Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

3 reaktioner på ”Teoretisk ånger berättigar sexpress”

  1. Det finns en hel del avgörande val i livet. Man kan ångra en del, tänka efter och vara lite nöjd med sig själva att man valde rätt. Men jag tror inte att de flesta går omkring och grämer sig över något val tidigare i livet. En del gör det naturligtvis. Men som du noterar angående redan skaffade barn, är det inte särskilt konstruktivt. Jag ångrar att jag var så lat i skolan och att jag borde ha knullat runt mera i ungdomen, och konstaterar att det hade blivit enklare för mig senare om ansträngt mig mera då. Försöka lära av misstagen kanske?

    Eller köra på som Billie Holiday och bara och njuta av livet så som det nu blir?

    Ja, du kanske ångrar dig. Kanske ångrar du dig innan det är för sent, och blir en lycklig mamma till Lilljohan och Lilljohanna. Kanske hinner du ångra dig igen. Poängen är kanske att man lever vidare och försöker göra det bra för en själv och de man angår. Kanske är det också så att man rationaliserar de val man gör, och (förhoppningsvis) konstaterar att det blev rätt hyfsat i alla fall, och i så fall gläder sig åt att det var rätta val? Eller så ångrar man sig, och då är det inte märkvärdigare än att man får leva med det.

    Av någon anledning kom barnfrågan för mig upp först någon gång i tjugoårsåldern, då jag kom fram till att jag nog ville ha barn. Så blev det också, och är nöjd med det. Det är en glädje i att barns utveckling, men även det krångel och de bekymmer som kommer med detta. Bråk med lata lärare, hämtningar, osv. osv. Men om inte det hade varit, så hade jag gjort något något annat och antagligen varit nöjd med det.

    Så detta ”Du kanske ångrar dig!”, har jag egentligen inte förstått. För en kanske hundra år sedan var barnalstrandet mer ojämligt. Du får de flesta(?) ett fåtal barn, medan det tidigare var så att förre fick fler barn. Kanske ansågs man även då mer lyckad om man hade ett par tre stycken barn? Och att det är vad som levt kvar idag. Det vet jag inte. Men att vara barnlös/fri var i varje fall vanligare tidigare. Jag funderade också en gång på att säga det där med att ångra till en bekant som skulle bli pappa. Men det hade varit väldigt oförskämt, så det jag gjorde jag förstås inte.

    En vän till mig sa att hon steriliserade sig för att på något sätt mera formellt gå ur reproduktionen. Hon gjorde ingen hemlighet av det heller, vilket var så jag fick reda på det. Hon sa också att någon blev mycket upprörd av det och valet att inte skaffa barn, och sa att sånt håller man för sig själv, därför att andra kan ha svårt att få barn och ta illa vid sig.

  2. Tack så mycket för det här inlägget. Jag har gått och funderat på barnlöshet i flera år nu, jag är inte det minsta sugen på att skaffa barn. För mycket ansvar, för lite frihet. Jag vill kunna känna att jag lever mitt liv för min skull.
    Iallafall, jag har samtidigt varit oroad just för att jag kommer att ångra mig senare i livet om jag inte skaffar barn. Den här texten gav ju ett helt annat perspektiv, tänk om man ångrar moderskapet istället? Det skulle ju vara så mycket värre, får ångest bara jag tänker på det. Nu känner jag mig något säkrare i mitt beslut. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *