Fiktiva pojkvänner är en påminnelse om att man inte har rätt till sin kropp

Pratade med en vän om att ickemonogama kvinnor löper en större risk att bli utsatta för sexuella övergrepp eller sexuella gråzoner än monogama kvinnor. Utomrelationella övergrepp och gråzoner det vill säga. Monogama kvinnor riskerar främst att utsättas för övergrepp och gråzoner inom ramen för sin relation givet att deras omgivning känner till att de har en relation. Ickemonogama kvinnor måste se upp med betydligt fler män. Det beror på att ickemonogama kvinnor inte kan ta skydd bakom att de ”tillhör” en annan man.

Bros before hoes. En del män respekterar inte kvinnors vilja, om de vill ha sex med dem eller inte. Däremot kan de respektera andra mäns ”äganderätt” till kvinnors kroppar. Det är klart att man med all rätt kan få problem om man har sex med personer som inte samtycker. Deras upplevelser av de sexuella övergreppen ses nog inte som ett bekymmer, då hade man gissningsvis inte begått dem, men de skulle kunna bli ett om de anmäls.

Ickemonogama kvinnor kan förstås påstå att de har ett förhållande om de känner sig trängda, men de borde inte behöva hitta på. Att de inte samtycker till sex, att de inte ger någon respons när en man visar sexuellt intresse, borde räcka.

Fiktiva partners är en absurd påminnelse om att man inte har rätt till sin egen kropp. Någonting har gått sönder när en del kvinnor inte ser någon annan utväg undkomma påträngande män än att indirekt påstå att någon annan, en man, har ensamrätt till ens kropp, och inte är det patriarkatet.

Personer som begår sexuella övergrepp har ett ansvar för sina handlingar även om en del vill frånta dem det och fördela det på kvinnor som grupp. Min medvetenhet om att ickemonogama kvinnor riskerar att bli utsatta av fler potentiella gärningsmän än monogama innebär inte att jag tycker att kvinnor borde vara monogama. Det är upp till var och en att bestämma om de vill ha en monogam relation eller inte. Jag är mer intresserad av varför man vill vara monogam.

Det är inte kvinnor som ska anpassa sig efter hittepået att män i plural eller singular har rätt till deras kroppar. Det är samhället som måste anpassas. Kvinnor ska inte behöva vara beroende av en man får att vara skyddade från utomrelationella sexuella övergrepp och påträngande sexuella närmanden.

En annan anledning till att det är mindre riskfritt att förgripa sig på ickemonogama kvinnor är att en del tycker att de får tåla sexuella övergrepp. Hade ickemonogama kvinnor varit intresserade av att inte bli knullade mot sin vilja hade de inte haft ÖNSKAT och ÖMSESIDIGT sex med olika personer, ungefär. Man kan knappast beskylla de sexuella övergreppens försvarare för att vara logiska.

En reaktion på ”Fiktiva pojkvänner är en påminnelse om att man inte har rätt till sin kropp”

  1. Jag håller med om din analys av attityderna kring mäns rätt till kvinnors kroppar. Det finns väldigt många heteromän som har svårt att ta ett nej om inte det redan finns en annan man med i bilden. Och det finns ju helt klart en diskurs som säger att vissa kvinnor får skylla sig själva och som berättigar övergrepp. Men den diskursen kretsar väl ändå mer kring huruvida personen tolkas som promiskuös (”hora”) eller inte, och det är ju ändå fullt möjligt som ganska monogamt lagd att uppfattas som promiskuös, precis som det inte finns något nödvändigt likhetstecken mellan icke-monogam och promiskuös i andras ögon. (Särskilt med tanke på att det är betraktarna som tar sig all rätt i sammanhanget.)

    Om det är frånvaron av man/pojkvän (fiktiv eller inte) som leder till övergrepp från främlingar så borde singlar löpa större risk också. Vet du om det finns belägg av nåt slag för att även singlar löper större risk för övergrepp av främlingar? Min spontana tanke är att vi måste hålla isär de berättigande attityderna och de faktiska övergreppen. Det behöver inte nödvändigtvis vara samma logik som styr övergrepp och berättigandet av dem efteråt, även om berättigande förmodligen vidgar utrymmet för övergreppens logik.

    Det tycks onekligen finnas ganska starka kopplingar mellan de resonemang som dryga idioter som inte kan ta ett nej använder, de resonemang som berättigar övergrepp i efterhand och den klassiska äktenskapliga äganderätten. Men främlingsövergreppen … ? Hur ser det ut där egentligen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *