Författaren Caroline Engvall tycks anse att man av medmänskliga skäl inte borde ha sex med personer som har ”armarna täckta av djupa ärr efter skärsår” som de tillfogat sig själva. Framförallt borde inte äldre personer ha sex med unga som har historia av ett självskadebeteende.
Att veta att de man ligger med vill, inte minst när det gäller riskbeteenden, är en god princip som jag skriver under på till fullo, men att utgå från att personer med ärrade armar har sex för att skada sig själva tycker inte jag är medmänskligt någonstans. Det är bara fördomsfullt.
Tänk om jag skulle gå hem med någon för att ha sex och backa när jag fick syn på personens ärrade armar, på vilket sätt skulle personen som hade hoppats på att ligga med mig må bättre av det?
Det är dags att vi erkänner att många – både unga och äldre – mår dåligt av att inte ha sex. Om personer ser till att vara socialt utåtriktade för att det får dem att må bättre tycker vi inte bara att det är okej, vi applåderar det. Om personer däremot har sex för att det får dem att må bra ifrågasätter vi deras tillvägagångssätt. De borde inte behöva ha sex för att må bra, sägs det. Varför borde de behöva socialt umgänge och kärlek för att må bra då? Vore det inte bättre om vi kunde uppskatta ensamhet och klara oss utan sociala relationer?
Många av mina jämnåriga (kvinnor) har ärrade armar, men jag missunnar dem inte sex eller socialt umgänge för att de har mått dåligt, jag tror nämligen inte att de mår bättre av det.
Läs även andra bloggares åsikter om sex, unga, självskadebeteende, sociala relationer, må dåligt, Caroline Engvall
Pingback: Åklagaren och orättvisan « No size fits all
“på vilket sätt skulle personen som hade hoppats på att ligga med mig må bättre av det?”
Jag vet inte på vilket sätt, men någon gång någonstans kanske den personen inser att det inte var en diss utan ett sätt att visa förståelse eller respekt.
Kan eventuellt sträcka mig till att det är ett sätt att visa förståelse och respekt som slår helt fel.
Problemet är nog snarare att det finns allt för många som mår dåligt och därför straffar sig själva med att ha sexuella relationer som de egentligen inte vill ha. Att de genom att förnedra sig själva spär på sin egna dåliga självkänsla och fortsätter den onda spiralen nedåt.
Sen är det självklart inte alla som har BDSM-sex som mår dåligt, men det hemska är de som tvingar sig själva till det för att de känner att de är mindre värda.
Jag håller med dig i princip, fast jag vet att det hela egentligen är lite mer komplicerat än det kan verka. Psykiska besvär kan ibland ta sig uttryck i olika missbruksmönster, och man kan missbruka sex och relationer likaväl som alkohol, knark eller spel. Det som, enkelt uttryckt, kännetecknar ett missbruk är att man dövar en jobbig känsla man inte vill ha med någon “drog”, och då man upprepar detta blir man till slut beroende av “drogen”.
Det innebär i det här fallet att personen ifråga kanske inte reflekterar så mycket över sitt beteende just i ögonblicket då den tar/får kontakt med en sexpartner, men däremot efteråt får en “baksmälla” då den ångrar alltihop (“Jag har gjort det IGEN!”).
Pingback: Johanna Sjödins bloggår 2011 | Johanna Sjödin