Blev det en flicka eller en pojke?

Julia Svensson har recenserat genusvetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” i Dagens Nyheter. Svensson skriver att hon har längtat efter boken: ”Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar”. Det velas alldeles för lite vid bebishyllan. Många föräldrar (och presentgivare) köper könskodade saker till sina barn utan att reflektera över det. Men det sker också medvetenhet. Att titta ner i en barnvagn och avgöra ett spädbarns kön kan vara komplicerat varför somliga föräldrar förenklar för sin omgivning när det kommer till könsbedömningen med hjälp av könsavslöjande färger eller namnskyltar som de sätter fast på barnvagnarna. Det finns som bekant namn med en könsneutral status. Hur gör föräldrarna som har en Kim kan man fråga sig med anledning av den kritik som finns mot att använda det könsneutrala pronomenet hen och att ikläda sina barn varierande kläder bortom könsbarriärerna.

Vore det inte bättre om de som tittade ned i andras barnvagnar tilläts göra det omedvetna om det är en dotter eller en son som ligger där? Om de blev medvetna om sitt undermedvetna behov av att ha kännedom om bebisens kön för att komma vidare? Kanske är det att hoppas på väl mycket att tro att det skulle få de flesta att börja ifrågasätta det självklara i att fråga om spädbarns könstillhörighet. Samtidigt ska vi komma ihåg att det inte anses självklart ens för de mest maniska när det kommer till att veta vad spädbarn har för kön att dra ner blöjorna på spädbarn för att (förhoppningsvis) kunna undanröja alla tvivel. Det är väl en indikation så gott som någon på att det finns skäl att vara hoppfull inför framtiden?

Varför skulle det vara viktigt att som utomstående känna till spädbarns kön? När feminister vill prata om könsskillnader i hur vi blir bemötta beroende av kön är en återkommande invändning att de fokuserar på kön och att det är negativt. Ohållbart om feministerna menar allvar med att kön inte ska vara avgörande för någons möjligheter att forma sitt liv, menar de. ”Kan vi inte prata om individen istället?” brukar diskussionen kokas ned till. Då påminns jag om de feminister som låter bli att fråga nyblivna föräldrar om de fått en dotter eller en son av just den anledningen. Risken att begränsa någon på grund av dess kön torde nämligen vara lägre om man inte har kännedom om personens kön.

En av alla charmiga saker med bebisar är att man inte kan vara helt säker på deras kön om inte föräldrarna med olika medel känner sig tvungna att röja det. Hade det varit meningen att vi skulle den informationen utan att fråga hade det väl synts tänker jag mig.

När skribenten Clara Lidström fick barn publicerade hon en bild på barnet utan att avslöja om det var en dotter eller en son. Medan somliga inte ens reagerade över den utelämnade informationen blev könstillhörigheten plötsligt otroligt viktigt för några andra av kommentarerna hon fick att döma. Att låta bli att nämna kön kan onekligen bidra till mer könsfokus, men fokuset i detta fall var beroende av personer som inte kunde stilla sin nyfikenhet, kände sig tvungna att fråga efter barnets kön och kanske till och med påtala bristen i att Lidström lät bli att nämna det från första början. Utöver det uppenbara – att Lidström nog hade nämnt könet om hon hade tyckt det var viktigt – så fick många säkert sin tes bekräftad om hur människor tenderar att reagera om man väljer att fokusera på något annat än kön. I Lidströms fall hur välskapt bebisen var.

Det finns massor av saker man kan undra inombords, om någon är gravid med anledning av hur hon ser ut eller att hon dricker alkoholfritt bland andra alkoholkonsumenter för att ta ett exempel. Men de flesta frågar inte en kvinna om hon är gravid utan vidare, min förhoppning är att vi heller inte ska fråga om spädbarns kön utan vidare.

Frågan ”Blev det en flicka eller en pojke?” anses vara ett sätt att visa sig intresserad av barnet. Jag minns när en vän fick ett samtal av en nybliven lycklig förälder som berättade att barnet hade anlänt. När samtalet var avslutat kom vännen på att han hade ”glömt” ställa den där i hans tycke obligatoriska frågan. Han var uppenbarligen inte tillräckligt intresserad av barnets kön, då hade han rimligen kommit ihåg att fråga om det, men han hade bilden av att könsfokus är ett sätt att visa intresse för någons nykomling. Den som inte har könsfokus kan uppfattas som ointresserad av den jollrande individen.

En reaktion på ”Blev det en flicka eller en pojke?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *