Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

En reaktion på ”Anonymitet väger lätt”

  1. Det anses fegt att uttrycka en åsikt anonymt, men vi förväntas vara anonyma när vi röstar, och tidningar ger uppgiftslämnare anonymitet (källskydd).
    Anonymitet verkar vara bra när det gagnar etablissemanget, dåligt när det inte gör det. Det finns ingen som helst konsekvens i resonemangen om anonymitet.
    Det finns också positiva aspekter av anonymitet. Människor som på grund av sin position är förhindrade att offentligt uttrycka sina åsikter (som Dan Eliasson, om han följde svensk lagstiftning) kan göra det anonymt då det frikopplar dem från deras officiella positioner.
    Den andra sidan av myntet vad gäller hot är att hot mot en anonym är helt verkningslöst då det inte går att omsätta i praktiken.
    Ytterligare en aspekt, heter man Anders Ericsson som jag gör är man anonym vare sig man vill eller inte, jag använder ”Dolf” (som är ett smek/öknamn med anor ända tillbaka till början av 70-talet) för att det ger mig en tydligare identitet, inte för att gömma mig. Men en vanlig person som heter Sverker Gnötpall kan utsätta sig för reella risker om han uttrycker kontroversiella åsikter under eget namn. Det är lätt att dissa dem som vill vara anonyma som ”fega”, men när misshandel, vandalisering av egendom och anhörigas säkerhet kanske ligger i potten. Eller jobbet.
    Skulle det dessutom vara så att det finns två Sverker Gnötpall i sverige kan den ene Sverker Gnötpall utsätta den andre för risker när han uttalar sig under eget namn.
    Det kanske tvärtom vore bra att kräva anonymitet av människor i det offentliga rummet, och att de får utväxla ID-uppgifter privat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *