Samvetsfrihet inom vården

Enligt artikel 9 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten och religionsfriheten går in i varandra när personer hävdar att de inte vill utföra någonting på grund av sitt samvete och det bottnar i religiösa övertygelser. Samvetsfrihet måste förstås inte ha religiösa förtecken. Det kan handla om vårdpersonal som inte vill utföra omskärelse på barn för att det strider mot deras samvete eller om antimilitarister som inte vill göra militärtjänst.

Religionsfriheten har en vidare innebörd enligt Europakonventionen än vår nationella lagstiftning. Enligt konventionen innefattar religionsfriheten en rätt att ”byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Enligt svensk lag innebär religionsfrihet endast en ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Religionsfriheten enligt svensk lag handlar i mångt och mycket om en rätt att tro. Det ska här tilläggas att konventionen är en del av svensk lag vilket domstolarna ska beakta. Det gjorde man till exempel när man friade Åke Green, som bland annat uttalade att homosexuella var en cancersvulst på samhällskroppen i en predikan, med hänvisning till religionsfriheten så som den ska tolkas enligt konventionen.

Kristna debattörer är väl medvetna om att samvetsfriheten är en mänsklig rättighet enligt konventionen och att flera länder som anslutit sig till den har någon form av lagstadgad samvetsfrihet i sin nationella lagstiftning. De hänvisar gärna till detta när de argumenterar för att vårdpersonal i Sverige ska ha rätt att neka kvinnor abort med hänvisning till sitt samvete. Det fyller flera funktioner. De får förmedla att Sverige bryter mot en mänsklig rättighet, något man annars ser allvarligt på, och de når ut med att det finns personer vars samveten inte klarar av abort för att få oss alla att fundera över våra egna, underförstått att vi nog inte har några.

Människor och tro tog upp samvetsfrihet inom vården för några dagar sedan då Europarådets kommitté för sociala rättigheter just nu utreder det faktum att Sverige inte har lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Utan att veta hur vanligt det är att vårdpersonal som är delaktiga vid aborter har dåligt samvete över det tvivlar jag på att debattörer som är för samvetsfrihet för att de är emot abort bryr sig om deras samveten. De ser ju helst att fler har dåligt samvete över aborter då det skulle kunna minska antalet. Hur ställer de sig till läkare som genomför abort i länder där det är olagligt för att det skulle strida mot deras samvete att neka en kvinna abort?

Som vänsterpartisterna Mikael Gustavsson och Ida Legnemark är inne på är kravet på en rätt till samvetsvägran vid abort bara ”ett steg på vägen att hindra tillgång till aborter”. Abortmotståndarna manar till personer samvetens i sin opinionsbildning och det är de knappast ensamma om. Det gör de flesta av oss som ägnar oss åt politiskt påverkansarbete.

Om man verkligen är intresserad av att minska antalet aborter och oplanerade graviditeter borde man istället propagera för sexualundervisning i skolan, tillgång till preventivmedel och ett samhälle som inte tabubelägger sex och sexualitet, skriver Gustavsson och Legnemark. Jag håller verkligen med och fokus måste vara att minska antalet oplanerade graviditeter, inte antalet aborter. Personer som delar med sig av sin sperma på ett ansvarslöst sätt får gärna boka in ett möte med sina samveten och upphöra med det.

Samvetsfrihet är ingen enkel fråga då flera av oss ser positivt på att personer inte klarar av att omskära barn. Läkare kan välja en inriktning som inte inkluderar den sortens ingrepp kan man argumentera och de som inte tror sig klara av att befatta sig med aborter kanske inte ska rikta in sig på arbetsuppgifter som inkluderar kvinnors reproduktiva rättigheter då vi har en rättighetsbaserad vård i Sverige.

Det finns dock betydande skillnader mellan omskärelse på barn, abort och vapenvägran som gör att man inte utan vidare kan klumpa ihop dessa företeelser, men det har förstås inte hindrat en del abortmotståndare att göra just det. De vill gärna prata om vad samvetsfrihet kan innebära i stort för att de vet att flera av oss kanske har något område där vi kan tänkas oss att det vore bra. De om några vet också vilket påtagligt stöd rätten till abort har i Sverige varför de hellre talar om något annat. Det stödet måste vi se till att bevara. Särskilt angeläget blir det om Sverige får motta kritik för att inte ha lagstiftat om samvetsfrihet inom vården. Än så länge är detta en ickefråga i Sverige, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden.

En reaktion på ”Samvetsfrihet inom vården”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *