Ta natten tillbaka!

Jag tycker om att ta promenader nattetid. Det är befriande när du som kvinna får höra att du inte borde vistas ute ensam sent om kvällarna. Att de flesta promenader inte leder till några problem för kvinnor hindrar inte andra från att avråda kvinnor från att gå ut efter mörkrets inbrott. Det händer att jag möter någon när jag är ute och går men det tillhör ovanligheterna.

När jag är ute och går funderar jag ofta över vilka konsekvenserna av att uppmuntra kvinnor att hålla sig inomhus är och om kvinnor som är beväpnade med pepparsprej känner sig tryggare. Min erfarenhet är att kvinnor som uppger att de skulle känna sig trygga med tillhyggen inte lever upp till det.

Jag tillåter aldrig mig själv att vända på huvudet och titta bakom mig om det inte är för att hålla koll på trafiken runt omkring mig. Jag gör det aldrig annars så varför ska jag göra det efter ett visst klockslag? Jag vill inte vara rädd. När jag går ut är jag okränkbar och ingen har rätt att röra vid mig. Jag är inte rädd. Jag vet hur det är att bli våldtagen och jag vet hur det är att försöka skrubba bort det oskrubbara. Det har inte gjort mig räddare, snarare tvärtom.

Som kvinna får du tidigt veta hur du ska uppföra dig för att inte bli våldtagen alldeles som att det är kvinnan som i slutändan avgör om hon blir våldtagen eller inte. Därför är det ett politiskt statement för mig att vara ute ensam sent om natten. I samma sekund jag låter mig själv begränsas har jag erkänt att det finns en kvinnlig skuld.

Att vara utomhus är inte synonymt med att ta risker. Jag förvånas ofta över de olika regler som män och kvinnor har att förhålla sig till. Att vara man och vistas på krogen, det ställe där våld mot män är som vanligast, är inte att ta risker. Att vara kvinna och vara ute själv om kvällarna trots att det mycket sällan händer någonting obehagligt är att vara ansvarslös.

Katarina Wennstam skriver om den kvinnliga skulden i senaste numret av den feministiska tidskriften Bang. Hon avslutar sin text med orden "Skammen är inte biologisk. Den är inte kvinnlig. Den sitter inte i livmodern. Skulden är inte vår". Så sant. Mina nattliga promenader kan ni inte ta ifrån mig.

Mamma och pappa ser dig

Övervakning av medborgare brukar försvaras med att den som inte har någonting att dölja heller inte har någonting att frukta medan övervakning av barn tycks försvaras med att barn inte kan ha någonting att dölja.

Att det är få som står upp för barns rätt till en privat sfär illustreras bra när jag dissar den utrustning som gör det möjligt för föräldrar att spåra sina barn och företag att tjäna pengar på barns bekostnad och blir bemött med att den är jättebra för föräldrar som vill hålla koll på sina barn.

Jag tänker inte argumentera emot att den som vill övervaka tycker att övervakningsverktyg är bra (och ju fler desto bättre) utan bara konstatera att det inte är första gången de som tänker på barnen helt struntar i barnen.

Personerna som anslutit sig till ”Internet är våra barns värsta fiende” brukar vara noga med att påpeka att föräldrar måste ta sitt ”föräldraansvar” och att Internet aldrig får bli någon barnvakt. Jag skulle vilja säga till dem att övervakningstekniken aldrig får ersätta föräldrarollen: Primitiv teknik kommer aldrig rädda dina barn när de faller utan på sin höjd dokumentera fallet.

Att barn inte skulle ha någonting att dölja är ett lögnaktig påstående. När jag var barn ljög jag och mina kompisar om allt möjligt, istället för att ärligt svara det har du verkligen inte med att göra när någon undrade någonting hände det att vi drog en nödlögn. Ofta skedde detta utan vad vuxenvärlden skulle kalla ”egentliga skäl”. Vi vågade aldrig säga det har du verkligen inte med att göra med risk för att det skulle ge tråkiga konsekvenser.