På Facebook har man många vänner

Måste en relation offentliggöras på Facebook för att finnas? (Om du svarar ja på den frågan, har jag då 159 vänner?) Räcker det att man uppger sitt civilstånd eller måste man också namnge sin partner? Det är klart att man inte behöver det, är mitt omedelbara svar, men jag får känslan av att det inte handlar om vad jag tycker utan om vad folk i allmänhet tycker. Folk i allmänhet är monogama och det gör nog sitt till. Folk i allmänhet brukar enligt min erfarenhet inte gilla när man svarar svävande på vilken sorts civilstånd man har eller om man är tillsammans med en viss person. Är ni tillsammans? Den frågan har jag fått åtskilliga gånger. Vi har en social och sexuell relation, brukar jag svara. Jag tycker att det är ett tydligt svar. Man kan vara tillsammans med någon utan att man har en social eller sexuell relation med personen i fråga, men jag talar faktiskt om att jag har det med personen. Innehållet är viktigare än vad vi kallar relationen eller oss, menar jag. Svarar jag nej på den frågan får jag en rad följdfrågor. ”Man skulle väl kunna säga att ni är tillsammans bara det att ni inte säger att ni är det?” är en återkommande invändning. Vad svarar man på det? Om vi har en social och sexuell relation med varandra eller om vi har det och vi kallar den för någonting – borde inte det vara rätt ovidkommande för utomstående?

Det är inte sällan som personer kritiserar ”etiketter” och ”att placera människor i fack”. Mot den bakgrunden kan jag tycka att förväntningen på en att man ska etikettera sina relationer, eftersträva en hierarkisk rangordning och offentliggöra namnen och ordningen är något absurd.

Personligen är jag en varm vän av etiketter och fack. Varför vill inte en person som är det etikettera och rangordna sina relationer för offentligheten? Varför borde jag? För det första är det inte givet att jag som ickemonogam omfamnar monogama normer om hur man ska framställa sina relationer och de som ingår dessa. För det andra vill jag som ickemonogam komma ifrån tanken att jag tillhör någon annan. Istället vill jag vara tydlig med att mig äger ingen. För det tredje tror jag inte att sådana markeringar medför någonting positivt för mitt sätt att leva. Jag gillar etiketter med uppenbara poänger, jag kan inte se de uppenbara fördelarna med offentliga rangordningar och etiketter gällande mina sociala och sexuella relationer. Jag kan däremot föreställa mig en rad nackdelar med ett sådant förfarande. Jag tror att signaler om till och med ljummet ”ägande” avskräcker personer från att ta kontakt med en. Vågar man verkligen ta sociala eller sexuella initiativ om man vet att den man är intresserad av har en ”öppen” partner om hörnet? Personen kanske får svara positivt på sådana inviter i enlighet med det mer öppna regelverket (i förhållande till monogamins regelverk), men även mer eller mindre öppna personer kan drabbas av svartsjuka. Vill den ”utomstående” verkligen ta initiativ som riskerar att skapa ett svartsjukescenario? Att ett sådant scenario ska uppstå behöver inte vara sannolikt för att få någon att avstå sådana inviter. Blotta tanken på att det skulle kunna hända kan räcka för vissa.

Det finns också en annan aspekt som jag har berört tidigare, men som man sällan pratar om när man diskuterar existensen av så kallade ”öppna förhållanden”. Det finns – vilket inte borde komma som någon chock – personer som är måna om sitt sexuella privatliv. Alla vill inte ligga med öppna personer som får ligga med flera mot att de berättar om sitt sexliv med de andra i detalj för deras primära partner. Det spelar ganska liten roll vad man får göra om man skapat en situation där få vill göra allt det där man får göra med en.

De som läst nutida skildringar av ickemonogami vet att ickemonogama är svartsjuka i stort sett hela tiden. Varför skulle de annars få svara på en rad frågor om svartsjuka vid varje intervjutillfälle? Folk i allmänhet kan drabbas av svartsjuka, men det skulle inte förvåna mig om ickemonogama i allmänhet är mindre svartsjuka än monogama i allmänhet. En avgörande skillnad mellan de två är hur man ser på svartsjuka och vad som skapar den. Om det är andra personers ”fel” att jag blir svartsjuk kan jag lägga ansvaret på dem och föreslå att de begränsar sig själva för att jag ska må bra (att det sedan inte brukar ha den effekten i verkligheten är en annan diskussion). Om det är mitt eget ”fel” att jag blir svartsjuk måste jag själv hantera det, vilket gör att svartsjukan inte behöver bli ett problem för andra. Extremt förenklat givetvis, men jag tror att vem man skuldbelägger är ganska avgörande för om svartsjukan spårar ur eller om den kan hålla sig på en nivå där den enbart besvärar den som känner den, och att den är av övergående karaktär. En annan skillnad är att jag inte träffat någon ickemonogam som beskrivit svartsjuka som ett eftersträvansvärt tillstånd eller ett bevis för att äkta kärlek föreligger. Menar man tvärtom att frånvaro av svartsjuka är frånvaro av kärlek är nog risken betydligt större att man bejakar den känslan. Hur en monogam person som lever med någon som har det synsättet ska agera kan man verkligen fråga sig.

Jag har sociala och sexuella relationer, de som ingår dessa vet vilka de är då jag inte brukar droga personer innan jag umgås eller ligger med dem. De har aldrig uttryckt att de känner sig åsidosatta och betydelselösa på grund av att jag inte har uppgett ett visst civilstånd eller skyltat med vad de heter. Men vem vet, det kanske de gör. Måste jag kalla mig något kallar jag mig ickemonogam eller singel, men inte den sorten som är på jakt efter ett monogamt förhållande eller Den Rätte, förstås.

Har man lämnat den normativa monogamin bakom sig kan man gott och väl också lämna monogama sätt att bevisa relationers existens åt de som har den sortens relationer. Vi som inte har sådana är mer fria att välja om och hur vi vill manifestera våra relationer. Hårdnackat monogama personer kommer inte att ställa några seriositetskrav på oss gällande hur vi framställer våra relationer. För dem har vi redan visat oss vara oseriösa i och med att vi valt bort monogamin till förmån för någon annan relationsform.

En reaktion på ”På Facebook har man många vänner”

  1. Åh jag blir så glad av det här inlägget! Jag och min pojkvän levde helt monogamt i ett flera år, men jag mådde verkligen inte bra av det. Jag kände mig hämmad i alla mina sociala relationer och skyldig om jag mot all förmodan inte besvarade en flirt med hårtnackat avvisande. Sen ett tag tillbaka lever vi dock i ett så kallat ”öppet förhållande” och jag kan nu ha sex med andra utan dåligt samvete (han skulle aldrig förbjuda mig, det är min rädsla att göra honom ledsen som hindrat mig från att ha sex med andra innan vi kom fram till ett formellt beslut). Däremot har vi kommit överens om att inte berätta om varandras sexliv för varandra, delvis för att vi kanske ännu inte är mogna att hantera det men också för att det faktiskt tillhör våra privatliv och inte angår den andra parten. MEN jag som förut var både glad och stolt över att kungöra vårt förhållande på facebook har nu valt att inte skylta med min relationsstatus alls, både för att jag inte vill att alla (läs mamma och chefen) skall veta att vi är i ”ett öppet förhållande” och för att de som jag eventuellt har sex med inte har med och göra ifall jag redan har en partner eller inte. Så fort vår relation gick utanför de vanliga normerna (singel vs monogam) blev jag plötsligt inte alls bekväm med att prata om den inför folk, eller ens låta stora delar av min vänkrets se mig tillsammans med min pojkvän. Numera säger jag bara att han är min sambo, så får folk själva fundera på vad det innebär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *