Tänk om alla barn med frånvarande pappor vore olyckliga

Pelle Filipsson blev pappa till ett barn som han inte ville ha och har med anledning av det skrivit en bok om ofrivilligt föräldraskap. Den vackraste gåvan heter den. Diskussionen om ofrivilligt faderskap har på vissa håll genererat en debatt om huruvida det är rätt eller inte att kvinnan har sista ordet vilket jag inte tror var Filipssons mål med boken. Utan att känna till hans bevekelsegrunder för att skriva den tycker jag mig vara säker på att han inte vill frånta kvinnan den rätten.

Att ett av skälen är att belysa att det finns pappor som inte ville bli pappor tar jag för givet och det är en diskussion jag hoppas att inte minst män som inte vill ha barn tar del av, men utöver det tror jag främst att han vill öppna upp för ett samtal om ofrivilligt faderskap. Jag känner verkligen igen mig i det, att vilja prata om någonting utan att för den sakens skull ha färdigt för mig själv vad jag vill få ut av det. Samtalet får snarast ses som det närmaste en lösning de gångerna.

Det är riktigt beklämmande att den som har invändningar förväntas ha svar och att den som inte har det betraktas som en sådan som inte har rätt att ha (eller uttrycka) sina invändningar. Om jag är obekväm med någonting är det alltid någon som frågar varför jag vill förbjuda det utan att jag ens dryftat tanken om förbud. Jag problematiserar hela tiden saker som jag varken kan eller vill lagstifta om, men för de enkelspåriga finns det bara förbud eller ej och enligt dem är du inkonsekvent om du inte tar ställning för det ena eller det andra. Att vara ofärdig och öppen för påverkan finns inte på kartan. Detta i skenet av alla intällektuälla som inte vill använda sig av politiska etiketter.

Det är ett övergrepp att tvinga en man att bli pappa, att lura honom att få ett barn han inte vill ha, skriver Malin Wollin. ”Självklart kan en man göra det enkelt för sig genom att kräva kondom men sedan när gör ett oansvarigt handlande att den med största skulden [kvinnan] går fri?” och beskriver en potentiell situation ”Nu ska du bli pappa, jag sa att jag åt p-piller men det gjorde jag inte och nu får du skylla dig själv. Och så ska mannen acceptera det. För att han är en man. För att nu har han minsann haft sitt lilla roliga och nu är det dags att vakna upp och ta ansvar. Varför ska han ta ansvar? Han har inte gjort ett val. Är det rimligt att begära att man ska ta ansvar för ett val man inte gjort?”

Ja, Malin Wollin, varför ska en pappa ta hand om sitt barn? För att avhjälpa mamman? Vilken fin syn du har på pappans roll om du på fullaste allvar tycker det. Pappan ska ta ansvar för att han är pappa. Inte för mammans skull utan för barnets skull. Det faktumet förändras inte av mammans eventuella beteende. Barnet ska inte lastas för det.

Wollin skriver också ”Du kvinna som tycker att det räcker med din mammakärlek, skulle du själv vilja vara ett oönskat barn? Ett barn som har en pappa som inte vill ha dig, inte vill vara med dig, inte vill leva med dig?”

Bra där, stigmatisera alla oönskade barn med frånvarande pappor. Tala gärna om för barn på individnivå att pappor som inte tar ut några pappadagar inte tycker om sina barn. Det förekommer helt säkert men jag ser ingen poäng i att i sådana fall tala om det för barnen.

Det handlar inte om Pelle Filipsson. Han har sitt barn och han är pappa. Det handlar om alla andra män som inte vill bli pappor. Filipsson blir inte hjälpt av att jag eller någon annan talar om för honom att han kunde ha använt kondom även om det ligger mycket i det. Förhoppningsvis kan boken få män att tänka till och inse att det inte alltid fungerar att knulla utan kondom, gråta ut och få kvinnan att genomgå en abort. Någonstans hoppas jag att det är syftet med boken.

11 reaktioner på ”Tänk om alla barn med frånvarande pappor vore olyckliga”

  1. En sak som inte kommer fram här är: vad ville mamman?

    Var hon också kåt och dum och hoppades att det inte skulle bli nån unge eller var hon en av de där mytologiska barnlösa 38-åringarna som raggar ONS i förhoppning om att få en unge innan det är för sent.

    Ett problem är ju att alldeles oavsett så förväntas mannen ta ett ekonomiskt ansvar för barnet. På nåt vis känns det helt självklart i första fallet men mer tveksamt i det andra. Trots allt, vid provrörsbefruktning och liknande är ju inte donatorn underhållsskyldig. Tyvärr lär det ju inte vara möjligt att göra nåt speciellt åt saken.

  2. Varför tycker du att det är relevant för barnet vad mamman ville?

    Jag upprepar: pappan har ett ansvar inför BARNET inte inför mamman. Ekonomiskt ansvar, jag hoppas att du skämtar. Är det vad pappror är för dig, försörjare?

  3. Pappor har ju bara ett ekonomiskt ansvar inför barnet om mamman önskar det. Det är hon som bestämmer om hon vill ande vem fadern är när barnet föds. Om fadern är okänd eller om mamman inte vill avslöja vem han är så behöver han inte betala. Detta utnyttjas av mammor som inseminerar sig i Danmark t.ex. Eller av mammor som vänstrat med en annan man än den hon lever med. Är hon gift behöver hon inte uppge vem den riktiga pappan är, myndugheterna antar att det är den äkta mannen och han tvingas betala för hennes äventyr. Är hon bara sambo så är det få som misstänker att det är någon annan än sambon när hon anger honom. Han får betala och agera pappa i den riktiga pappans frånfälle.

    Så det stämmer inte att det är inför barnet som pappan är ansvarig. Det är den man som mamman tycker ska stå för fiolerna som tvingas betala till mamman.

  4. Yep, just därför jag gick till kirurgen och fick saken ordnad. Jag vill aldrig mera bli pappa igen. Men, det som då fascinerar mig är hur jävla trångsynta många är i dagens samhälle. Hur kan du göra en sådan sak? Ångrar du dig inte nu när du lever i ett nytt förhållande? Vill du inte att hon ska få bli mamma? Fan vet hur många gånger jag har svarat på de frågorna och svaret är lika enkelt varje gång. För att jag ville, Nej det gör jag inte, Jo det gör jag.

    Min version av samma debattartikel hittar ni här. http://ensson.wordpress.com/2010/02/20/mitt-ditt-vart-eller-vems-ansvar/

    Micke

  5. Problemet ligger inte i om man ska stå för fiolerna lr inte. Problemet e att kunna knyta ann till ett barn man inte vill ha. Hur ska man kunna ge kärlek när man inte har någon att ge?

  6. Ja här ser vi ju nästan hela svaret på varför mödrarna har en tendens att få vårdnaden lite oftare än fäder, därför att det är lite väl vanligt med motbjudande avskum till fäder likt Pelle Filipsson som inte klarar av att leva upp till sin mest grundläggande biologiska funktion; att ta hand om och älska sina barn. Sådana jävla undermänniskor ser du så gott som aldrig från kvinnligt håll. Finns de ens?

  7. Jag är en av dom som ska bli pappa mot min vilja, vart ihop med en tjej som sa att hon inte kunde bli med barn pga. en misslyckad abort tidigare. Vilket uppenbarligen var en lögn. När jag lämnade henne visste ja inte att hon var gravid men det gjorde hon men valde att inte berätta något för mig. När hon väl berättar för mig att hon e gravid säger hon att hon tänker behålla barnet så att ja ska få betala underhåll bara för att ja förstörde hennes liv när ja lämna henne….

  8. Inte så jämställt att kvinnan bestämmer helt och håller över barnets tillkomst. Mannen har bara skyldigheter, inga rättigheter. För kvinnor är det raka motsatsen, bara rättigheter, inga skyldigheter.

  9. Det är kvinnan som är gravid, men det är mannens beslut att ejakulera i henne som kan leda till graviditet. Du kan välja att låta bli att ejakulera i fittor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *