Asymmetri i sexlust

Hur får man sin partner att vilja ha mer sex? Enligt en del borde frågan över huvud taget inte ställas. Vill ens partner ha mindre sex finns det alltid goda anledningar till det. Det är bara det att vi inte har den inställning till annat personer kan tänkas ha mindre intresse av. Skulle de inte börja undra vad det berodde på om deras partner plötsligt inte ville följa med på sociala aktiviteter? Skulle de inte fundera på om de kunde göra någonting för att partnern återigen skulle vilja det?

För den som inte lever monogamt är kanske inte frågan om hur man får en partner att vilja ha mer sex särskilt intressant. De kan ha sex med någon annan givet att tillfälle ges. Men även ickemonogama kan vilja ha sex med en specifik person som vill ha mindre sex än dem och då kan det vara kännbart på ett annat sätt än om de ”bara” vill ha sex.

Bara för att frågan om hur man får någon att vilja ha mer sex ställs innebär det inte att svaren alltid är intressanta, rimliga, värda att ta på allvar och så vidare. Ett ganska vanligt svar är mannen kan ”avlasta” kvinnan i hemmet. Som om han inte redan tog ansvar för hushållsarbetet. Frågan tycks alltid utgå från en man och en kvinna som bor med varandra där mannen har högre sexlust än kvinnan.

Det är klart att jag kan tänka mig att en person som har ett fysiskt tungt arbete och tar hand om merparten av hushållsarbetet kommer ha mindre energi över till annat än personer som delar på de gemensamma hushållsbördorna. Däremot är det inget som säger att personen skulle lägga den ”sparade” energin på sexuella aktiviteter. Tro inte att det går att diska sig till ett sexliv, okej? Dela inte på hushållsarbetet för att du vill ha sex, gör det för att du vill vara en anständig person att leva med.

Hade jag varit monogam och levt med någon som med tiden ville ha påtagligt mindre sex än mig hade det varit ofrånkomligt att inte tänka på det, att inte påverkas negativt av det. I grund och botten är det inget konstigt om personer som lovat någon annan att bara ha sex med denne blir sårad om personen med tiden inte vill ha sex. För att inte tala om personer som har ett behov av sexuell bekräftelse. Varifrån ska bekräftelsen annars komma om den som ”får” bekräfta dem sexuellt inte längre gör det?

Det går förstås att lämna en person som vill ha mindre sex om sex är viktigt för en och man upplever det som tabu att prata om asymmetri i sexlust, men är det juste? Det är inte alls givet skulle jag säga, men det är det inte att harva runt i en relation som inte ger tillräckligt heller.

Något jag saknar när asymmetri i sexlust diskuteras är konstaterandet att sex på riktigt är viktigt för en del. Ofta konstateras bara att sex inte är viktigt för en del och det måste man respektera, men om man inbillar sig att sex bara är något med högre sexlust än snitt kan avstå utan vidare är man ganska fel ute. Om man tror att sex inte skulle kunna vara mer viktigt än något annat  kan det förstås vara svårt att se varför asymmetri i sexlust skulle vara svårare att hantera än asymmetri i lust till något annat som involverar andra människor. Men det är sällan så enkelt. Hade det varit enkelt hade varierande och olika sexlust inom ramen för monogamin inte ens varit en fråga.

Det finns mer eller mindre goda skäl att lämna någon. Att lämna någon för att denne inte vill ha ”tillräckligt” mycket sex tillhör de mindre goda. Detta trots monogamins löfte om att räcka till. Den allmänna inställningen till att lämna någon för att den vill ha ”för mycket” sex är har jag ingen aning om. Om det hör jag sällan någonting om, men det måste rimligen ha hänt då alla relationer som dras med asymmetri i sexlust (och annan lust med för den delen) består av någon som vill ”för mycket” och någon som vill ”för lite”.

Finns det någon anledning att prata om asymmetrin eller bör man behålla sina tankar för sig själv av oro för att ens partner annars skulle kunna känna sig pressad att ha sex? Det är inte alls säkert att man har någon framgång med att prata om att man vill ha mer sex inom ramen för en relation. Risken är att personen inte kan ta det eller att situationen ”förvärras” rentutav. Det kan vara nog så riskabelt att föreslå ett avsteg från monogamin.

Vad är framgång i sammanhanget ens? Att personen börjar ha mer sex med en? Den som vill ha mer sex med någon vill rimligen ha sex med någon som också vill. Om ens partner bara ”ställer upp” kanske det känns mer aktuellt att lägga det där med sex på hyllan alternativt separera om det inte skulle fungera i längden. Svårt detta!