Moderlighetsgulligull

Man talar ibland om hudbristningar som om det hörde mammakroppen, och bara mammakroppen, till. Mammakropp är ett ord som används för att beskriva en kropp som burit barn, inte sällan synonymt med kropp med hudbristningar, valkar och eventuella operationsärr som tillkommit vid okonventionell förlossning.

Kvinnor som definierar sina kroppar som mammakroppar kan berätta att de tycker om sina kroppar trots de tillhörande spåren av förlossning/ar då de ser dessa som kvitto på att de satt en människa de älskar till världen.

Det är bara det att spåren inte är förbehållna kvinnor som burit barn, eller kvinnor över huvud taget för den delen. Hudbristningar har ibland framställts som en angelägenhet för mammor, i förlängningen kvinnor då de antas vara just mammor.

Hudbristningar är en följd av att huden sträcks ut fortare än den hinner anpassa sig. Bristningar kan förstås uppstå vid viktuppgång, men också vid viktförändring och omfördelande av kroppsfett överlag, vilket man talar mer sällan om.

När mammor säger att de älskar sina kroppar för att de signalerar att de burit barn undrar jag hur jag, eller män för den delen, ska legitimera våra kroppar. Hur ska vi lära oss att älska våra så kallade skavanker som väl är mer regel än undantag och kanske därför inte borde betraktas som sådana?

Somliga kanske kan se sina hudbristningar som bekräftelsen på målmedveten vikuppgång eller viktnedgång, men alla andra då? Jag är ganska trött på allt moderlighetsgulligull vid det här laget, och visst är det tråkigt om man måste föda barn för att komma fram till insikten att kroppen är helt okej och ganska bra att ha?

5 reaktioner på ”Moderlighetsgulligull”

  1. Inte måste man föda barn för det. Det går bra att göra vad sport som helst, klara sig levande ur det och konstatera att kroppen tjänar en så väl den kan och förtjänar att älskas. Eller så kan man ha sex och konstatera att kroppen är kapabel att skänka njutning. Att en person älskar ett ärr som uppstod för att något bra hände kan väl ändå inte hindra oss andra?

  2. Jag tycker att det är dags att öppna upp gulligullandet över andras kroppar också, men det kanske mest är för att jag tycker om att titta på nakna damer med celluliter och gärna uppmuntrar allt som leder till mer sådant.

    Graviditeter leder oftast till precis allt som anses dåligt och oattraktivt (celluliter, bristningar, hängbröst, hängmage, magdaller, större höfter och tjockare lår, blablabla) och därför kan jag förstå att just mammor gärna går samman och gullar över sina kroppar. Bristningar är vanligt, men kombinationen att få bristningar över hela magen, över vulvan, runt brösten, hela vägen över låren och kanske över armarna samt hängig slängmage, bredare rumpa och hängbröst inom ett år, den är ganska ovanlig utanför graviditet. Det kan vara jobbigt att behöva hantera att ha gått ifrån en kropp man var stolt över till en kropp som ser helt annorlunda ut, och allt negativt, inom ett år.

    Givetvis kan man få hängbröst och celluliter av annat här i livet, men just graviditeten är väl det som de flesta kvinnor genomgår som i den överväldigande majoriteten av fallen leder till att man anses som oattraktiv naken. Mammor är väl annars ganska ökända för sitt gulligullande, och det vore väl underligt om man inte fokuserade lika mycket gullande mot sig själv som man gör mot sockerhat eller söta tyger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *