av en kvällsaktivitet, något som föregår sömn, har man en naturlig anledning att inte prata om det. Man somnar. Man vänder blad. Tills nästa gång proceduren upprepar sig.

Låter det tråkigt? Endast inget sex alls låter tråkigare. Inte att somna efter att man har haft sex utan att ha sex och somna som om ingenting har ägt rum. Som om man genast vore i behov av vakna upp som en ny oknullad människa. Det är något magiskt med kalenderdygnet har jag förstått. Ha gärna sex med flera, men inte under en och samma dag. Det är något av en oskriven regel. 

För att sex ska förbli speciellt med en person kan man inte ha det med olika personer under loppet av en dag. (Jag kan tänka mig att det även gäller biobesök. ”Va? Har du redan varit på bio i dag?”.) Människor vill känna sig speciella. Jag har all förståelse för det, men vi får samtidigt vara tacksamma över att den oskrivna regelns upphovsperson lät sig nöjas med dygnet som sexuell nollställare. Flera dygn hade varit olidligt länge för egen del. 

Men ni kanske är likadana när ni tittar på det senaste avsnittet av den där serien? Nu har vi tittat klart, nu sover vi. Eller nu duschar vi, varpå man skiljs åt, om man är så där wild and crazy att man har haft sex mitt på blanka dagen.

Jag vill ha tid att stanna upp och tänka att jag har haft sex. Har man morgonsex (det ena behöver inte utesluta det andra) kan det påverka resten av dagen på ett positivt sätt. Så är det i alla fall för mig. Det förutsätter kanske att man är en morgonmänniska, vad vet jag. I och med att jag är kvällstrött är det ytterligare en anledning för mig att inte låta sex bli något man har innan man går och lägger sig.

Jag vill inte ha sex när jag är trött och jag är inte en person som har sex i mån av tid, jag tar mig tid om jag vill ha sex med någon. Sex är för all del trevligt oavsett vilken tid på dygnet man har det, men jag tänker inte spara det bästa till sist. Jag vill gärna få vara i mitt nyknullade tillstånd. Då är jag som mest klar, kreativ och ja, lycklig.

Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.