Svårare att lämna destruktiva samborelationer i städer med bostadsbrist?

Jag drömmer om att ha ligg inom gångavstånd, ligg inom varje stadsdel. Om det har jag skrivit tidigare i en längre kommentar till Feministiskt Initiativs vision om 15-minutersstaden. Det är fortfarande en tanke som tilltalar mig, men det förutsätter förstås (som alltid) att personerna behandlar en väl.

Under den några veckor långa period då jag sov hos en kvinnlig vän hade jag sex med en person som bodde på samma gata några minuter bort. Om den erfarenheten, som jag beskrivit som den mest obehagliga sexuella erfarenhet jag varit med om i modern tid, bloggade jag för några månader sedan.

Varje gång jag skulle gå till bussen efter den händelsen oroade jag mig för att jag skulle hamna på samma buss som honom och vad som skulle hända i sådana fall. Varje dag passerade jag hans lägenhet till och från arbetet. Vi hade uppenbarligen helt olika arbetsdygn för vi sågs aldrig på bussen, men varje gång jag skulle åka till min vän från centrum var jag orolig att jag skulle se honom på bussen. I sådana fall skulle vi kliva av vid samma hållplats och gå genom samma kolsvarta tunneln åt samma håll. (Jag vet inte hur många snäckor och sniglar som dött under mina fötter i den tunneln under mörkrets inbrott. Förlåt.)

Vid ett tillfälle trodde jag att jag såg honom på bussen. Jag skickade ett meddelande till min vän om att hon skulle höra av sig om jag inte var hemma inom tio minuter. Jag hade sett fel insåg jag när jag ensam klev av bussen. Först då kunde jag andas lugnt igen.

Den här mannen fanns inom gångavstånd och det hade varit alldeles utmärkt om det hade rört sig om en bra person, men nu gjorde det inte det och det påverkade med vilken känsla jag sov hos min vän negativt. Samtidigt är det värt att notera att jag riskerade mycket lite jämfört med den som har en destruktiv relation till en människa under samma tak. En relation som kanske innehåller svartsjuka, kontroll och lika delar våld. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i en sådan relation, men jag kan inte tänka mig annat än att både kvinnor och män är mer benägna att stanna i destruktiva samborelationer i städer med bostadsbrist. Kan vi enas om att ingen ska känna att den inte har något annat val än att fortsätta leva med en person som bör hållas åtminstone 15 minuter bort på grund av bostadsbrist?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *