Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *