Kvinnogöra och hur det skapas

Bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp ämnet hur man får kvinnor att göra det som kvinnor kan, men som vi tar för givet att män ska göra. Det gläder mig att någon faktiskt försöker gräva fram konkreta tips för att motverka uppdelningen kvinnogöra och mansgöra som slår emot bägge könen.

Om det inte har med biologin att göra eller könsindoktrineringen som barn utsätts för från dag ett brukar det alltid finnas någon som lägger fram teorin om kvinnans egen skuld. Jag har med åren blivit allergisk mot de som påstår att kvinnor för vidare de traditioner som slår mot dem själva och att kvinnor av den anledningen bara har sig själva att skylla. Men. Jag vet åtminstone ett fall där jag börjar tro på att det ligger något i det utifrån saker jag sett runt omkring mig. Det gäller mödrar som gett upp hoppet om att deras relationer ska bli jämställda och projicerar deras partners negativa egenskaper på sina söner. Allting blir ett enda ”män kan inte helt enkelt” och vips så kommer sonen vara som sin far i sina framtida relationer.

Jag har försökt påpeka detta för en person, att hennes daltande med sin son som grundar sig i tron att det finns saker som bara kvinnor kan, med största sannolikt kommer resultera i ännu en ojämställd relation. Det du klagar över idag kommer någon annan klaga över i morgon och du står bara och ser på, har jag tänkt upprört.

Kvinnorna som är övertygade om att det finns vissa saker som män inte kan göra kommer få rätt i längden. Deras män kommer inte kunna. På samma sätt kommer kvinnor aldrig kunna byta däck om kvinnor aldrig byter däck. Vi är så bekväma med alla dessa uppdelningar sinsemellan könen, men jag är inte bekväm när någon blänger på min manlige vän som om han vore en idiot för att han inte bär mina saker. Inte så mycket för att det är jobbigt för honom som att det är jobbigt för mig att någon tror att jag inte kan för att jag är kvinna.

12 reaktioner på ”Kvinnogöra och hur det skapas”

  1. Faktum är ju att visa kvinnnor för vidare normer om manligt och kvinnnligt för att de själv är för lata och inte tror att något kan förändras, eller alla dessa biologistkärringar som är de starkaste försvararna av uppdelningen manligt, kvinligt.

  2. Skillnaden är väl att de uppgivna kvinnorna nog inte är så tillfredsställda med att deras sons framtida partner kommer överta deras roll, medan biologisten tycker det är helt i sin ordning 🙂

  3. Jag har grubblat mycket över det där, och kommit fram till att jag tror att det ofta är båda två anledningarna: att de liksom förstärker varandra. Åtminstone tror jag att det är lätt för de som började som uppgivna med tiden blir biologister, för att det är enklare så. Det är ett sätt att rättfärdiga sitt eget handlande.

    Jag har nämligen känt inte färre än tre mammor som pendlat mellan att vara stolta biologister och djupt förtvivlade över att ingen annan "hjälper till"; fram och tillbaka hela tiden. Alla tre har mer eller mindre uttryckligen krävt av sina svärdöttrar att de ska ta på sig samma roll som de själva spelar och som de är så missnöjda med. Det börjar med uppgivenhet och slutar i ett daltande mansförakt – som de dessutom vill se bekräftat i en yngre generation.

    Kanske är det extrema människor jag känt, och jag tror inte att de är representativa för alla uppgivna – men kanske representativa för en stor del biologister?

  4. "Det är ett sätt att rättfärdiga sitt eget handlande"

    Det tycks bli allt vanligare att kvinnor lutar sig emot biologin för att ursäkta sig själva. Jag är van att det är något antifeministiska män gör för att förklara den "naturliga" ojämställdheten. Jag har lättare att föreställa mig deras vinst av att hänvisa till biologin än kvinnors vinst av att ursäkta sitt eget beteende genom att blanda in halva jordens befolkning.

    Det går nog alldeles utmärkt att tro att det mesta har med biologin att göra och att vara djupt förtvivlade över sakernas tillstånd.

  5. Här en röst från ett macholand, Chile, där mönstret såklart syns ännu tydligare.

    Det handlar som jag ser det om flera saker. Bland annat om dåligt självförtroende och om den illusoriska trygghet som det sociala rollspelet ger. Kvinnor är kvinnor, män är män, så slipper vi ser varandra i ögonen och se vad som egentligen finns under.

    Och det handlar om kontroll. Genom att göra man och barn beroende av en har kvinnorna en position att kräva ifrån. Det finns inga gratis luncher, heter det ju. Kvinnan ställer upp i föregiven kärlek, men i andra änden ställer hon krav, ofta dåligt artikulerade och snarast underförstådda.

    En sak i kanten Johanna: Jag avgudar långtifrån dig. Det var en kul grej det där, i början, men jag tycker att du ska ta bort det nu. Alla skämt mister sin glans med tiden.

  6. Nu bor ju jag ensam, så allt som behöver göras gör jag själv oavsett om det är manligt eller kvinnligt kodad, men även då jag levde i en heterosamborelation var det jag som skötte krokar och… grejor. Delvis för att jag gillar det, delvis för att det överhuvudtaget skulle bli gjort eftersom min sambo var en uppskjutare.

  7. En annan sak med manliga/kvinnliga göromål är att medans kvinnan i jämlikhetens namn ska kunna byta lampor och däck på bilen (sin bil) så är det oftast mannen som gör det medans mannen förutsätts laga mat och diska lika ofta som kvinnan och stryka "sina egna jävla skjortor". Är de inte bättre att arbetsbelastningen blir jämlik istället för arbetsuppgifterna? Att mannen kan stryka sin skjorta men byter hjulen och att kvinnan kan byta hjulen men tömmer diskmaskinen? (eller tvärtom)

  8. Arbetsbelastningen blir inte jämlik om den ene ska byta däck två gånger om året och den andra tömma diskmaskinen två gånger i veckan.

  9. Först, ursäkta svordomarna i mitt inlägg, det ligger många års frustration bakom detta som jag nu släpper ur mig. 😉

    Jag har arbetat på kontor en herrans massa år. Och så fort det kommer en leverans av nånting, t.ex. kopieringspapper eller kartonger med utrustning så kommer ALLTID det där, men kan inte ni pojkar som är så starka bära in det där. Osv. Oavsett om jag arbetat på ett kontor med 99% kvinnor och bara 2 män så lik förbannat är det männen som får ta de där djävla kartongerna. Även om jag råkade vara en högt betald konsult (programmerare) som inte är anställd på företaget, är där och tar 1500kr/timmen, så tycker de att det är bättre att jag "rycker in". Jag förstår inte. Om "tanterna" tar en kartong var så är det färdigt på 30 sekunder, istället ska jag förstöra mina representationskläder och slita i 15 minuter.

    Jag brukar lägga på en timme extra för sådant "kvalificerat" arbete. 😉

    Den dagen jag ser en tjej/kvinna ta ett steg framåt och säga, "kom igen nu tjejer, nu bär vi in de där kartongerna innan fikarasten" så vet jag att det finns giftasmaterial i närheten.

  10. Skulle aldrig falla mig in att be en man bära de där kartongerna. Över min döda kropp. Däremot har äldre män erbjudit sig när jag kommer släpande med skatteverkets handböcker i femton band, som om det vore för mycket för mig.

    Du kan väl slå en signal om du är ledig om några år.

  11. Jag blev faktiskt lite glad att du skrev om det här mamma-fenomentet. Det är så oerhört vanligt och så oerhört frusterande. Jag har flera kompisar vars pojkvänners mammor fortfarande tvättar deras kläder och bokar klipptider åt dem- trots att det var flera år sen de flyttade hemifrån. Räcker det inte med att de går med på att tvätta och hänga sin makes tvätt? Vill de inte att deras söner ska växa upp?

    Det är inte konstigt att det pratas om vuxenpoäng i ett samhälle där ingen tycks vilja växa upp. Och det är inte konstigt att gamla unkna könsroller ligger kvar när även kvinnor hjälper till att konservera dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *