Hur mycket spontansex kan man ha?

sponta´n adj. ~t
ORDLED: spont-an
1 som sker av en plötslig impuls och inte bygger på eftertanke och därför vanl. är naturlig {MOTS. genomtänkt} {→ impulsiv, oöverlagd}:ge uttryck för sin ~a uppskattning; en ~ reflexion; det är sällan någon kommer och hälsar på ~t (adv.)
BET.NYANS: om person som handlar efter sina känslor: små barn är så ~a
KONSTR.: ~ (mot ngn)
HIST.: sedan 1891; av lat. spontaneus ‘frivillig’
2 som uppkommer av sig själv utan (stor) yttre inverkan: ~ läkning; en ~ demonstration
BET.NYANS: spec. självsådd ⟨bot.⟩: ringblomman sprider sig ~t (adv.)
IDIOM: ~ abort missfall

Källa: Nationalencyklopedin

Något som tilltalar mig med frånskilda föräldrars ”varannan vecka”-sexliv som jag berörde i ett tidigare blogginlägg är att det inte är spontant. Planering är en del av det. Det blir naturligt att planera in sex om man har en idé om att ha sex varannan vecka.

Spontansex framställs ofta som något eftersträvansvärt. Jag har inget emot spontanitet, men går inte med på att spontant sex skulle vara bättre än planerat sex. När personer pratar om spontansex tänker jag på sex som ”bara händer” samtidigt som jag föreställer mig att sex ganska sällan bara händer. Även om de som har sex inte har planerat att ha sex med varandra kanske den ena hade planerat att ta initiativ till sex.

Jag tjejgissar att majoriteten av de som framställer spontansex som något eftersträvansvärt bor med någon de har en sexuell relation med. Det torde vara enklare att spontant gå ned på någon som finns i samma hushåll – en annan fråga är om det blir av – än att ha spontansex i sitt singelhushåll då en av förutsättningarna för sex – att man träffar personer – brukar föregås av viss planering.

Personer planerar in saker de tycker om att ägna sig åt utan att det förtar poängen med dem varför jag har svårt att se varför planering skulle förta poängen med sex. Om jag enbart var hänvisad till spontansex skulle det inte bli särskilt mycket sex och det är väl inbyggt i att det är spontant. Hur mycket spontansex kan man ha innan det slutar vara spontant?

Det händer att jag har spontansex, men det mesta sex jag har är inplanerat på ett eller annat sätt. Jag blir som regel inte mindre intresserad att ha sex med en person för att vi planerat in det. Jag kan tvärtom bli kåt av tänka på att jag ska träffa någon. Sexet måste inte vara uttalat eller planerat i sig, men det finns även de som går igång på att planera sådant.

Även om man närmast intuitivt föreställer sig planerat sex som någonting negativt tror jag att det är ofrånkomligt att omvärdera den synen om man vill ha sex regelbundet. Mycket handlar nog om synen på planering, om man lyckas intala sig att det planerade sexet bara hände eller inte. Har du spontansex om du aldrig går ut när du har mens för att du föredrar att gå hem själv när du menstruerar? Har du spontansex om du rakar underlivet regelbundet för att vara väl förberedd om tillfälle för oralsex ges? Har du spontansex om du bara har sex när du har ägglossning? Har du spontansex om du har sex i snitt en gång i veckan?

Om personer betraktar sitt planerade sex som spontant är inte så intressant som att det förekommer och vad det beror på.  Jag tror att det är viktigt att komma ifrån att planerat sex skulle vara sämre om man vill förmedla att samtycke är en förutsättning för sex. Det blir svårare om olika sätt att ge samtycke som inte andas spontanitet får dras med lägre status. Kanske är det ordet ”planering” som ställer till det?

Spontansex är nog främst för personer som bor ihop och/eller inte har sex regelbundet. Det behöver inte vara något fel, men det är oftast inte vad man menar med spontansex. Idealet är sex som är spontant och sker med viss regelbundenhet. Det är bara det att den som har som ambition att göra något flera gånger i veckan eller varannan vecka för den delen lär märka att viss planering underlättar. Bara att ha en sådan ambition blir svårt att förena med idealet om spontanitet. Gärna spontansex någon gång ibland, men inte som sällsynt normaltillstånd.

Du kan vara ett objekt

Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.

Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.

Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. ”Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.

Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för ”manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa ”alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den ”manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.

Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon ”är” ett objekt och ”görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler ”gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt ”manlig blick”?

Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.

Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att ”så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.

Varannan vecka-sexlivet

Om jag känner igen det så kallade ”varannan vecka”-sexlivet. Inte för att jag är en frånskild förälder som har barnen varannan vecka utan för att jag ibland har sex med varannan vecka-föräldrar. Det finns fördelar och nackdelar med det utifrån mitt utomstående-perspektiv. Det kan vara tråkigt om man vill träffa någon med jämnare mellanrum, men det är ingenting mot hur tråkigt jag föreställer mig att det är att bara ha sex varannan vecka. Samtidigt går det inte att bortse från att en del frånskilda föräldrar har mer sex som frånskilda än vad de hade innan separationen. Utifrån deras perspektiv kan det vara en uppgradering att bara ha sex varannan vecka. Utifrån mitt barnfria perspektiv är föräldraskap aldrig en uppgradering för sexlivet, men det är någonting man kan beakta innan man bestämmer sig för att bli förälder. Har man väl skaffat barn får man laga efter läge.

En nackdel med varannan vecka-sexlivet kan vara om man som frånskild förälder vill ha sex varje vecka men av någon anledning har etablerat att man bara har sex veckan man inte har barnen. För mig som utomstående är det svårt att förstå varför personer som uppskattar sex bestämmer sig för att vissa veckor ska vara sexlösa. Krånglar de inte till det för sig själva?

En annan fråga varannan vecka-föräldrar kan ställas inför är hur man presenterar nya personer för barnen om man fått för sig att personer man har sex med kräver en särskild presentation. Vet barnen ens om att ni har sex? Spelar det någon roll? Det gäller inte bara barn. Över huvud taget ställer monogaminormen till det när personer ska presentera nya personer. Hur kan man presentera personer man har sex med utan att vara ihop med? Som vänner förslagsvis. Då måste man godta att man ha sex med vänner, kanske någon tänker. Ja, varför inte? Fler borde göra det, inte bara för att undantaget ”vänner utan förmåner”  är trevligare än ”vänner med förmåner” utan också av rent praktiska skäl. Varför krångla till det för sig själv?

Medan jag skriver detta är jag tacksam för att jag inte behöver sätta mig in i hur man får sexlivet att gå ihop som förälder oavsett om man har barnen på heltid eller deltid annat än indirekt i egenskap av person som har erfarenhet av sex med frånskilda föräldrar. Som jag skrev inledningsvis kan det vara tråkigt att bara kunna träffa någon varannan vecka, men det ännu tråkigare alternativet hade varit att inte träffa personerna alls.

Som ickemonogam kan jag ta del av det positiva andras varannan vecka-sexliv har att erbjuda. Deras sexlösa veckor är inte mina sexlösa veckor. Jag vet vilka veckor det är möjligt att träffa de frånskilda varannan vecka-föräldrarna, jag har någonting att se fram emot och de andra veckorna kan jag ägna åt andra personer. Utmärkt för oss som uppskattar att planera in sex för att få sexlivspusslet att gå ihop.

 

Sexuella vanor

Våra hjärnor försöker förenkla och automatisera saker och ting för att spara energi och utrymme till stunder då det verkligen behövs. Vanor bildas. Vi bildar även sexuella vanor som vi fortsätter att utföra utan att reflektera över om de fortfarande fyller en funktion för oss vilket kan bidra till ett slentrianmässigt sexliv.

Det som skiljer sexuella vanor från andra är att vi verkar vara mindre benägna att förändra dem. Vi pratar åtminstone mindre öppet om det. Om det fanns en mer levande diskussion om detta skulle säkerligen fler fundera på om de har några sexuella vanor som har en negativ påverkan på deras sexliv. Den diskussion jag ser på området handlar främst om hur pornografin påverkar våra sexliv negativt (aldrig något om tänkbar positiv påverkan), att den förmedlar en felaktig bild av sex. Jag ser sällan några förslag på vilka bilder som skulle kunna ersätta den i den mån det stämmer.  Det sex pornografin förmedlar ger en felaktig bild av sex, men vad bra, tack för informationen.

Förutom att sex av många ses som en privatsak bidrar säkert också föreställningen om att man har ungefär det sex man skulle kunna ha givet att man har sex. Det man skulle kunna förändra är eventuellt hur ofta man har sex. I undersökningar brukar personer inte sällan uppge att de skulle vilja lägga mer tid på sex och ha sex oftare.  Själva innehållet hamnar i skymundan. Vad skulle man göra om man hade mer sex? Ha mer av det ”vanliga” sexet?

Det finns säkert personer som avger sexuella nyårslöften i det tysta och personer som har som ambition att ha mer varierat sex. Om de pratar om det med sina sexpartners torde variera.

Människor kan hämta inspiration av andras försök att förändra sina vanor på andra områden, jag har svårt att se att det inte också skulle kunna gälla sex. Det är klart att det är lättare att inspireras av något som hamnar på Instagram och andra sociala medier, men det går att bara prata om saker också. Jag tror inte att man behöver gå in på hur man själv har sex, Bara att prata om att föreställa sig det sex som inte är men skulle kunna vara tror jag vore värdefullt. Att inte bara nöja sig med att konstatera hur det är eller inte är (kvinnor får mer sällan orgasm vid partnersex och pornografin förmedlar inte ”riktigt” sex).

Att förändra vanor kan vara mer eller mindre svårt även när de inte längre fyller någon egentlig funktion och ännu svårare torde de vara om man inte ens tror att det  är möjligt för att man ser på sex som någonting som bara är.  Då saknas anledning att fundera på hur man skulle kunna ha sex, hur man vill (prova att) ha sex. En annan svårighet är hur man ser till att sexlivet blir mer varierat då det innefattar andra personer, ska man ta upp det med de man har sex med eller bara ta mer varierade initiativ? För den som har sex med flera kanske det räcka att variera vilka man har sex med för att få mer sexuell variation, annorlunda kan det vara för den som har sex med en och samma person. 

Ibland får jag frågor om hur jag vill ha sex och då svarar jag som regel sådant som mitt sexliv redan innehåller. Förhoppningsvis beror det på att jag i mångt och mycket har det sex jag vill ha men det kan lika gärna vara så att jag etablerat ett sätt att ha sex som gör det svårt att förhålla sig till andra tänkbara sätt.  På mitt pluskonto: Jag tror att det är möjligt att bli ”bättre på” sex och därigenom ha bättre sex.

Orgasmernas on-knapp

Mäns orgasm har för många blivit lika med sexets avslut trots att det går alldeles utmärkt att fortsätta ha sex efter det. Jag har aldrig förstått varför sex ses som något som måste avklaras i ett svep. Jag förstår att det enkelt kan bli så om man har sex innan man ska sova men annars? Om man blir utmattad av ha orgasm är det inget i sig som hindrar att man tar en paus och återupptar sexet efter en stund.

Hur mycket personer vill och har energi till efter orgasm varierar. Har jag haft orgasm kan jag som regel fortsätta ha sex. Jag vill som regel fortsätta. Därför finner jag det intressant att en del fejkar orgasm när de vill sluta ha sex.

Det svåra för mig är inte att få flera orgasmer, utmaningen är att få en. En orgasm är lite som att trycka på orgasmernas on-knapp för mig, efter en orgasm kan jag som regel komma flera gånger. Fungerar man på det viset är det förstås tråkigt om personer utgår från att man vill avsluta om man haft orgasm.

Avdramatisera att inte ha haft sex

Det finns personer som pratar om att man borde avdramatisera att inte ha haft sex. Det ska inte vara tabu att inte ha haft sex. Jag håller med om att det vore positivt om fler respekterade personer oavsett om de sexdebuterat eller inte. Att jag inte skrivit om att avdramatisera att inte ha haft sex handlar i mångt och mycket om anständighet. Det vore enkelt för mig som sexdebuterade som 14-åring att påstå att det borde vara odramatiskt för vuxna att inte ha haft sex men svårare att förstå hur det är och faktiskt mena det. Jag tänkte inte på min sexdebut som tidig av den anledning att när jag kände mig redo att ha sex såg jag till att ha det. Det hann aldrig bli en fråga om det var dramatiskt eller odramatiskt. 14 år och 1 månad var en lagom ålder för mig.

Det skulle inte vara odramatiskt för mig att ha sex med någon som inte har haft sex tidigare. Det gör att jag inte skulle känna mig bekväm med att framställa det som odramatiskt att inte ha haft sex. Vad vet jag om det ens? Rimligen finns det en glidande skala där det kan vara alltifrån dramatiskt till odramatiskt att inte ha haft sex. I mångt och mycket beror det nog på varför man inte haft sex, om man inte har kommit på tanken att man skulle kunna ha det, om man eller ointresserad eller om man vill ha sex men att det av olika skäl inte blivit av. Om omgivningen har några förväntningar på en spelar nog också roll, om den respekterar en vare sig man haft sex eller inte.

