Vad gör du annars då?

Av någon anledning – det kan ha varit förslaget till Centerpartiets idéprogram – samtalade jag och en person om äktenskap. ”Har du varit gift någon gång?” frågade jag. ”Nej” svarade personen efter en stund. Hen var förvånad över att jag hade ställt en personlig fråga varför svaret dröjde. Några veckor tidigare hade hen sagt att jag kommunicerade kungligt. Man förväntas hålla inne med frågor när kungligheter närvarar. Det kan jag i och för sig förstå då kungafamiljen gör bort sig så fort den öppnar munnen, men är det bara kungligheter man bör freda från obekväma situationer?

Personliga frågor besvaras som regel med ett svar på själva frågan och en personlig ”motfråga”. Om man inte pratar med mig vill säga. Jag tycker inte om att kommunicera med frågor. Det handlar inte om att jag är ointresserad av människor som man skulla kunna tro, utan om att jag inte vill göra någon obekväm. Vill någon berätta någonting är min förhoppning att personen berättar det. Ibland vågar man inte berätta något utan ledande frågor och då kan det vara motiverat att hjälpa till, men jag föredrar att ha sociala relationer med personer som är mer självgående i sin kommunikation.

Den vanligaste personliga frågan som ställs handlar om människors sysselsättning. Sysselsättning i meningen lönearbete eller studier. Jag kan inte minnas när jag senast pratade med en vuxen person som inte ville ha en redogörelse för vad jag sysselsätter mig med. Jag tror inte att människor är så intresserade av vad jag eller någon annan gör om dagarna egentligen utan att det hör till att ställa den frågan. Lite som att prata om vädret, men till skillnad från väderprat kan frågor om sysselsättning vara laddade beroende på vem du frågar.

Om svaret på frågan ”Vad för du annars då?” är en rad olika intressen du sysselsätter dig med kommer frågeställaren låta dig förstå att hen var ute efter vad du gör för att tjäna ditt uppehälle.

Jag tyckte att frågan om sysselsättning var besvärande under den korta period då jag varken arbetade eller studerade. Jag var arbetslös i statistiken, men jag betraktade mig inte som arbetslös då det var sommar och jag ville passa på att vara ledig inför det kommande ”vuxenlivet” med arbete och allt vad det innebär.

Nu arbetar jag, men jag är fortfarande obekväm med frågan. Handlar det om vad jag arbetar med? Jag har ingen aning. Det finns förstås personer som inte är obekvämma med den. De som förväntar sig frågan ”Vad gör du annars då?”och blir förundrande när den inte kommer. Att vi blir obekväma av olika saker är ingenting märkligt i sig. Jag kan svara vad jag väger om någon undrar, men för en del är vikt otroligt laddat.

Det går inte att undvika att människor blir obekväma, är en naturlig invändning på min kritik mot ”Vad gör du annars då?”. Jag har svårt att föreställa mig att de personer som levererar den invändningen ställer personliga frågor om exempelvis människors sexualitet och försvarar sig med att någon alltid kommer att bli obekäm. Att de inte ställer frågor om sexualitet, inkomst eller något annat som anses känsligt kan förstås handla om att de inte är intresserade, men även om de vore det skulle de antagligen hålla inne med dem för inte riskera att göra andra obekväma.

Jag identifierar mig inte med vad jag studerar eller arbetar med, men kanske skulle jag göra det om jag läste eller arbetade med något jag fann givande. Oavsett min eventuella bekvämlighet kan jag inte komma ifrån att det faktum att vi förväntas identifiera oss med vår sysselsättning riskerar att gå ut över de som med det synsättet anses sakna en identitet (arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer), men också de som av något skäl inte vill identifiera sig med sin sysselsättning.

Min ena förälder kan ibland fråga vad någon bekant arbetar (eller studerar) med. Ibland vet jag, ibland inte. När jag inte vet tänker föräldern att jag är ouppdaterad. Jag förklarde vid något tillfälle att det hör vuxenvärlden till att i tid och otid fråga människor om vad de gör för att tjäna sitt uppehälle, att unga har andra saker att prata om. Jag vet inte ens om jag tror på det själv om jag ska vara ärlig för jag vet massor av unga som ställer den sortens frågor, och även de som inte i unga år rapar upp ”Vad gör du annars då?” i tid och otid brukar börja göra det tids nog. Frågan är åtminstone inte lika vanliga bland unga. Det är begripligt då arbetslösheten är mer utbredd bland unga och att arbetslösa torde vara mindre sannolika att leda in samtal på vad man sysselsätter sig med. Det verkar också vara vanliga bland unga att identifiera sig med andra saker än vad man ”sysselsätter” sig med.

För vissa är det ingen stor sak att prata om att de är arbetslösa, och jag tycker heller inte att det är någon stor sak när andra gör det. För egen del är arbetslöshet ett laddat ämne då jag kommer från ett hem där ett jobb är ett jobb. Man ska jobba. Att jag tillhör gruppen unga där arbetslösheten är relativt stor borde göra arbetslöshet mindre dramatisk, kan man tycka. För vissa är det säkert så, men för mig som framförallt umgås med äldre personer som arbetar är det mindre intressant i sammanhanget.

Jag ska jobba, det viktiga är inte med vad. Jag identifierar mig inte med mitt arbete, men jag skulle antagligen identifiera med mig bristen på ett om jag vore arbetslös. Jag är i allra högsta grad färgad av att jag kommer från ett hem där man ska jobba, arbetslinjen finns som inom mig. Tänk om vi kunde inleda sociala relationer utan att förväntas redogöra för vad vi arbetar med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *