No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn

Med ett födelsetal på lite mer än två barn per kvinna blev Frankrike 2006, tillsammans med Irland, det fertilaste landet i Europa. Corinne Maire vittnar i sin bok No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn om ett mammavurmande Frankrike som främst drabbat landets kvinnor.

Det är svårt att säga om budskapet i sig eller det faktum att Maier är mamma till två barn upplevs som mest provokativt. Hon medger inledningsvis att det är erfarenheten av att ha barn som fått henne att inse att hon skulle ha avstått barn om hon hade varit medveten om vad föräldrskapet innebär.

Den många gånger hätska kritiken mot boken undergräver inte Maiers resonemang om hur heligt moderskapet anses vara och hur självklart det är att alla ska ha barn, tvärtom.

Bokens styrka är att den inte bara tar upp 40 argument mot att skaffa barn, författaren passar också på att bemöta de vanliga argument som finns mot att välja att inte bli förälder. Humor blandas med allvar. Barn kostar en förmögenhet, reducerar människor till föräldrar och förstör ens sexliv (extremt tungt vägande argument för mig).

Vid flera tillfällen under läsningens gång stannar jag upp och undrar om det jag läser är allvarligt eller skämtsamt menat, men det tar inte udden av den diskussion som Corinne Maire önskade och lyckats provocera fram.

Boken kanske lämnar de som är övertygade om att fördelar med att skaffa barn överväger nackdelar med ett och annat att tänka på, men frågan är om den inte främst lockar personer som redan har skaffat barn?

Jag brukar säga att jag inte är en person som ångrar det jag gjort utan snarare det jag inte gjort. Givetvis finns det saker jag ångrar med detsamma, men ångerdiskussionerna avhandlar nästan alltid saker som vi gjort, men efteråt insett att vi inte borde ha gjort.

Att skaffa barn irreversibelt, det finns inte några års ångerrätt.  Ångrar du att du skaffat barn, eller rättare sagt, om du kommer till insikt att du nog skulle ha avstått föräldraskapet om du hade känt till innan vad du gav in på, får du stå ditt kast. De flesta som kommer till den insikten brukar glädjas åt att de inte visste, men kan ibland se poängen med att förmedla budskapet till personer som inte har skaffat barn.

Den som inte har barn vet inte mycket om hur det är att vara förälder. Dumma argument som ”du kommer att ångra dig om du inte gör det” kan enkelt bemötas med det minst lika dumma ”det säger du bara för att du är förälder”.

De som inte har barn har enligt vissa ingenting att tillföra debatten om hur det är att ha barn och för det andra borde de av någon missriktad tacksamhet mot sina föräldrar sätta några barn till världen. För att de manifestera att de är glad att de finns, ungefär.

Jag kan inte skriva en bok om hur det är att vara förälder med någon större trovärdighet. Jag kan för all del ifrågasätta normen, men jag kan inte föreställa mig hur det är. Jag kan spendera tid med barn och betrakta andras föräldraskap på avstånd, men jag kan omöjligen relatera till hur det är att vara förälder. Det jag kan relatera till är emellertid tillräckligt för att jag inte ska vara intresserad.

Jag hoppas att mina föräldrar kan tycka om mig och se poängen med att jag finns utan att jag ordnar några barnbarn åt dem. Surrogatmödraskap har kritiserats av personer som inte vill att kvinnor ska utnyttjas och reduceras till barnafödande ugnar. Retoriskt snack givetvis oavsett vad man tycker om frågan. Jag vill tro att mina föräldrar hade andra tankegångar än att bidra till medhjälp till surrogatmödraskap och reducering av min person till att agera barnavlerska å deras vägnar när de slog ihop sina gener och skapade mig. För några barn blir det inte.

Föräldrar blir grundlurade när deras döttrar inte redogör för sina sexliv

Det förekommer att föräldrar som känner sig grundlurade av sina barn för att deras barn aldrig har berättat att de har knullat eller är sexuellt aktiva hör av sig till en utomstående vuxen för rådgivning. Alltid när jag bekantas med ett sådant fall undrar jag samma sak. Tror de flesta föräldrar att deras barn en dag ska nämna att de har sex lite förbigående, eller är det bara de som vänder sig till rådgivare som blir publicerade i olika tidningar som tror det?

Finns det några skäl att tro att ens barn kommer att meddela när de är sexuellt aktiva, att de använder skydd, att de konsumerar pornografi eller att pappa är den första de ringer om de blivit smittade av oförarglig sexuellt överförbar sjukdom?

De som tror det – hur öppna är de med sitt sexliv? Har personen inte gjort allt för att dölja sitt sexliv genom att vänta med sex tills de tror att barnen somnat? Har de varit avslappnade när deras barn i unga år började fråga varför de fanns eller vad knulla är för något?

För många är det tillräckligt svårt att berätta för sina föräldrar att de fått sin första mens. Jag minns när jag var tolv år och upptäckte blod i mina trosor första gången. Jag ropade på min mor och någon hemma sa att hon var ute. Hon stod och hängde tvätt och jag sa det rätt ut ”Mamma jag har fått mens”. Jaha, svarade hon. ”Det finns mensskydd i skåpet i badrummet och om de inte passar kan vi alltid köpa andra”. Odramatiskt och bra.

Det var den enklaste saken i världen att berätta, men för den sakens skull har jag aldrig tagit något eget initiativ till att redogöra för mitt sexliv för mina föräldrar. Jag är deras barn, men jag har inget ansvar eller ens någon moralisk skyldighet att berätta om mitt sexliv för dem.

För det första har många eller de flesta svårt att prata sex överhuvudtaget oavsett vem de talar till och för det andra är det nog få som ser poängen med att redogöra för sina sexliv för sina föräldrar oavsett ålder.