Konflikträdd ute och cyklar

Jag är lite konflikträdd. Du tror att du förstår vad det betyder men det gör du nog inte. Så inleder Andrev Walden en kolumn om konflikträdsla. Jag nickar instämmande när jag läser den. Jag kan inte heller “föreställa mig ett vin som är så äckligt att jag skulle besvära servitören om ett nytt. Eller mat som är så dålig att jag inte skulle tvinga ner den för att slippa oroa serveringspersonalen.”. De gånger jag varit ute med personer som klagat på servicepersonal har jag försökt se oförstående ut.

Jag sa till om att tevattnet var ljummet på ett konditori jag var stammis på för massor av år sedan.  Det har var innan jag blev en vanlig kaffeberoende genomsnittlig svensk som dricker 3,5 koppar kaffe per dag. Vatten hade varit hett tidigare, men de hade bytt termos. Den andra gången jag beställde te och vattnet var ljummet förstod jag att det inte bara var en tillfällighet, det var också då jag sa till. Deras nya termos höll uppenbarligen inte värmen ordentligt. Jag sa mest till för konditoriets egen skull, men det satt långt inne. Mitt i mitt tycke vänliga påpekande uppskattades inte, i vart fall inte där och då, men det var ungefär vad jag hade förväntat mig.

Jag skulle aldrig be en granne som spelade hög musik att sänka ljudet för min skull. Jag skulle aldrig be en rökare gå undan och röka mer avskilt. Istället skulle jag flytta på mig. Jag vet för jag gjorde det senast i torsdags på universitetet när jag satt ute och läste och några personer som satt vid bordet intill började röka. Jag satte mig på en annan stol dit tobaksröken inte nådde, men ganska snart började några som satt bakom mig röka. Det kom nya personer hela tiden varav flera rökte. Jag flyttade fram och tillbaka tills jag gav upp. Jag klarar verkligen inte av cigarettrök, jag blir illamående och får huvudvärk.

Jag må vara konflikträdd men inte fullt så konflikträdd som Walden verkar vara. Det ska sägas att jag blivit bättre på att säga till om personer passerar mina gränser i min bostad men det kommer inte lätt och jag ser det inte ens nödvändigtvis som någonting negativt. Jag vill inte att det ska komma naturligt att tillrättavisa personer. Nackdelen är att det leder till att jag slutar träffa personer för att undvika konflikter.

Tidigare var det vanligaste skälet att jag slutade ha kontakt med män att de hörde av sig för ofta med mina mått mätt eller att de hade ställt för många i mitt tycke obekväma frågor om mitt privatliv. För inte så länge sedan sa jag faktiskt till när en person hade ställt för många närgångna frågor och personen bad om ursäkt, gott så. Telefonbiten har jag löst genom att sluta ge mitt telefonnummer till män. Jag har längre inga illusioner om att det går att ge en man sitt nummer utan att han hör av sig för ofta. Jag har försökt med att personer som bett om mitt telefonnummer kan få det om de inte missbrukar det och då har jag understrukit att det inte varit något personligt. Det är något jag säger till alla. Men det fungerar inte på personer som har en annan definition av vad det innebär att missbruka någons telefonnummer. Det vill säga alla. Numer säger jag som det är, att jag inte vill lämna ut mitt nummer för att personer har missbrukat det. Då säger de att de inte kommer att göra det och då svarar jag ”det säger alla”.

Jag skulle inte ha några problem med att tacka nej till en granne som ville sälja sin cykel, men det kanske främst har med min snålhet att göra. Apropå konflikträdsla och cykel påminner det mig om när jag sov över hos en person och min cykel blev stulen. Jag fick låna en cykel av personen, en som hen ändå aldrig använde. Jag cyklade hem och efter det sågs vi inte på ett tag. Jag hade mycket i skolan, hen hade mycket på jobbet. Jag föreslog något tillfälle vi kunde ses, men det fungerade inte. Veckorna gick och blev till månader. Jag skaffade en begagnad cykel under tiden och jag glömde bort den lånade som stod i mitt förråd. En dag får jag ett textmeddelande av personen. Hen har klamydia och vill förvarna mig om att jag kommer att få ett brev om att gå och testa mig. Jag har varit noga med att använda kondom, men blir ändå orolig för jag vet vad en antibiotikabehandling gör med mig. Då vi inte har setts på länge frågar jag om hen haft oskyddat sex sedan vi sågs för att kunna göra någon slags riskbedömning. Jag får inget riktigt svar. Personen vill ha det till att sjukdomen lika gärna kan komma från mig.

Jag går och testar mig, jag har inte klamydia. Personen påminner mig om att hen vill ha tillbaka sin cykel. Just ja, cykeln. Jag måste absolut lämna tillbaka cykeln men jag vill inte ha mer med utlånaren att göra av olika skäl. Jag föreslår en dag då vi kan ses. Jag vill bara få det överstökat. Jag skakar på gatan utanför hens bostad. Jag har förberett mig på vad jag ska svara om personen – som är under antibiotikabehandling – frågar om jag vill följa med hen upp på kaffe eller liknande. Hen kommenterar att jag verkar stressad. Jag säger något om att jag har en tid att passa. Jag nämner att jag inte hade klamydia, hen säger något i stil med att det ändå är en bagatell. Det är bara att ta antibiotika under några dagar och avstå alkohol. Jag förklarar att jag är noggrann med att skydda mig, att jag inte använder antibiotika vid halsfluss då underlivssvamp kommer som ett brev på posten om jag gör det. Jag går därifrån och är lättad över att personen inte längre har någon “hållhake” på mig. Några månader senare får jag ett meddelande av personen som jag inte besvarar.

#Blogg100 blir svårt att fullfölja utan dator

Sedan 1 mars pågår #Blogg100. Fredrik Wass drog igång #Blogg100 för 5 år sedan. Det är en utmaning som går ut på att blogga varje dag 100 dagar i rad. Jag tjuvstartade den 28 februari utan att annonsera det. Kanske har någon lagt märke till att jag använt hashtagen på Twitter (@johannasjdin).

I går när jag var mer än halvvägs fick jag inte igång min dator. Mina datorer brukar inte hålla särskilt länge men jag hade aldrig kunnat tro att min dator som jag köpte för knappt ett och ett halvt år sedan skulle ge upp först. Till skillnad från många andra bär jag runt på mina bärbara datorer. Jag skriver oftast på caféer.

Förr sa personer att de skulle rädda sina fotografier om det började brinna i bostaden. I samma bostad förvarades ofta negativen. Det är ett mindre problem i och med alla molntjänster som finns. Förutsatt att man använder dem.

I onsdags lämnade jag in en uppsats på 6124 ord. Det ska sägas att jag tog en backup med jämna mellanrum. Ändå är jag lättad över att datorhaveriet lät vänta, att jag kunde skriva färdigt uppsatsen på min egen dator. Haveriet får bli en nyttig påminnelse om att allting går sönder, att jag borde använda molntjänster i en större utsträckning och ta en backup oftare.

Inga nazister utanför riksdagen i skolan

Knappt fyra månader innan riksdagsvalet 2014 skrev Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och partiets dåvarande utbildningspolitiska talesperson Ibrahim Baylan på Aftonbladet debatt om antidemokrater i skolan.

Aftonbladet satte rubriken ”Ändra lagen – inga nazister i skolan”. Det är oklart om Löfven och Baylan ville något mer än att uttrycka sin oro över nazister i skolan. Jag delar den oron, men den som läser debattartikeln kan få intrycket av att Socialdemokraterna har några konkreta förslag för hur skolor ska kunna säga nej till nazister i skolan.

”Nu vill nazistiska partier bereda sig plats i våra skolor. Detta är i grunden en absurd tanke. Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?”

Rubriken får stå för Aftonbladet, debattartikelns innehåll för artikelförfattarna. Löfven och Baylan skriver ”Vi vill utreda en förändring av lagstiftningen för att hitta sätt så att en rektor på en skola på strikt objektiva kriterier ska kunna avvisa partier”. Det är någonting annat än att skolor ska kunna stänga ute nazister med hänvisning till deras åsikter.

Den grundläggande förvaltningsrättsliga objektivitetsprincipen kommer till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen. Skolor och andra som företräder det allmänna ska vara objektiva i sitt beslutsfattande. Rektorer som fattar beslut om ett politiskt parti ska bjudas in till en skola får inte låta sig påverkas av partiets åsikter.

Skolor som vill begränsa antalet partier de bjuder in kan göra det under förutsättning att urvalet sker på objektiv grund. Ett sådant objektivt urval kan vara att enbart bjuda in partier som finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige. Det framgår av praxis från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Skolor kan inte neka nazister tillträde för att de är nazister utan en ändring av regeringsformen och några sådana ändringar är inte aktuella. Regeringen gav 2014 direktiv åt en särskild utredare att analysera de bestämmelser som reglerar hur skolor ska förhålla sig till att bjuda in politiska partier, och överväga om skolan på objektiva grunder ska kunna begränsa antalet partier som skolan tar emot, till exempel att endast bjuda in partier som vid tillfället är representerade i riksdagen, och om så bedöms möjligt och lämpligt, lämna nödvändiga författningsförslag. Det ingick inte i uppdraget att föreslå några grundlagsändringar.

Det Löfven och Baylan skriver om att skolor ”på strikt objektiva kriterier ska kunna avvisa partier” stämmer mer överens med det lagförslag SOU 2016:4 Politisk information i skolan – ett led i demokratiuppdraget presenterade i januari än att skolor ska kunna neka nazister tillträde till skolan på grund av de åsikter de kan förväntas föra fram.

Utredningen föreslår en ny bestämmelse i skollagen för att reglera vad som gäller när skolor bjuder in partier och hur antalet inbjudna partier kan begränsas utan att det strider mot objektivitetsprincipen.

Enligt den föreslagna bestämmelsen ska skolor ha möjlighet att begränsa antalet partier de bjuder in till de som är representerade i antingen riksdagen, kommunen eller Europaparlamentet.

Förslaget ger skolor som vill begränsa antalet partier de bjuder in författningsstöd, men det förändrar ingenting i sak. Skolor kan redan i dag bjuda in partier som finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige utan att det strider mot objektivitetsprincipen. Detta under förutsättning att andra organisationer inte utesluts från att i en eller annan form delta i verksamheten om de anmäler sitt intresse.

”Elever ska alltid, som ett led i utbildningen, ges möjlighet att på lämpligt sätt få ta del av information från politiska partier som inte blivit inbjudna av skolan men som anmält intresse av att delta. Detta gäller alltså oavsett om skolan tillämpat huvudregeln eller bjudit in politiska partier enligt en annan objektiv grund. Denna del av den föreslagna bestämmelsen är en kodifiering av den princip som JO etablerat – nämligen att en skola av praktiska skäl kan begränsa antalet politiska partier som skolan bjuder in under förutsättning att urvalet sker på objektiv grund och inte innebär att övriga organisationer utesluts från att i en eller annan form delta i verksamheten om de anmäler intresse för det.” (SOU 2016:4, s. 16)

”Vi har tappat grundförståelsen för demokratins principer om vi inte längre kan göra skillnad på demokratiska partier och partier som i sin ideologi vill rasera demokratin. Självklart ska skolor kunna bjuda in till debatt och politisk information utan att för den skulle vara tvungen att bjuda in antidemokrater.” skriver Löfven och Baylan.

Löfven och Baylan ville nog främst markera mot nazister i skolan inför valet 2014 för något förslag som skulle möjliggöra för skolor att stänga ute nazister på grund av deras åsikter och inte enbart med hänvisning till att de inte finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige har inte synts till.

Barnfri eller barnlös

Allt fler som valt bort barn kallar sig barnfria. Andra kan beskriva sig själva som både barnfria och barnlösa. Personligen föredrar jag att kalla mig barnfri då då ”lös” ofta indikerar en brist, exempelvis arbetslös, bostadslös och innehållslös. Bekymmerslös och förutsättningslös är några undantag.

Barnlös är ett användbart ord om man pratar om personer som inte har några barn men skulle vilja ha det. En del talar om ofrivillig barnlöshet i motsats till frivillig barnlöshet, men då allt fler talar om barnlöshet och barnfrihet har behovet av motsatsparet ofrivillig barnlöshet och frivillig barnlöshet minskat. Därmed inte sagt att alla tagit till sig att barnfri kan ha positiv innebörd i jämförelse med barnlös som i ofrivilligt barnlös. För en del är det fortfarande främmande att det finns personer som inte har barn och heller inte har någon önskan att skaffa barn.