Barn gynnas knappast av vi utgår från att föräldrarna vet deras bästa!

Sju barnläkare argumenterade för en tid sedan på DN Debatt för att föräldrar skulle få rösta åt sina barn. ”Om barn fick en politisk röst via ombud, föräldrar eller vårdnadshavare, skulle man få två miljoner nya röster att kämpa om. Det är en brist i vår demokrati att dessa två miljoner medborgare saknar politisk makt”, skrev de.

De passade också på att bemöta en vanlig invändning: ”Men hur kan man veta att föräldrarna röstar som barnen skulle ha önskat? Föräldrar har redan ansvar att tillvarata sina barns intressen i alla frågor som rör dem. Man måste alltså utgå från att föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det, liksom vi gör i alla andra”.

Svaret är förstås att man inte kan veta att föräldrarna röstar i enlighet med vad barnen önskar i den mån de har några önskningar om vad deras föräldrar ska rösta på åt dem. Föräldrar har ansvar för att tillvarata sina barns intressen i frågor som rör dem, men det innebär inte att du eller jag måste utgå från att ”föräldrar vill sina barns bästa och agerar utifrån det”, men ändå påstår sju barnläkare att man måste utgå från det.

Emma Henriksson, Kristdemokraterns familjepolitiska talesperson, är inne på samma linje. ”Vi Kristdemokrater har stort förtroende för föräldrars förmåga att se till sina barns bästa” skriver hon på SVT Debatt med anledningen av debatten om genuspedagoger i förskolan. Argumentet kommer igen när Kristdemokraterna försvarar den nuvarande ordningen där föräldrarna är de som fattar beslut om hur och om föräldradagarna ska delas mellan föräldrarna. Då ska vi också utgå från att föräldrar vet sina barns bästa och agerar utifrån det. Kristdemokraterna tycker överlag att det är en bra utgångspunkt. Åtminstone så länge det rör heterosexuella föräldrapar.  Homosexuella föräldrapar, finns de ens enligt partiets definition av föräldraskap?

Andra som man inte tar för givet vet sina barns bästa är utrikesfödda föräldrar. Det är rimligt, men det är inte bara homosexuella och utrikesfödda som man inte borde utgå från att vet sina barns bästa utan föräldrar som kollektiv. Innan barnaga kriminaliserades var det mer vanligt förekommande att föräldrar fysiskt bestraffade sina barn. De gjorde de knappast för att de visste vad som var bäst för sina barn, men de som blev slagna som barn hade antagligen fört vidare den traditionen till sina egna om de inte hade varit för att samhället vågade säga att alla inte vet sina barns bästa.

Det vore förstås bra om vi kunde utgå från att alla visste sina barns bästa, mot det har jag ingenting att invända, men varken föräldrar som kollektiv eller staten har mig veterligen gjort sig förtjänt av att vi som samhälle ska utgå från att de vet vad som är bäst för barn och medborgare. Det är utopiskt, men jag tror vi kommer närmare den målsättningen genom att inte helt lämna barnuppfostran åt föräldrars godtycke, vilket man heller inte gör i dag eftersom att man vet att det kan sluta med blåmärken. Barnaga och hur föräldrar ser på att barnen kommer ut som ickeheterosexuella är förstås uttjatade exempel som används för att de är ”tillräckligt omfattande”, appellerar till människors känslor och är enkla att ta till sig. Det finns förstås baksidor som inte nödvändigtvis är kriminaliserade, men som man givetvis kan minska acceptansen kring genom att fördöma dem i största allmänhet. Undermålig kost, en intellektuellt ostimulerande tillvaro, begränsad rörelsefrihet, påtvingat fredagsmys, utegångsförbud, passiv rökning, skrikiga hemmiljöer (som inte går att ägna sig åt läxläsning i) och frånvaron av privatliv för att ge några exempel.

Vilka utgår, enligt Kristdemokraterna, från att föräldrar vet sina barns bästa i andra frågor än möjligen kring hur föräldradagarna ska fördelas? De där 4 procenten som röstar på dem? I verkligheten har människor synpunkter på andras barnuppfostran. Man går inte omkring och tror att alla är lämpade som föräldrar. Dels för att man observerat andras mindre lyckade barnuppfostran, men kanske också för att man har synpunkter på den man själv var utelämnad till. Man kanske inte ens har någon kontakt med sina föräldrar på grund av hur de behandlade en som barn. Att försöka nå ut med budskapet att föräldrar vet sina barns bästa till en befolkning som många gånger har andra erfarenheter är komplicerat med all rätt.

Att vi låter fertila människor skaffa barn gör vi inte för att de förmodligen är lämpade som föräldrar utan för att det vore omänskligt att hindra dem. Vi låter människor i någon mån fatta beslut för att vi anser att besluten har ett egenvärde. Det kan man förstås tycka utan att utgå från att intentionerna är positiva och att besluten leder till positiva utfall. Men för den sakens skull ska man inte låta bli att kritisera beslut. Vi låter knappast bli att kritisera yttranden för att de är tillåtna eller för att vi fått för oss att vi ska måste utgå från att yttranden är rimliga eftersom att de yttras.

Medan röstberättigade gemensamt kan välja vilka som ska representera dem i den lagstiftande församlingen har barn inga möjligheter att välja sina representanter.  Det – barnperspektivet – är alltid viktigt att ha i åtanke och inte enbart när föräldrar har andra uppfattningar än Kristdemokraterna eller den svenskfödda majoriteten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This entry was posted in Kärnfamilj, Ungdomars rättigheter. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *