Överklass är något man är, inte något man blir.

Genom åren har jag träffat en hel del kvinnor som vill vara överklass. Det är egentligen inte märkligare än att del av arbetarklassen vill vara medelklass och tvärtom. Klass handlar inte enbart om ekonomi och det vet de kvinnor som vill vara överklass. Därför försöker de att anamma drag som de föreställer sig är förknippade med att vara överklass, men deras inspiratörer är sällan genuin överklass utan personer som lyckats marknadsföra sig som överklass inför dem.

De som träffat personer som är från överklassen eller övre medelklassen (de kallas överklass i denna text för enkelhetens skull) brukar kan vittna om ödmjuka personer. Ödmjuka kvinnor och män som inte ser ner på personer som har det sämre ställt.

Det är sällan överklassens kvinnor de kvinnor som vill vara överklass har träffat dock. Deras förebilder är personer som tror sig ha gjort klassresor och inspirerats av andra glada amatörer. De utmärker sig genom att vara föraktfulla mot personer som inte är lika ”lyckligt lottade” och avfärdar gärna det genom att hänvisa till de (fria) de mindre lyckligt lottade gjort. Det är denna kategori människor som brukar dra slutsatsen att de som är hemlösa har valt det. För att visa att de inte är en del av arbetarklassen eller undre medelklassen gör de nästan parodi på sig själva.

Av någon anledning har de fått för sig att det är överklassfasoner att förlöjliga kampen för jämställdhet och hylla klassiska kvinnoideal på andra inriktningars bekostnad. De drar gärna dåliga skämt om vilka förtryckta offer de är i tron att de är begåvade. De visar distans till vad de kallar ”vänstern” genom att håna den som om överklassen måste vara höger. De kan inte räkna antalet gånger de berättat att de är kontroversiella i landet lagom där man inte får säga vad man tycker.

Jag vet inte vilka förebilder dessa kvinnor har, men det beteende de kopierar är som hämtat ur en bråkig dokusåpa där alla vill synas mest. Kanske har de tittat för mycket på de populära programmen i vilka man kunnat följa hemmafruar från skandinaviska länder. Dessa program har tillsammans med glaserade färgglada bakelser genererat en debatt om hemmafruar trots att vi inte har särskilt många sådana i dagens Sverige. De kvinnor som var hemmafruar för femtio år sedan skulle nog inte kalla dem hemmafruar. TV-hemmafruarna har har osedvanligt dyra vanor. De kanske ombesörjer hemmet någon gång ibland, men de agerar inte som den traditionella hemmafrun som hade helt andra villkor. Hushållssysslorna tar någon avlönad person hand om så det verkar mer som att de tagit ett sabbatsliv, vilket står och faller med att någon man alltid betalar för deras dyra vanor om de inte råkar ha pengar undangömda någonstans.

Att jag inte skulle bli förvånad över om de delvis inspirerats av TV-hemmafruarna beror på att de framstår som lika osympatiska som en del av dem (jag utesluter inte att TV-upplägget gör sitt till). Om de vore ödmjuka skulle de inte vara aktuella för TV för då skulle chockeffekten och upprördheten över att de finns utebli.

Hur många tror på fullaste allvar att överklasskvinnan skulle ställa upp i ett program för att bevisa sin klasstillhörighet? Med största sannolikhet vet hon om den och tycker att det räcker. Hon har inget behov av att framställa sig själv som mer överlägsen än någon annan och hon är nog väl medveten om att sådant beteende signalerar dålig stil, dåligt självförtroende och klasskomplex. Inte funderar hon heller på att distansera personer med en annan bakgrund ifrån henne för att upphöja sig själv till skyarna. Man kan ha problem med överklassen och övre medelklassen, men de är tvärtom vad som ibland sägs åtminstone inte otrevliga personer som inte går att ha i möblerade rum. De är som regel respektfulla och har mycket lite gemensamt med den uppnosiga kvinnan som vill vara överklass.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

This entry was posted in Kärnfamilj. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *