Konflikträdd ute och cyklar

Jag är lite konflikträdd. Du tror att du förstår vad det betyder men det gör du nog inte. Så inleder Andrev Walden en kolumn om konflikträdsla. Jag nickar instämmande när jag läser den. Jag kan inte heller “föreställa mig ett vin som är så äckligt att jag skulle besvära servitören om ett nytt. Eller mat som är så dålig att jag inte skulle tvinga ner den för att slippa oroa serveringspersonalen.”. De gånger jag varit ute med personer som klagat på servicepersonal har jag försökt se oförstående ut.

Jag sa till om att tevattnet var ljummet på ett konditori jag var stammis på för massor av år sedan.  Det har var innan jag blev en vanlig kaffeberoende genomsnittlig svensk som dricker 3,5 koppar kaffe per dag. Vatten hade varit hett tidigare, men de hade bytt termos. Den andra gången jag beställde te och vattnet var ljummet förstod jag att det inte bara var en tillfällighet, det var också då jag sa till. Deras nya termos höll uppenbarligen inte värmen ordentligt. Jag sa mest till för konditoriets egen skull, men det satt långt inne. Mitt i mitt tycke vänliga påpekande uppskattades inte, i vart fall inte där och då, men det var ungefär vad jag hade förväntat mig.

Jag skulle aldrig be en granne som spelade hög musik att sänka ljudet för min skull. Jag skulle aldrig be en rökare gå undan och röka mer avskilt. Istället skulle jag flytta på mig. Jag vet för jag gjorde det senast i torsdags på universitetet när jag satt ute och läste och några personer som satt vid bordet intill började röka. Jag satte mig på en annan stol dit tobaksröken inte nådde, men ganska snart började några som satt bakom mig röka. Det kom nya personer hela tiden varav flera rökte. Jag flyttade fram och tillbaka tills jag gav upp. Jag klarar verkligen inte av cigarettrök, jag blir illamående och får huvudvärk.

Jag må vara konflikträdd men inte fullt så konflikträdd som Walden verkar vara. Det ska sägas att jag blivit bättre på att säga till om personer passerar mina gränser i min bostad men det kommer inte lätt och jag ser det inte ens nödvändigtvis som någonting negativt. Jag vill inte att det ska komma naturligt att tillrättavisa personer. Nackdelen är att det leder till att jag slutar träffa personer för att undvika konflikter.

Tidigare var det vanligaste skälet att jag slutade ha kontakt med män att de hörde av sig för ofta med mina mått mätt eller att de hade ställt för många i mitt tycke obekväma frågor om mitt privatliv. För inte så länge sedan sa jag faktiskt till när en person hade ställt för många närgångna frågor och personen bad om ursäkt, gott så. Telefonbiten har jag löst genom att sluta ge mitt telefonnummer till män. Jag har längre inga illusioner om att det går att ge en man sitt nummer utan att han hör av sig för ofta. Jag har försökt med att personer som bett om mitt telefonnummer kan få det om de inte missbrukar det och då har jag understrukit att det inte varit något personligt. Det är något jag säger till alla. Men det fungerar inte på personer som har en annan definition av vad det innebär att missbruka någons telefonnummer. Det vill säga alla. Numer säger jag som det är, att jag inte vill lämna ut mitt nummer för att personer har missbrukat det. Då säger de att de inte kommer att göra det och då svarar jag ”det säger alla”.

Jag skulle inte ha några problem med att tacka nej till en granne som ville sälja sin cykel, men det kanske främst har med min snålhet att göra. Apropå konflikträdsla och cykel påminner det mig om när jag sov över hos en person och min cykel blev stulen. Jag fick låna en cykel av personen, en som hen ändå aldrig använde. Jag cyklade hem och efter det sågs vi inte på ett tag. Jag hade mycket i skolan, hen hade mycket på jobbet. Jag föreslog något tillfälle vi kunde ses, men det fungerade inte. Veckorna gick och blev till månader. Jag skaffade en begagnad cykel under tiden och jag glömde bort den lånade som stod i mitt förråd. En dag får jag ett textmeddelande av personen. Hen har klamydia och vill förvarna mig om att jag kommer att få ett brev om att gå och testa mig. Jag har varit noga med att använda kondom, men blir ändå orolig för jag vet vad en antibiotikabehandling gör med mig. Då vi inte har setts på länge frågar jag om hen haft oskyddat sex sedan vi sågs för att kunna göra någon slags riskbedömning. Jag får inget riktigt svar. Personen vill ha det till att sjukdomen lika gärna kan komma från mig.

Jag går och testar mig, jag har inte klamydia. Personen påminner mig om att hen vill ha tillbaka sin cykel. Just ja, cykeln. Jag måste absolut lämna tillbaka cykeln men jag vill inte ha mer med utlånaren att göra av olika skäl. Jag föreslår en dag då vi kan ses. Jag vill bara få det överstökat. Jag skakar på gatan utanför hens bostad. Jag har förberett mig på vad jag ska svara om personen – som är under antibiotikabehandling – frågar om jag vill följa med hen upp på kaffe eller liknande. Hen kommenterar att jag verkar stressad. Jag säger något om att jag har en tid att passa. Jag nämner att jag inte hade klamydia, hen säger något i stil med att det ändå är en bagatell. Det är bara att ta antibiotika under några dagar och avstå alkohol. Jag förklarar att jag är noggrann med att skydda mig, att jag inte använder antibiotika vid halsfluss då underlivssvamp kommer som ett brev på posten om jag gör det. Jag går därifrån och är lättad över att personen inte längre har någon “hållhake” på mig. Några månader senare får jag ett meddelande av personen som jag inte besvarar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *