Barnalstrande irreversibelitet och barnfri irreversibelitet

Att irreversibla handlingar skapar oro och eftertänksamhet är i grunden bra för det får oss att fundera både en och två gånger innan vi utför sådana. I Sverige får den som fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt i landet begära att steriliseras enligt steriliseringslagen. Det finns några undantag från denna regel som man kan läsa om här om man är intresserad. Den som överväger att sterilisera sig måste träffa en psykolog och bli informerad om konsekvenserna innan det kan bli aktuellt med en remiss till en klinik där operationen kan utföras. Det kan man skratta åt om man vill, den som vill sterilisera sig borde rimligen känna till konsekvenserna, men det finns en poäng med att inte ta för lättvindigt på irreversibla ingrepp. För den som inte vill vänta till sin tjugofemårsdag med ett varaktigt upphävande av sin fortplantningsförmåga går det säkert att åka utomlands och få ingreppet gjort mot en viss summa pengar.

Jag vill vara barnfri men jag vill inte sterilisera mig. Tidigare utgick jag av någon anledningen från att kvinnor som lät sterilisera sig slutade att menstruera. Jag tycker om att menstruera så den inbillningen från min sida var ett ganska tungt argument för min del från att avstå. Nu vet jag att man behåller mensen efteråt, men jag vill ändå inte sterilisera mig. Det är klart att det faktum att jag kan ångra mig – att jag en dag får för mig att jag vill ha barn – bidrar, men en sak som väger ännu tyngre är faktiskt att jag inte vill att män ska ejakulera i mitt underliv. De män som har sex med mig vet att om de ejakulerar i mig finns det en risk att jag blir gravid. Hade jag använt något hormonellt preventivmedel och (vanligt samband) låtit bli att skydda mig mot könssjukdomar är jag övertygad om att en del män hade ”råkat” ejakulera i mig. Det är till och med så att en del män utgår från att kvinnor som använder hormonella preventivmedel vill ha sperma i sitt underliv varje gång de har sex. En del utgår till och med från att kvinnor som inte gör det också har sådana önskemål. Den dag dessa män är historia ska jag beakta att det finns en pornofiering av samhället att tala om, för är det någonting pornografin har förmedlat så är det att sperman kan spillas på andra ställen, att manlig utlösning i sexuella sammanhang inte behöver vara förenad med ett risktagande.

Personer som säger att de inte vill ha barn kan ibland bli bemötta med det märkliga argumentet att de borde sätta ett barn till världen då det är irreversibelt att inte göra det. De som kan tänka tänker just nu att sätta ett barn till världen också är irreversibelt. Utan några riktiga argument konstaterar de att barnfrihetens irreversibilitet förlorar mot barnaalstrandets dito. Det är inte nödvändigtvis föräldrar som framställer den ena irreversibeliteten som värre. Har man satt ett barn till världen finns det inget riktigt skäl att ångra sig, det är ett döttfött projekt. Har man inte skaffat barn och inte kan det av varierande orsaker finns det heller inget riktigt skäl att ångra det, ty det är ett lika döttfött projekt. (Man kan faktiskt skaffa barn på andra sätt, tänker någon. Ja, och man kan umgås med sin grannes telningar istället för att sätta egna till världen, men hej, min bloggpost handlar om de där biologiska barnen.)

Människor tenderar att anpassa sig efter irreversibla beslut de fattat, antingen frivilligt eller motvilligt. Andra ångrar sig och krisar. Krisen behöver inte ha ett givet samband med den utförda handlingen. Den som sexdebuterade ”förtidigt” enligt vuxenvärlden kanske krisar på grund av fördömandet snarare än handlingen i sig och när den ägde rum. (Ja, att sexdebutera brukar av någon anledning kategoriseras som irreversibelt, det gör inte att ha smakat vitlöksglass).

När du sitter där på hemmet och ingen vill umgås med dig kan det vara bra att ha barn och barnbarn, menar en del, men en del överlever faktiskt sina barn och andra har barn som bor i en annan världsdel eller inte kommer och hälsar på på grund av familjeintriger. Det är heller inte säkert att du kommer att sitta ensam på hemmet om du inte skaffar barn, men visst, med den inställningen är den risken måhända överhängande.

Det finns goda skäl att noga överväga irreversibla handlingar, men att framställa vissa som garanterat bättre utifrån en föreställning om att man vet hur ens liv kommer att vara om 10, 20, 30, 40 år är tyvärr ingen garanti för att de är ”bättre” eller att återstoden av ditt liv kommer att följa de premisser som fick dig att fatta ett oåterkalleligt beslut.

12 reaktioner på ”Barnalstrande irreversibelitet och barnfri irreversibelitet”

  1. Om man inte har några då? Sa att jag kunde låna ut min bok med den vackra titeln ”40 skäl att inte skaffa barn” till min syster om hon ville läsa den, så jag har uppenbarligen tänkt fel.

  2. Jag har alltid tänkt att det där att välja att få barn är MER allvarligt än att välja att inte få det. Visserligen är att välja också att välja bort, men i grund och botten har beslutet att vara barnfri konsekvenser primärt för en själv, medan beslutet att ta en ny människa in i världen har avgörande konsekvenser för en själv, den andra föräldern och definitivt för barnet själv i fråga. Som minimum. Det brukar ha en del konsekvenser för föräldrar, syskon, vänner, grannar och framtida medmänniskor och världen också.

    Alla måste inte ha barn, det är bara livmodersromantik dammiga normer och trångsynthet.

    Men det är spännande att du gillar att menstruera, där är vi olika.

    MVH
    /Från en mamma

  3. Sist jag kollade hade urologen slopat kurator besöken inför vasektomi. Sen ett överanvant argument jag får höra är att jag är självisk och orättvis mot min partner. Mitt svar brukar vara frågan på vilkt sätt jag är det. då brukar det bli nån tirad om att hon har rätt att ha barn med mig. Då brukar jag avsluta med att jag inte tänker vara slav under mina gener…

  4. Jag gick till urologen när jag var 23 och frågade om vasectomi. Roligaste är ju konversationen som följde med ”är du riktigt säker? tänk om du ångrar dig? Är det inte bättre att vänta?”

    Slutkontentan blev att jag inte ville ha någon som var så pass negativt inställd till det hela att utföra operationen.

    Nu var det 10 år sedan och svaren jag gav honom är desamma: ”Ja”,”Då får man väl använda sig av alternativen som finns? Adoption, spermadonation, etc”, ”Jag tror inte det, för det krävs mod att be någon närma sig skrevet med en kniv i högsta hugg”.

    Jag har försökt att känna klockan ticka, och ‘oh vad härligt det skulle bli att vara pappa’, men nä – jag är nöjd med mitt liv som det är. Jag har inget behov att fortplanta mig. Jag har redan spenderat 4 år av mitt liv att ta hand om någon som inte klarade det själv, vilket höll på att ta knäcken på mig.

    Det värsta är att barnalstrande människor verkar tycka det är själviskt att inte skaffa barn – ja, det är själviskt, men varför är det negativt? Jag vill ha ett eget liv, och känner inget behov av barn. Och är det inte själviskt att skaffa barn ”När du sitter där på hemmet och ingen vill umgås med dig kan det vara bra att ha barn och barnbarn”. Om man vill ha sällskap på ålderns höst kan man väl lika väl köpa sig en hund, katt eller en undulat.

    Fortsätt skriva så jäkla bra Johanna. Du säger det vi många tänker. Och jag tror nog jag håller med många killar att vi också gillar menstruationen – om man jämför mot PMS:en 🙂

  5. Dan:

    Försökte du bli undantagen från 25-årsgränsen? Fick du information om andra preventivmetoder? Jag tror att de enligt regelverket är skyldiga att berätta att det finns andra. Jag förstår hur de har tänkt, men det är inte direkt jämförbart med andra metoder. De fyller en annan funktion.

    Jag har hört själviska argument från båda sidor. Du vill inte ha barn för att du är självisk är inte bara ett konstaterande, det finns en underton av att du borde ha barn ändå. Den inställningen förvånar mig då den allmänna hållningen är att barn bör vara planerade (och därigenom önskade). Det har framställts som negativt att vara ett oplanerat barn (de måste ha missat alla oplanerade barn med bra levnadsförhållanden), bland annat har det anförts som ett argument för abort. Den retoriken rimmar illa med att de som INTE vill ha barn ska ha det.

  6. Jag tycker att många verkar skaffa barn bara för att det finns en samhällsnorm som säger att de förr eller senare bara SKA göra det. Inte nödvändigtvis för att de känner en stor längtan (eller så gör bara en av dem det). För att slippa frågorna från familj och omgivning skaffar man barn. Är det så att man verkligen inte brinner för tanken på att ha barn är det betydligt bättre att avstå. All respekt för det. Man skulle kunna tro att det i dagens individualistiska samhälle skulle bli allt vanligare att välja sin egen väg, men tvåsamheten och skaffa barn-normen har levt vidare, nästan lika stark som tidigare.

  7. Alltså du skriver så himla bra… Finns nästan inget att tillägga. Jag har alltid varit väldigt negativt inställd till att skaffa barn, mycket av själviska skäl som jag fått skit för, men också på grund av argumentet att det redan finns så otroligt många människor, fler än vad samhället kan hantera, varav många av dessa är föräldralösa barn. Det är väl ett osjälviskt argument om något? När folk sedan har frågat om jag vill adoptera har jag sagt att ”nej, skall jag ta hand om en unge i 20 år skall jag åtminstone få uppleva glädjen i att skapa livet själv” och får ytterligare en åthyvling för min själviskhet… Vad man än gör så är det fel känns det som.

  8. Dan: Jag är nyfiken på hur det kan vara själviskt att inte vilja skaffa barn. Har aldrig hört någon som har haft en vettig förklaring till detta.

  9. Och VEM, jag undrar VEM skull vilja få barn med en lösaktig och horaktig slampa .. ?
    INTE någon trogen, seriös, skötsam och ordentlig man precis…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *