När utomstående legitimerar andras normbrott!

Du har en bra huvudform, du passar verkligen i din rakade frisyr. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit den sortens positivt menade kommentarer om det faktum att jag inte har en traditionellt kvinnlig frisyr. Jag håller med dem. Jag passar verkligen i rakat, men när det konstateras är det underförstått att de flesta kvinnor inte gör det, att andra kvinnor inte har lika bra huvudform som jag har. Jag brukar undra vilka rakade kvinnor jag jämförs med när de konstateras för så många jämförelseobjekt finns det inte i den här delen av världen. Kvinnorna med groteska huvudformer kanske finns någonstans under allt hår, men de förhållandevis få kvinnor jag sett i rakat har alla passat i det. Utan att ha varit rakad torde det i de flesta fall vara omöjligt att bedöma om man skulle passa i det eller inte. För mig var det politiskt motiverat att göra mig av med mitt hår så frågan om jag passade i det eller inte fanns inte på kartan. Det kan däremot vara avgörande för om du väljer att behålla det rakat eller om du låter det växa ut.  

Det var min längtan efter frihet som fick mig att avlägsna mitt hår. Jag hade inte blivit tillfrågad om eller godkänt det rådande kvinnoidealet. Det gjorde att jag kände mig obekväm med att i den mån det var möjligt anpassa mig efter det. När jag började ifrågasätta min anpassning och det slog mig att jag inte hade någonting för den var det ett befriande och hälsosamt uppvaknande. Varken jag själv eller någon annan hade frågat mig varför jag hade långt hår eller varför jag sminkade mig. Jag tror inte att man kan motivera alla vardagliga beslut man tar, men de som verkligen lämnar avtryck utan att ge någon konkret utdelning kan man med fördel ifrågasätta. 

När jag rakade bort håret ville jag visa på att man kunde göra saker annorlunda för personer som liksom jag själv inspireras mer av andra normbrott än av akademikerosande normkritik. Jag hade inte förvarnat någon eller frågat om lov. Jag lånade en väns trimmer. 

Någonstans på vägen hade jag format ett kvinnoideal som jag ville leva upp till. Att det råkade sammanfalla med hur jag själv såg ut och att det anpassade sig därefter över tid tilltalade mig. Många av de kvinnor som sagt att jag passar i rakat har utan att ha några erfarenheter av att vara rakade har understrukit att de själva inte skulle passa i det. Någon enstaka man har gjort detsamma. Det har inte sagts på min inrådan även om jag tycker att ”Varför har du långt hår?” är en intressant fråga att kasta tillbaka när någon frågar mig ”Varför är du rakad?”. Jag förmodar att de kvinnor som bekräftat mig, men inte varit sena med att berätta att de inte skulle passa i rakat gjort det för att det finns en lång tradition av att det som är avvikande måste vara ”legitimt” för att anses okej. Att avvika får inte vara ett självändamål, men att smälta in får gärna vara det av någon anledning. 

I förhållande till mig är de långhåriga kvinnor lika avvikande som jag är i förhållande till dem.  Att jag är rakad är okej för att jag passar i det från deras horisont. Om de hade sympatiserat med de skäl som gjorde att jag lånade min väns trimmer 2006 hade de applåderat tilltaget även om jag inte hade passat i det, kanske ännu mer än om jag hade gjort det. De vill legitimera hur jag ser ut utifrån deras måttstock. Jag begriper att de bara vill mig väl, men oavsett vad hoppas jag att de inser att den enda som behöver legitimera de beslut som bara kan fattas av mig och som bara avgår mig är jag själv. Det är okej att jag rakar mig för att det är ett uttryck för frihet för mig. Att jag också passar i det får ses som en bonus. 

Ovanstående har jag tänkt på en hel del när somliga kvinnor med orakade ben fått höra att det är förståeligt och tolerabelt att de avstår rakning eftersom att de har en ljus och gles benbehåring. Att ens benbehåring är av den sorten är bara ett av tänkbara skäl att låta bli att raka benen (fråga män!), men de legitimerar inte mina naturliga ben. Min benbehåring är nämligen relativt riklig och mörk. Jag är inte orakad för att jag alltid går i byxor eller för ingen ändå kommer att få se mig naken. Det hade kanske varit godtagbara skäl?

Jag har mer hår på benen än vissa män. Kvinnor som rakar sig av kosmetiska skäl kan utifrån sina bevekelsegrunder att raka sig (kvinnor ska inte vara håriga) inte försvara att jag avstår. Att mina skäl kan antas vara och är andra hör inte dit. Att jag sparar tid, pengar och undkommer irritation som kan uppstå i samband med rakning av diverse kroppsdelar är inte skäl nog för dem. Vill man vara fin (och det förväntas man vilja och sträva efter att vara) får man lida pin. Det enda legitima skälet för denna kategori kvinnor att andra kvinnor inte rakar sig är att de inte anses behöva det. Att jag inte har något reellt behov av deras godkännande eller tillfälligt lena ben (hår växer och formar stubb) tycks ha gått dem förbi. 

Somliga kvinnor låter bli att raka sig och när de gör det är det antingen för att de knappt har något hår naturligt eller någon sorts ställningstagande, män med håriga ben bara är även om det blivit vanligare med nedlåtande kommentarer om män som inte rakar sig på vissa ställen, ryggen till exempel. Jag slutade raka benen av snarlika skäl som jag började raka skallen. Mitt utseende är en produkt av olika ställningstaganden, men med åren som går känns det allt mindre som ett ställningstagande när jag rakar mig i badrummet eller när min kroppsbehåring lämnas oberörd. Det har blivit en del av den jag är och ingenting jag tänker på särskilt mycket med undantag för när jag kommer i kontakt med  personer jag inte träffat tidigare som på olika sätt bekräftar att jag avviker från normen om hur en kvinna förväntas se ut. Jag tänker också på det när jag tittar på bilder från mina tidiga tonår. 

Jag vill ha kontroll över mina beslut. Som liberal försvarar jag individers beslut. Lika litet intresse jag har av att vara en feminist som lever upp till de normer jag kritiserar har jag av att vara en liberal som pratar om individers rätt att fatta egna beslut utan att fatta några själv. Jag kan inte se varför jag skulle omfamna feminismen eller liberalismen om det enda jag ville var att leva upp till andras förväntningar och förbise mina egna behov. Jag behöver inte ert godkännande!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This entry was posted in Feminism, Frihet, Personligt. Bookmark the permalink.

2 Responses to När utomstående legitimerar andras normbrott!

  1. Sebastian says:

    När jag ger komplimanger brukar jag inte jämföra med andra personer av samma kön som mottagaren av komplimangen. Det handlar endast om min åsikt om den personen just då.
    Jag har sagt till både män och kvinnor att de har snygg huvudform och passar med kort hår. Att jag har sagt det oftare till kvinnor beror på att jag tycker att kvinnor i allmänhet har snyggare huvuden än män i allmänhet. Personer med osnygg huvudform avråder jag från att raka av håret om jag blir tillfrågad, men respekterar ändå deras val om de inte följer mitt råd.

    Jag föredrar orakade ben både på killar och tjejer. Skägg och mustascher kan rakas av, men på resten av kroppen känns det lite onaturligt utan hår.

    Jag sympatiserar helt med de skäl du nämner. Jag tycker också om att bryta mot normer.

  2. Pingback: Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman | Johanna SjödinJohanna Sjödin

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *