Konflikt driver förändring

Linda Skugge är fienden, skriver Annika Marklund. Skugge var aldrig min högstadieidol. Hon hann göra bort sig i media i samma veva som hon tog avstånd från begreppet feminist. När jag läste Fittstim som fjortonåring hade Skugge redan slutat kalla sig feminist så även om jag kanske uppskattade hennes text (ärligt talat minns jag inte om jag gjorde det eller vad den handlade om) var det inte läge att börja beundra en person som enligt traditionen nu skulle visa sitt nya vuxenjag genom att ta avstånd tiden som ung och dum. Ja, ni vet.

Vissa blev glada över Skugges avhopp, andra inte. Vissa tyckte inte att man skulle låta sitt ordförråd begränsas till en samling populära, accepterade ord med positiv klang (när hade ordet feminist inte dålig klang?). Som regel håller jag med, men det finns enstaka fall där jag nog skulle hålla käften och hellre se till resultat än någonting annat. Baksidan med det tänket är om vi blir för benägna att ta det säkra före det osäkra och börjar censurera helt ofarliga (med farliga åsikter menar jag åsikter som riskerar att sabotera för debatten, inte åsikter som skakar om och skapar diskussion) åsikter.

För mig är det ingen stor sorg när en person som uppenbarligen inte vågar ifrågasätta saker och ting väljer att ta avstånd från någonting. Som helhet anser jag nog också att frågor som inte blir beskyllda för att vara oviktiga är ”oviktiga” för mig personligen då det som regel är stora frågor som hålls levande av många engagerade som inte blir det.

Att en fråga omnämns som oviktig kan ses som ett sundhetstecken för det är ofta när en fråga är för komplex som tramsargumentet det finns faktiskt viktigare frågor dyker upp. Min uppmaning till dig är följande: Nästa gång någon säger att du brinner för oviktiga frågor ska du ta det som en komplimang. Det är inte ett dåligt betyg att den som ägnar sig åt oviktiga frågor lyckas skapa debatt.