Föräldrar blir grundlurade när deras döttrar inte redogör för sina sexliv

Det förekommer att föräldrar som känner sig grundlurade av sina barn för att deras barn aldrig har berättat att de har knullat eller är sexuellt aktiva hör av sig till en utomstående vuxen för rådgivning. Alltid när jag bekantas med ett sådant fall undrar jag samma sak. Tror de flesta föräldrar att deras barn en dag ska nämna att de har sex lite förbigående, eller är det bara de som vänder sig till rådgivare som blir publicerade i olika tidningar som tror det?

Finns det några skäl att tro att ens barn kommer att meddela när de är sexuellt aktiva, att de använder skydd, att de konsumerar pornografi eller att pappa är den första de ringer om de blivit smittade av oförarglig sexuellt överförbar sjukdom?

De som tror det – hur öppna är de med sitt sexliv? Har personen inte gjort allt för att dölja sitt sexliv genom att vänta med sex tills de tror att barnen somnat? Har de varit avslappnade när deras barn i unga år började fråga varför de fanns eller vad knulla är för något?

För många är det tillräckligt svårt att berätta för sina föräldrar att de fått sin första mens. Jag minns när jag var tolv år och upptäckte blod i mina trosor första gången. Jag ropade på min mor och någon hemma sa att hon var ute. Hon stod och hängde tvätt och jag sa det rätt ut ”Mamma jag har fått mens”. Jaha, svarade hon. ”Det finns mensskydd i skåpet i badrummet och om de inte passar kan vi alltid köpa andra”. Odramatiskt och bra.

Det var den enklaste saken i världen att berätta, men för den sakens skull har jag aldrig tagit något eget initiativ till att redogöra för mitt sexliv för mina föräldrar. Jag är deras barn, men jag har inget ansvar eller ens någon moralisk skyldighet att berätta om mitt sexliv för dem.

För det första har många eller de flesta svårt att prata sex överhuvudtaget oavsett vem de talar till och för det andra är det nog få som ser poängen med att redogöra för sina sexliv för sina föräldrar oavsett ålder.

6 reaktioner på ”Föräldrar blir grundlurade när deras döttrar inte redogör för sina sexliv”

  1. Jag tycker väl att man ska kunna diskutera sex med sina föräldrar som vilken annan sak som helst. Kan man inte det så känns det som att relationen inte är optimal. Sen har jag dock full förståelse för de som inte vill och det måste också respekteras lika fullt naturligt!

  2. I optimal värld som sagt. I dag är inte det stora problemet att folk inte kan prata sex med sina föräldrar utan att de inte kan prata sex överhuvudtaget.

    Det måste vara åt andra hållet också i sådana fall, att föräldrarna kan prata sex med sina barn lika lättvindigt, annars blir det envägskommunikation.

    För att sådana samtal ska kunna komma till slag krävs att föräldrarna inte vill inskränka sina barns friheter och sexualitet. Den optimala världen är inte direkt om hörnet, det finns många hinder på vägen.

  3. Nej, jag förstår inte alls hur de tänker här! Vem skulle tala om för sina föräldrar att de har sexdebuterat, hur ofta och med vem de har sex? Jag tycker att min mor var ganska öppen, jämfört med många andra mammor, genom att faktiskt diskutera saken när jag blev "gammal nog" eller snarare när jag fick pojkvän när jag var 16. Dock tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt i det läget. Jag har personligen inte haft problem med att prata sex med mina vänner (om än inte diskutera mitt sexliv i detalj), men med mina föräldrar skulle det aldrig falla mig in i den åldern.

    Dock mognade jag också i att diskutera ämnet och mamma var en av de första som fick veta att jag hade skaffat p-stav. Fortfarande skulle jag aldrig kunna diskutera mitt sexliv i närheten av mina föräldrar även om vi kan skämta om ämnet rent allmänt.

    Jag undrar om den här mamman, som tycker att dotterns sexliv är äckligt, har varit speciellt öppen om sådana saker med sin dotter. Om hon inte har varit det (vilket jag tolkat det som att hon inte har) så kan hon heller inte förvänta sig att dottern ska vara öppen!

  4. Jag kan förstå om man som förälder är bekymrad/rädd för att ens flickebarn ska drabbas av graviditet/STD, men är de då lika bekymrade över sina söner? Söner kan också bli med barn eller få klamydia etc.
    Själv tyckte jag nog att det var lite joxigt att fråga min 19-åring om han och hans 17-åriga tjej hade fixat med skydd – det är ju trots allt hans privatliv – men svaret var "lugna dej morsan, det är lugnt! det är bara att X. inte tål p-piller.."

    Sen var det det här med att berätta. Hur många föräldrar berättar om sina egna erfarenheter av sex, när de började etc.? Som vuxen har jag alltid varit ruskigt nyfiken på om min lilla mamma (74 år) var "oskuld" när de tillverkade mej (dock visste jag när, på hennes 22-årsdag..)
    Nyligen frågade jag henne lite diskret (det är trots allt hennes privatliv) och fattade snart att hon var då inte särskilt mycket äldre än jag (och jag var 14…).
    På frågan om preventivmedel på 1950-talet fick jag veta att de var svåråtkomliga innan de började säljas i automater (bakom korvkiosken!) – tidigare köpte man dem styckevis av korvkioskens ägare över disk. Dyra var de också..
    Tänk så mycket man kan få veta, om man bara frågar! Och så sa hon: "man fattade ju aldrig vad man höll på med!" Med det konstaterade hon att risken för graviditet/STD var fjärran ifrån kåta tonåringars begreppsvärld. "Pappa sa 'kom inte hem med en unge' – och jag fattade ju knappt vad han menade…*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *