Valfriheten vid kärnfamiljens köksbord

Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursidor om ”fördomen om barnlösheten som en fattigdom” och hur den påverkat honom: ”Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något – att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska – inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.”

Jag tänker inte instinktivt att det är synd om personer mitt i livet som inte har barn. Jag utgår inte från att det beror på att de inte har träffat någon eller att de är infertila. Det har inte enbart att göra med en förståelse för dem på grund av att jag själv inte vill ha barn. När jag var barn hörde jag vid några tillfällen vuxna prata om medelålders par som inte hade barn och hur de drog slutsatsen att de nog hade försökt men helt enkelt inte kunde få några. Jag minns att jag undrade hur de kunde vara så säkra på det. De kanske inte ville ha barn.

Att skaffa barn är ett val, men vi pratar sällan om det som ett val. Den som inte har något alternativ har inget val, men det finns faktiskt alternativ även för den som har träffat någon och är fertil.

Liberaler talar inte sällan varmt om valfriheten, men även liberaler kan vara främmande för att individer använder den till välja annorlunda. Det beror på att när vi pratar om valfrihet så gör vi det inom ramen för områden som anses höra livet till. Valfrihet inom kärnfamiljen, rätten att välja hur stor ens kärnfamilj ska vara. Valfrihet inom föräldraskapet, rätten att välja hur man ska fördela föräldraledigheten. Valfrihet i vården, rätten att välja om man vill gå till en kommunal eller privat vårdaktör. Valfrihet i skolan, rätten att välja och byta skola (vi har skolplikt). Valfrihet i skolmatsalen, frågan har den senaste tiden inte handlat om att det också borde serveras ett veganskt dagligen på alla skolor utan om rätten att äta döda djur måndag till fredag. Djur som förstås har valt att bli dödade för att hamna på tallriken. Valfrihet på Ungdomsmottagningen, unga kvinnors rätt att välja det hormonella preventivmedel som passar dem bäst.

Valfriheten kan man värna på många sätt. Är det några som värnar valfriheten så är det inte främst personer som delar ut hamburgare utanför en skola som infört en köttfri dag utan personer som väljer bort det som majoriteten tar för givet till förmån för något annat, men om det talar vi inte i termer av valfrihet.

Valfriheten tar sig uttryck vid kärnfamiljens köksbord, har man ingen kärnfamilj och inget köksbord kan man med andra ord inte utnyttja den. Det passar sig inte att ickemonogama vill ha valmöjligheten att gifta sig med flera personer. Den som vill gifta sig med flera får så lov att stoppa in några skilsmässor därimellan. Nej, men allvarligt. Vad ska vi med valfrihet till om vi enbart kan använda den inom ramen för ett normenligt liv utan att personer som “gjort sin plikt” ska utgå från att det är synd om oss som valt annorlunda?

This entry was posted in 40 skäl att inte skaffa barn, Frihet and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *