Att reklamera en skola!

Under valrörelsen kunde man tro att politiker som pratade om hur okomplicerat det var att välja en bra skola i själva verket pratade om att välja mobiltelefon på en öppen marknad. Den dag jag bestämmer mig för att ersätta min antika mobiltelefon kan jag uppsöka några butiker som säljer telefoner för att jämföra de modeller som finns på marknaden. Jag kan ta del av recensioner författade av oberoende personer, läsa på om prestandan, känna, jämföra priser och slutligen slå till och köpa en telefon. Om jag skulle ångra mitt köp inom en viss tid kan jag antingen få pengarna tillbaka eller välja en annan telefon för de innestående pengarna.

När jag sökte gymnasieskola försökte jag jämföra skolorna i Sundsvall med varandra. Att jämföra skolornas programutbud gick utmärkt, men kvaliteten på undervisningen var det desto svårare att finna information om. Hur som helst skickade jag in en ansökan till privatskolan Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sundsvall och blev antagen. Redan efter några månader anmälde jag skolan till Skolverket.

Skolan var nyetablerad och min årskull skolans första. Jag kunde omöjligen veta någonting om utbildningens kvalitet eller de tilltänkta lärarnas (när jag sökte stod det inte klart vilka lärare som skulle undervisa) kunskaper eller pedagogiska färdigheter när jag sökte. Jag minns att jag sa till en vän att det faktum att det var en nyetablerad skola oroade mig. I broschyrerna pratade man om en särskild anda som fanns på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium, men hur vågade de utlova en ”anda” på en nyetablerad skola som aldrig hade bedrivit någon verksamhet? Jag fick dåliga vibbar av den företagsmässiga marknadsföringen, men hoppades att skolan skulle ha lika ”hög standard” som andra skolor och att den inte stod och föll med ägandeformen.

Skolans läge var centralt och alla elever hade blivit lovade tillgång till varsin personlig bärbar dator  under den tre år långa studietiden. För mitt skrivandes skull tänkte jag att det vore bra att ha tillgång till en dator som jag kunde bära med mig överallt. Jag hade drömt (och drömmer fortfarande) om att leva som Sartre och sitta och skriva på kaféer och förverkligade det i någon mån. Tidigare hade jag skrivit mina bloggposter i kollegieblock och överfört dem manuellt till olika skrivprogram där de korrigerades innan de slutligen publicerades. Det var oerhört tidskrävande, men i och med att jag verkligen brann för att skriva feministiska och sexualpolitiska texter fungerade det.

Det var mycket som var under all kritik på privatskolan, men det var det bemötande jag fick, som beskrivs mer detaljerat i min anmälan, som avgjorde att jag inte längre kunde fortsätta studera på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sundsvall. Jag kände att jag inte kunde fortsätta studera på den skolan med självrespekten i behåll. För att göra en lång historia kort bytte jag skola och lämnade tillbaka datorn.

Ibland känner man instinktivt att någonting är fel utan att kunna sätta ord på var felet ligger, men vad gäller skolor måste man som regel plöja ner en hel del tid innan man kan bedöma helheten. Att det kom relativt enkelt för mig att byta skola beror dels på att jag endast hade studerat på Mikael Elias Teoretiska Gymnasium några månader när jag insåg att skolan inte var för mig. Om jag hade insett andra året att det inte stod rätt till med lärarna (någon som jag inte minns namnet på var bra), rektorn eller undervisningen hade det varit mycket svårare för mig att motivera skolbyte. Antagligen hade jag bitit ihop och räknat dagarna.

Att veta vad man har men inte vad man får är en oroande känsla som får människor att utstå saker som de annars aldrig hade befattat sig med. När jag bytte skola kunde jag inte vara säker på att jag skulle bli antagen av en bättre skola, men det blev jag, Sundsvalls Gymnasium. Skolbytet var ett av de bästa beslut jag tagit, men jag tänker inte låtsas att det var en process som ens påminner om att byta ut en mobiltelefon som inte levde upp till ens förväntningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En reaktion på ”Att reklamera en skola!”

  1. Hur lyckas du skriva så otroligt mycket utan att ha ett enda innehåll. Mycket snack och liten verkstad kan man ju säga om din text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *