Låt unga dricka alkohol!

Minns ni hur trevlig klassföreståndaren var då ni hade utvecklingssamtal och föräldrarna närvarade? Jag minns väl min förvåning när det gick upp för mig att den annars otrevliga läraren faktiskt hade förmågan att bete sig som en anständig människa. Jag kommer också ihåg den bild av läraren som mina föräldrar, och säkert också andra föräldrar, köpte rakt av, men som inte alls stämde överens med min eller mina klasskamraters.

Socialnämndens ordförande Lena Österlund (S), följde med polisen på stan en kväll för några år sedan för att få en inblick i deras arbete. Frågan är hur högt man kan värdera hennes vittnesmål i egenskap av vuxen och politiker när det i allmänhet faktiskt är så att vuxna anstränger sig för att framstå i god dager inför andra vuxna. Att gå hem hos föräldrar torde ligga i den patrullerande poliskårens intresse då enskilda polistjänstemän i artikel efter artikel uttalat en oro kring ungdomars leverne. Samtidigt har de försökt förmedla att det finns hopp om ungdomen då polisen satsar stora resurser på att vara där ungdomana befinner sig och alkoholhaltiga drycker förekommer.

Om någon skildring av polisens arbete som är något av värde ska kunna presenteras måste de unga som dricker alkohol utomhus under verkliga förhållanden få komma till tals.

Polisen har under alla år jag druckit alkohol utomhus i goda vänners lag vid bland annat Selångersån försökt att försvåra för ungdomar att göra det. De har konfiskerat eller hällt ut alkohol, kontrollerat flaskors och väskors innehåll. Vad gäller väskorna tycks polisen ha satt i system att få ungdomar att tro att de är skyldiga att visa upp innehållet genom att uppträda hotfullt. Den ungdom som sett amerikanska filmer i vilka poliskåren redogör för den misstänktes rättigheter måste tro att den drömmer.

Polisen har garanterat gjort bra saker också, men de insatserna varken överskuggar eller urskuldar den otrevliga attityd som jag och många andra ungdomar upplevt vid upprepade tillfällen och som beklagligt nog färgat mångas bild av polistjänstemän i allmänhet. Den yrkesgrupp som ska finnas där för medborgarna.

När lokalmedia har skrivit om Sundsvallspolisen krafttag mot ”ungdomsfylleriet” har framförallt vuxna och ungdomar som är organiserade nykterister givits utrymme att kommentera de polisiära insatserna. Tidningarna har strukit den alkoholfientliga linjen medhårs i nyhetsartiklar och på ledarplats. Tänk om de kunde fråga ungdomarna som dricker alkohol utomhus vad de anser om att polisen kontrollerar minderårigas väskor mot deras vilja? Hur se de på att polisen anger unga som umgås med personer som dricker genom att kontakta deras föräldrar och be dem hämta sitt barn?

För den med någorlunda realistiska glasögon är det uppenbart att en nolltolerans mot ungdomars drickande är en utopi, men den av kommunen omfamnade Kronobergsmodellen kräver uppenbarligen inga sådana. Det finns politiker som vill lagstifta om att alla kommuner ska tillämpa den integritetskränkande Kronobergsmodellen trots att ingenting talar för att ungdomar kommer att välja bort den omtyckta alkoholen till förmån för en helnykter och av vuxenvärlden sanktionerad livsstil.

Alkoholen är, har länge varit och kommer att fortsätta att vara en central del av den ungdomskultur som vuxna och politiker försöker att utrota. Det är därför som det är så viktigt att förmedla ett mer hälsosamt budskap än det kommunen och polisen hittills levererat. Budskap som genererat fler privatfester under Gatufesten och andra evenemang än någonsin. Fokuset på nolltolerans och oviljan att informera om hur man kan dricka alkohol ansvarsfullt har ofrånkomligen bidragit till att ungdomar drar sig undan och dricker alkohol i bostäder som är bortom allmänhetens insyn och omtanke. Något säger mig att det inte var den utvecklingen poliskåren ville se när den agerade hotfullt vid åkanten.

Färja med okända män

Säg den kvinna som har ett konto på en sexkontaktsajt och inte får meddelanden skickade till sig av män som beskriver sig som mogna. Omskrivningen mogen förmedlar att personen definierar sig själv som äldre (en del medier och individer har framställt det nästan som ett övergrepp att inte kasta sin egen ålder i ansiktet på personen man raggar på) och vill signalera att han är en erfaren man som ”vet vad kvinnor vill ha”. Flera av dem beskriver sig som ”generösa” personer som gillar att ”skämma bort” kvinnor.

De mest obehagliga bland mogna och generösa män är de som vill ha med dig på en kryssning. Det är svårt att inte se parallellerna mellan dessa och männen som anser sig vara beroende av sexkontrakt om de inte ska riskera att bli anmälda för diverse sexuella övergrepp. Det är tillräckligt obehagligt när någon föreslår en några veckor lång resa till en annan världsdel, men att vara ensam på en färja med en person du inte känner och utan någonstans att ta vägen toppar nog listan över saker jag inte vill uppleva.

När man läser om kvinna som kan ha blivit gruppvåldtagen av fyra män ombord på en färja borde väl de män som vill ”skämma bort” kvinnor inse de olämpliga i att föreslå att man åker på kryssning ihop?  Att få kvinnor att undra om du är en man som behöver en arena vilken kvinnor inte kan ”rymma” ifrån vid behov är inte särskilt lyckat.

Jag knullar gärna med ”okända män”, jag kan till och med tänka mig att göra det på en färja om jag reser med personer som jag känner och råkar träffa någon jag vill ha sex med ombord. Däremot har jag ingen önskan om att boka resa med någon okänd av de skäl jag nämnt ovan.

Frånvaron av ett nej är inte ett samtycke

Det förefaller så att det är samma personer (män som har sex med kvinnor) som vill att kvinnor ska kommunicera med dem om de inte vill göra någonting sexuellt, så kallad nejkommunikation, som är rädda för att kvinnor ska anklaga dem för våldtäkt.

Den sorts kommunikation som mer eller mindre säger att allting är okej innan någon säger nej, men bara när det gäller sex förstås. Det sexuella regelverket är unikt. Det är som många religioner i grunden, av män för män. Du har inte rätt att misshandla någon innan den säger nej, men personerna som vill att kvinnor ska nejkommunicera med dem (den linjen existerar för att männen inte på riktigt tror att kvinnor är kapabla eller kommer att nejkommunicera med dem) inte ser sex som en syssla vilken som helst (vilket de dock brukar vilja göra gällande).

Samtidigt som mannen har mer eller mindre rätt att göra vad han vill i sexuella sammanhang innan det magiska ordet nej (som alla män i deras fantasivärld tycks respektera) uttalas pratar de om sex som någonting riskfyllt för män eftersom att kvinnor (framförallt feminister enligt deras utsago) är så benägna att anklaga män för våldtäkt och polisanmäla dem.

Om du inte tycker att det är ditt ansvar att veta att det du gör i sexuella sammanhang är önskat får du faktiskt – kopierar deras uttjatade argumentation – skylla dig själv om du blir anmäld. Det är ingen mänsklig rättighet att köra över andra människor och därefter förvänta sig att de ska godta det. Vad som är frivilligt för dig kan vara ofrivilligt för någon annan.

Samtycke är inte frånvaron av ett nej varför jag har kritiserat ”ett nej är ett nej”-kampanjandet (inte sällan med feministiska avsändare).

De som oroar sig allra mest för att män blir anmälda utan grund är nog också de som kan komma att anmälas av konkreta och giltiga skäl i framtiden då hela deras argumentation bygger på att vad kvinnan vill är ganska oväsentligt. Den parallellen har dessvärre inte lyckas nå deras egoistiska hjärnor ännu.

När jag säger att man faktiskt bör veta att det är okej att ha sex med någon innan man har det börjar de prata om kameror i sovrummen och kontrakt. Vill jag ens veta hur deras sociala och sexuella relationer ser ut?

Vanliga friska människor behöver inte kontrakt för att veta om någon vill göra någonting. Kontrakt är vidare inget bra sätt att garantera att någon gör något frivilligt. Kontraktskrivande får mig att tänka på storföretag som förbehåller sig rätten att…inte ta något som helst ansvar oavsett vad som än händer.

Innan ”Alexandramannen” hade sex med några av de kvinnor som han åtalades för att ha haft sexuella relationer med bad han dem signera ett papper på att det var lugnt att han hade sex med dem. Det gjorde han inte för att det låg i kvinnornas intresse, utan för att kunna rentvå sig själv om kvinnorna skulle tycka att han hade gått över gränsen för vad som är acceptabelt. Uppenbarligen visste han någonstans att han gjorde någonting problematiskt, annars hade han rimligen inte föreslagit kontraktsex.

Missunnsamma vuxna som inte vill att unga ska dricka alkohol

Att urinera i en mugg inför en okänd person är integritetskränkande, menar Bodström. Det är integritetskränkande att drogtesta skolelever oavsett vilken metod som används. Testerna kan inte betraktas som frivilliga och det är heller inte skolans sak att jaga eleverna.

Bodström vill nu ge polisen rätt att titta i ungdomars väskor om de misstänker att de bär på alkohol. Med tanke på att så många ungdomar skadas av alkohol så tycker jag att det är mycket värre än att man kan öppna en väska, säger Thomas Bodström till Sveriges radio.

Socialdemokratenas rättspolitiske talesman vill uppenbarligen rädda sin trovärdighet efter den misstro som sköljde över honom sedan han sa nej till att drogtesta sig. Vad passar då bättre än att vända sig till de många vuxna som inte tycker att ungdomar har rätt till vare sig personlig integritet eller ett privatliv?

I Sundsvall och på några andra orter i Sverige kontrollerar polisen redan i dag regelbundet vad ungdomarna har i sina väskor. Sundsvallspolisen arbetar efter den Växjöinspirerade Kronobergsmodellen.

I dag känner många poliser en frustration, och säkert också föräldrarna, att en 15-åring kan bara säga nej och så går han vidare och in i en park och dricker sig berusad, och så kan det få väldigt ödesdigra konsekvenser, säger Thomas Bodström.

Det märks att han inte är någon ungdom. Det fungerar inte att säga nej och så lämnar polisen platsen. Som regel försöker polistjänstemännen att få en att tro att man har en skyldighet att visa vad man har i sin väska tills de får som de vill. Hot inte bara förekommer utan är ganska vanligt.

Kronobergsmodellen går ännu längre än Bodströms förslag. ”Polisen ska ingripa mot ungdomar på stan som är berusade eller bär på alkohol och hälla ut alkohol. I samband med ingripandet ska polisen ringa de omyndiga ungdomarnas föräldrar, som uppmanas att hämta sina barn. Polisen ska också kontakta föräldrarna till de minderåriga som befinner sig tillsammans med andra ungdomar som bär på alkohol. Föräldrarna till dessa ungdomar ska också uppmanas att hämta sina barn.” (s. 6)

Jag vill emigrera till ett land där ungdomar kan dricka alkohol utomhus i goda vänners lag utan att trakasseras av ordningsmakten.

Ungdomar skickade nakenbilder på sig själva och åtalades för barnpornografibrott

I USA har ett antal ungdomar som skickat nakenbilder på sig själva till varandra åtalats för barnpornografibrott, skriver Dagens Juridik i en mer en ett år gammal artikel. Det är inte alls otänkbart att vi får en liknande situation i Sverige.

Den vanliga argumentationen lyder att man vill skydda det avbildade barnet. Om jag anmäls utifrån den utgångspunkten ses jag som offer för mina egna handlingar, någon som inte vet sitt eget bästa helt enkelt och därför bör skyddas.

En argumentation som seglat upp den senaste tiden är att pornografisk dokumentation av personer upp till arton år är en kränkning av barn i allmänhet och som till råga på allt kan uppmuntra till ännu mer pornografisk dokumentation av omyndiga.

Om man väljer att betrakta mina bilder som en kränkning av barn i allmänhet (barn avser i barnpornografiska sammanhang personer ej fyllda arton år) så spelar det ingen roll vem avsändaren är.

Klä av dig naken om du vill sno min stil

Jag minns att vi var många som fick äta upp att vi var kopior, att vi hade indoktrinerats och att vi var omogna. Femtonåringarna som rakade bort håret på sidorna och ställde kam av resten kallades föraktfullt för ”plastpunkare” av de äldre självutnämnda punkarna (hur den processen såg ut har jag ingen aning om och jag kan inte påstå att tanken håller mig vaken om nätterna).

 

Numer är ”sno stilen av kändisen”-reportage vardagsmat inom åtminstone modevärlden. Har synen på unga som experimenterar med olika stilar blivit mer human eller är sanningen den att det fortfarande ses som mindre ”plastigt” att intresserad av mode och smink än att ha ett avvikande utseende?

 

Jag befarar att det fortfarande ses som en självklart att det bara är de som gör någonting avvikande som kopierar andra avvikande personers göranden och att ingenting revolutionerande har hänt utöver att det pratas mer om den tid och planeringen många kvinnor lägger ner på sitt utseende i jakten på att se ut som vem som helst och inte passera om någon alls. Alltid något.

Föräldrar som hänger ut sina barn på nätet

Anna Svensson med bloggen Djur är söta skriver i dag på Expressens debattsida om hur föräldrabloggarna hänger ut sina barn på nätet utan att barnen någonsin blivit tillfrågade om de tycker att det är okej.

Tonåringen som upptäcker att dennes föräldrar bloggar om honom eller henne kan be föräldrarna att upphöra med det, men många av de bloggande föräldrarna är nyförlösta mammor med förälskepsykoser. Deras barn kan omöjligen påverka sina föräldrar som i detalj berättar om hur gamla de är, vad de väger för tillfället och hur de låter när de är hungriga. För dem som inte är i en jämförbar situation kan den sortens föräldrar vara svåra att ha i samma rum. De påminner mycket om den nyförälskade personen som inte kan lyssna på sin vän som berättar om hur det var i Thailand utan att de måste nämna att mannen eller kvinnan de blivit betuttade i besökte Thailand för tio år sedan.

Förälskelserna har onekligen blivit mer synliga i och med Facebook, Twitter och andra liknande tjänster och därför är det bra att någon lyfter diskussionen om hur mycket vi med gott samvete kan skriva om våra barn på nätet.

Alla som statusuppdaterar om sina barns matvanor är inte förälskade i sina barn, en del gick i genom den fasen för flera år sedan och saknar bara omdömet att inte exponera sina barn. Kanske står de på barrikaderna för hårdare straff mot grooming och mindre rättssäkerhet. Kanske beklagar de sig över småbarnsföräldrar som låter de små liven bada nakna på offentliga platser. Oavsett hur de känner inför vad media brukar kalla pedofiler och nakenhet är det bra om föräldrarna som faktiskt kan och borde göra allt för att garantera sina barnens rätt till integritet och ett privatliv funderar kring sitt eget agerande.

Du som förälder kanske inte tycker att det är det minsta förnedrande att berätta i detalj om dina barns besök hos tandläkaren och illustrera inlägget med en bild på ditt gråtande barn, men har du någon aning om hur ditt barn ser på saken? Varför har du över huvud taget ett behov av att redogöra för hans eller hennes vardag? Har du inte en egen på lager som du kan tråkiga ut din omgivning med?

Anna Svensson har många poänger och frågan om det är ”etiskt att använda sina barn för att rikta uppmärksamhet mot sin egen person” är verkligen motiverad. Det är sorgligt nog många föräldrar där ute som lever genom sina barns utseenden och görande och vars ageranden ibland kan få en att undra om de inte främst ser på sina barn som accessoarer.

”På arbetsmarknaden blir det allt vanligare att arbetsgivare kollar upp arbetssökande med hjälp av nätet. Skillnaden mellan dagens arbetsgivare och bloggbarnens framtida, är att de arbetsgivarna inte bara kommer hitta festbilder på Facebook och ett CV på Linkedin. Där kommer också finnas drösvis av pinsamma bilder, filmer och texter från barndomen”, skriver Svensson vidare.

Ytterst handlar det om barnens rätt till ett privatliv och ett sådant har till och med barnen som inte har någonting att dölja rätt till.

Politisera inte dina val!

Uttryck aldrig någonsin varför du inte sminkar dig, varför du inte äter kött, varför du inte avlägsnar håret på kroppen eller varför du valt bort monogamin till förmån för någonting annat. Om du är en person som vill passera utan att hamna i situationer där du måste försvara dig vill säga.

Glöm det personliga är politiskt och politisera inte dina avvikande val som någon person som lever i enlighet med normen skulle kunna betrakta dina val som ett hot. Ni har säkert hört någon världsfrånvänd heterosexuell påstå att homosexuella är ett hot för att någon HBTQ-person har sagt att denne vill krossa heteronormen.

Vegetarian är du av hälsoskäl. Låt säga att du vill värna om klimatet och att det är billigare att leva på uteslutande vegetarisk kost. Tycker du att det är för tillkrånglat kan du säga att du inte gillar kött. Vad du en säger får du inte föda tanken att köttätaren är en sämre person på grund av sina kostvanor.

Monogami är ingenting för dig, men du tycker så klart inte att monogami är mindre bra än någon annan relationsform. Alla är lika bra för olika människor gillar olika relationsformer.

Om någon hört rykten om att du är feminist kan du säga att du vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, viktigt är att du också lägger till skyldigheter.

Vill du inte ha några barn? Den har jag hört är svår att komma undan, men ett tips är att inte prata om att du inte har barn eller att du inte planerar att skaffa det i framtiden.

”Det känns bra” eller ”alla är vi olika” gör dig det närmaste oantastlig. Så länge du inte uttrycker någonting som implicit säger att någon annans val är moraliskt tvivelaktigt eller kan ifrågasättas är du okej.

Växande kroppar inte mer känsliga för alkohol!

När jag argumenterat för att ungdomars drickande borde respekteras i större utsträckning är det alltid någon som försöker ge mig svar på tal och levererar den populära myten att växande kroppar tål alkohol sämre. Det är ett påstående som inte ens Systembolaget ställer sig bakom, men när jag berättat det har jag fått svaret att jag inte vet vad jag pratar om, att det finns hur många källor som helst på det (utan att de någonsin klarar av att hänvisa till dessa). ”Det är bara att googla saker”, brukar det låta.

Systembolaget skriver uttryckligen att det är just en myt i sitt häfte ”Fakta, tips och myter om alkohol och hälsa”. Jag citerar: ”För varje år som alkoholdebuten skjuts upp minskar risken för ett framtida beroende med 14%, har amerikansk forskning visat. Det beror inte på att växande kroppar är känsligare för alkohol, som många tror. Det finns det inga belägg för. (Däremot är små kroppar känsligare än stora.)” (s. 18).

När politiker tycker att nolltolerans och markeringar mot alkohol har högre prioritet än att göra ungdomars tillvaro så behaglig som möjligt kommer ungdomar inledningsvis att dricka för mycket (och missa vikten av mat och vatten vid alkoholintag) innan de vet hur mycket alkohol deras kroppar klarar av att hantera. Du är en nybörjare när du gör någonting första gången. Första gången du har sex kommer inte vara fantastisk, såvida du inte intalar dig det innan. Första fyllan kommer inte nödvändigtvis att vara fri från illamående och bakfylla dagen efter (bakfull blev jag först några år efter att jag hade börjat dricka). Med information skulle det kunna bli bättre, men sådan information omöjliggör de där markeringarna som är så viktiga för många lagstiftare och föräldrar.

Hen vill inte knulla – köp en dildo!

För någon dag sedan tänkte jag på hur vanligt det är att sexupplysare och andra sextyckare uppmanar personer, i regel monogama sådana, att krydda sitt sexliv med sexleksaker.  Antingen för att förbättra sitt sexliv som är ett minne blott eller som kvällspressen skulle ha skrivit – få paret att ”behålla glöden”.

Köp en dildo kan jag tycka är ett ganska andefattigt råd. Jag har läst det så många gånger att jag börjat undra om det är ett av alla standardsvar som sexupplysarna slänger sig med och ibland ändrar i efter behov. Det räcker att läsa Olle Wallers svar till de unga männen som undrar om deras könsorgan är normala för att inse att standardsvaren förekommer. Waller svarar oengagerat som så många gånger innan att deras centimetrar gör att de faller inom det normala kukstorleksspannet. Om Waller har en bra dag lägger han kanske till att många kvinnor tycker att det gör ont att bli penetrerade av stora kukar (för någonting annat kan man rimligen inte använda dem till) i ett försök att muntra upp frågeställaren och män som är i en jämförbar situation.

Min erfarenhet är att de flesta tycker att sexleksaker är trevliga någon gång ibland och då främst inledningsvis, men verkligen ingenting de vill använda majoriteten av gångerna. Kanske fungerar det för en del par att googla och vänta i några dagar tills leksaken dimper ned i brevlådan i ett vadderat brev som de företag som säljer dylika produkter garanterar att är diskreta. Vad vet jag…

 

Jag kommer hur som helst alltid på mig själv med att sucka högt när jag läser dildouppmaningar till par med ett utdöende sexliv. Jag föreställer mig två personer som kanske inte längre tänder på varandra, eller rättare sagt där en av personerna har försökt styra de sällsynta kramarna i sexriktning, men misslyckats så många gånger att det känns direkt förnedrande att föreslå sex för en person som man är tämligen säker på kommer att avvisa en. Skulle verkligen en dildo rädda dessa tu?

Vad skulle du själv svara om du var sexrådgivare och signaturen ”otillfredsställd since 2004” frågade dig vad hon kunde göra för att få tillskott lite sexuell aktivitet med sin man?

På tal om det fick jag ett mail härom veckan som undrade om jag mot gratis sexleksaker kunde tänka mig att recensera dessa för mina bloggläsare. Mina sexleksaksrecensioner skulle inte ens roa mig själv och då är det verkligen illa, så tack, men nej tack!