Öde värre än döden

Kommer ni ihåg när feminister ifrågasatte att våldtäkt framställdes som ett öde värre än döden? Våldtäkten som ett öde värre än döden användes inte minst för att motivera hårdare tag mot sexualbrottslingar. Det här var innan man talade om tolkningsföreträde.

Personer som hade erfarenhet av våldtäkt skrev om hur de hade gått vidare och lagt de sexuella övergreppen bakom sig. De ifrågasatte de som talade om våldtäktsoffers liv i termer av före och efter våldtäkten. De menade att föreställningen om våldtäkt som ett öde värre än döden bidrog till att våldtäktsoffer som ville leva vidare inte sågs som riktiga våldtäktsoffer.

Det ska sägas att jag delade sådana texter ibland utan att ens fundera på om jag inte sparkade in öppna dörrar. Sedan dess har framställningen av våldtäkt genomgått en förändring.

Jag ser sällan personer tala om våldtäkt som ett öde värre än döden längre. Våldtäktsoffer beskrivs sällan som överlevare. Men av någon anledning publiceras det fortfarande texter om hur våldtäkt jämt och ständigt utmålas som ett öde värre än döden. Och av någon anledning delas de.

”Vi måste sluta förutsätta att alla våldtäktsoffer är ärrade för livet. Vi måste sluta snacka om hur någon måste vara ”helt förstörd”. Media måste sluta reproducera bilden av att ett våldtäktsoffer för alltid kommer gräma sig över våldtäkten.” (Moralfjant)

”Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden.” (Arbetaren)

”Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt.” (ETC)

”En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.” (Sydsvenskan)

”Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.” (Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson)

Jag vet inte om det är jag som lever i en trygg miljö eller något, men jag måste vända mig till Familjeliv för att hitta sådana beskrivningar av våldtäkt nuförtiden. Feminister och andra som varit tongivande i debatten tar inte längre våldtäktsoffers tolkningsföreträde.

Kanske har man några personer som kommenterar på Familjeliv i åtanke, men det är nog inte de som tar del av texter om att våldtäkt inte alls är ett öde värre än döden. Det är nog främst personer som alltid har läst dem som läser och delar dem. Kanske mest av gammal vana. Att våldtäkt är ett öde värre än döden verkar vara en älskad figur att kritisera, men ibland kan det vara klokt att stanna upp och fundera över om ens tidigare iakttagelser fortfarande äger giltighet.

2 reaktioner på ”Öde värre än döden”

  1. Tror mest att det handlar om att merparten av människor inte upplever den debatt som försiggår utan tar en diskussion för evig som kanske pågick när de läste och var som mest engagerade. Ser massor av exempel på hur de som var inblandade i bloggboomen för tio år sedan fortfarande utgår från att det är de frågorna, argumenten och svaren som är på dagordningen. Fast de i verkligheten är överspelade för länge sedan.

    Nu har den här våldtäkt-värre-än-döden-eller-inte i och för sig också varit en cyklisk fram-och-tillbaks-historia under i stort sett hela mitt liv Båda sidor har bytt positioner med varandra en massa gånger eftersom positionerna kunnat användas från båda ”håll”. Att det INTE är värre än döden har till slut alltid kapats och missbrukats av de som vill bagatellisera övergrepp och den motsatta positionen har använts av reaktionära intressen för att säga att kvinnor ska akta sig och att samhället där ute är livsfarligt för dem…

  2. Henric:

    ”Tror mest att det handlar om att merparten av människor inte upplever den debatt som försiggår utan tar en diskussion för evig som kanske pågick när de läste och var som mest engagerade.”

    Jo, som jag skriver, fler borde stanna upp och fundera över om deras tidigare aha-upplevelser fortfarande är aktuella.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *