Ointresserad av att skaffa barn

I olika grupper om barnfrihet kan man finna barnfrias personliga berättelser, men också diskussioner om hur man kan bemöta personer som ifrågasätter valet att inte skaffa barn. Jag har lagt märke till att en del försöker legitimera sin barnfrihet genom att berätta om hur äventyrliga de är. Det är säkert en konsekvens av att barnfria enkelt hamnar i en position där de förväntas försvara sig, men det är också symptomatiskt för hur normer påverkar de som bryter mot dem. Det är enkelt att som normbrytande börja försvara sig på normsamhällets villkor. Det leder bland annat till att det finns barnfria personer som anser att just de, till skillnad från andra, har en anledning att inte skaffa barn.

Det finns säkert barnfria som är äventyrliga, men jag är inte en av dem. Var och varannan förälder är säkert mer äventyrlig. Jag är inte barnfri för att jag vill resa runt i världen och göra storslagna saker. Jag är en rakt igenom tråkig person som gillar att ha sex, dricka kaffe på caféer, ta selfies, dricka vin i parker, äta mat, baka bröd, styrketräna, läsa facklitteratur, lyssna på P1, skriva, cykla, nakenbada och ta promenader.

Om utgångspunkten är att man skaffar barn måste man ha ett godtagbart skäl för att avstå. Min utgångspunkt är snarare: En del skaffar barn. Det blir problematiskt om man måste ha en anledning att inte skaffa barn. Det är lite som med sex. Det är okej att inte ha sex, du måste inte ha en godtagbar anledning. Att det inte alltid respekteras är en annan historia.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad.

Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet.

Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Det är inte sovmorgnar som får mig att inte vilja ha barn. Jag är en morgonmänniska som självmant skulle kunna ställa väckarklockan på 05 varje morgon. Jag vill ändå inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet.

Barnfria personer får ofta frågor om varför de inte vill ha barn. De barnfria förväntas ha särskilda skäl som får vågskålen att tippa. Förklarar du att du är ointresserad kan du räkna med att få följdfrågan ”Varför?”. Jag skulle kunna nämna skäl, men jag ser ingen anledning att göra det då jag inte söker efter förståelse. Jag vill bara att barnfria personer ska behandlas någorlunda anständigt.

Att lista skäl för och mot att skaffa barn (eller något annat för den delen) fyller kanske någon funktion om man är osäker på hur man ska göra.  I mitt fall vore det oärligt då mitt ointresse som jag inte förmår intellektualisera är själva grunden. Att lista skäl mot att skaffa barn vore enbart en efterhandskonstruktion.

Personer som känner sig manade får förstås förklara varför de inte vill skaffa barn. Jag får försöka finna mig i att jag inte kan förklara det. Att man inte måste förstå allting. Det räcker att bara inte skaffa barn.

6 reaktioner på ”Ointresserad av att skaffa barn”

  1. Verkligen trist om du känner att människor ifrågasätter ditt val så att du känner dig förminskad av det! Jag uppfattar dock din text nästan mer som att den handlar om dina egna grubblerier över varför du inte vill ha barn än om varför andra inte kan låta dig vara barnlös ifred? Frågan om din barnlöshet kan ju däremot vara ständigt väckt av andra, själv har du ju bara inte känt något behov, längtan eller sett någon anledning att skaffa barn.
    Jag tycker ständigt att folk ifrågasätter allt möjligt. Jag utgår oftast från att de inte menar något illa utan bara låter munnen gå. På frågor som varför jag inte dricker kaffe alkohol eller hur jag kunde flytta 40 mil från mina barn för att plugga, brukar den enklaste lösningen vara att ställa frågan om de själva reflekterat över hur det kommer sig att de själva gör det. Följdfrågor uteblir i regel.
    Jag hoppas du hittar ditt sätt att bemöta människor så att både de om du har sin självrespekt i behåll. Du lever ditt liv, de sitt. Kram.

  2. Så korkat av mig. I mitt förra inlägg missade jag ju helt din huvudfråga, hur man förklarar sitt ointresse, men min poäng var så klart att det måste du inte tycker jag. Du får stå för ditt liv, dina val och handlingar och de för sina. Så länge det inte drabbar någon negativt kan vi inte hålla på och lägga oss i varandras livsval? Sedan är det väl inte så farligt om folk undrar över val som bryter normen eller som inte är deras egna. Jag funderar ständigt över varför så många INTE gör sina egna val utan bara lever ‘som man ska’. Ibland hasplar jag säkert ur mig den typen av frågor själv utan att egentligen ens själv tycka att jag har rätt att kräva några svar… Pax vobiscum!

  3. ”Verkligen trist om du känner att människor ifrågasätter ditt val så att du känner dig förminskad av det!” Om, som sagt. Inlägget handlar inte om att jag känner mig ifrågasatt för att jag inte vill ha barn, för det känner jag mig sällan. Det är möjligt att jag kommer att bli det när jag är äldre, andra kan vittna om att de blivit ifrågasatta, men inte jag. Får mest frågor om varför. Vill ha ett bra svar, men poängen är den att man inte nödvändigtvis vet varför man inte vill ha barn, eller varför man vill det för den delen. Att inte veta varför, men känna starkt räcker. Man behöver inte ha tio bokprojekt på gång för att duga som barnfri 🙂

  4. Bra skrivet. Barnskaffarnormen är så himla stark just nu. Jag är transsexuell och trodde att jag skulle slippa men nej, transsexuella kan ju skaffa barn på olika sätt (vilket naturligtvis är jättebra!) och kan man så ska man vilja.
    Helst ska ju folk ha både en så kallad karriär och barn och så kallat livspussel. Att välja det ena eller det andra är mindre accepterat men fortfarande någorlunda – som i att hålla på och äventyra. Det är som att man ska ha en väldigt bra anledning till att skaffa barn, annars blir utfrågaren ‘orolig’ för att det inte är genomtänkt och att man ska ångra sig sen. Det finns väldigt mycket omdömen i frågan om varför, det är ett test på om man är värd att tagen på allvar som barnfri eller inte. Om man har något bättre för sig, om man är så pass viktig att man förtjänar att ha ett eget liv. För tror man sig vara viktig utan att ha en karriär så är man omogen, ungefär.
    Så kan det kännas när ämnet kommer upp och det har väl rätt lite med den eventuella utfrågaren och hen beteende att göra och mer med hur samhället ser ut.

    Jag läser ditt inlägg som att känslan borde respekteras mer och inte ses som flyktig eller mindre tillförlitlig bara för att den inte är förklarad och motiverad. Det tror jag är en bra inställning, det är inte som att en massa anledningar (att man vill resa mycket till exempel) nödvändigtvis består hela livet heller. Man ska inte behöva motivera vad man vill och inte vill göra med sin kropp eller sitt livsrum, nä.
    Att vara transsexuell går heller oftast inte att förklara eller motivera, det är en känsla och det finns inga bra förklaringar till varför den finns hos vissa (antagligen för att det finns tusen ursprung till sådana känslor).

    Jag upplever att det är lätt att precis som du skriver börja försvara sig själv av bara farten och komma med anledningar. Ibland för att jag känner mig attackerad även om det är outtalat och ibland för att passa på att kritisera barnnormen rent allmänt. Nästa gång ska jag nog testa att bara säga ‘för att jag inte vill’ och bara låta outtalade följdfrågor hänga i luften. Låter fridfullt.

  5. A:

    Tack för din kommentar!

    Onekligen svårt att argumentera mot ”för att jag inte vill”. Jamen, du borde vilja, fungerar dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *